22/3 2025
Live Shack på Torrarica i Lerum (arrangör: Musik i Lerum)
1 april skulle Torsten Näslund fyllt 80 år. Efter att alternativa musikrörelsens framvällande våg ebbat ut hörde han med bland andra sin vapendragare Bengan Blomgren Muddy Waters på Kåren 1977. Då bildades Nynningens och Nationalteaterns Fritidsorkester, som sedermera övergick i Totta´s Bluesband. Bernt Andersson nämner transformeringen och berättar kortfattat om ett par skivinspelningar under 80-talet, under den krogkonsert som gör megasuccé i Lerum. Tack vare två nytillskott blev bandnamnet Canadian Club, vilka jag sett och skrivit hänförd om ett par gånger tidigare. Tottas Blues Band såg jag när det begav sig 1983 på Nef, en sommar i Lysekil och minns också frontmannen från Varmare än Korv på Heden då han samlat musiker från Stockholm och Göteborg runt sig, däribland tongivande musiker ur hans eminenta bluesband.
Spelningen är speciell då den utgör starten på en jubileumsturné. Tom Johansson som tagit på sig den närmast omöjliga uppgiften att axla Tottas fallna mantel, genom att noga studera hyllningsobjektet som dog i cancer 2005, har nu uppnått samma ålder. Originalsättningen som omgav sångaren i världsklass (dokumenteras på 10-cd boxen Mil efter mil som jag köpte på Nef av Nikke Ström under en minneskonsert troligen 2012) finns på scen. Syftar på smått legendariske Bengan Blomgren på gitarr, Bernt Andersson på keyboard, munspel och dragspel, Nikke Ström på elbas samt trumslagaren Gunnar Petersson. Både tillsammans och var för sig representerar de omistlig musikhistoria. Jag har haft förmånen att genomföra utförliga intervjuer i krogmiljö med samtliga, vilket resulterat i vänskap.
Två kompetenta bluesälskare från Ljungby som hade ett coverband tog kontakt med, om jag minns rätt, Nikke Ström. De undrade om profilerna var intresserade av att lira med dem live i tribut till Totta genom att återskapa och förnya TBB. Tom Johansson sjunger med god teknik och nerv, lyckas ofta påminna om den oförlikneliga stil Totta hade sådant obevekligt genomslag med. Hans kompis i hatt heter Thomas Einarsson, gitarrist som i Bernt Anderssons frånvaro också får lira munspel.
Innan jag kikar i anteckningarna för att påminna mig om låtlista, features och dylikt ska understrykas hur oerhört tajt det lät. En absolut utsåld krog (varmrätt serverades för de som önskade före konserten) hade ynnesten att bevista en braksuccé, för att använda arrangörens omdöme. Ryggraden, varvid avses rytmsektionen inklusive kompgitarrist, var outstanding. Över deras på samma gång solida och spänstiga bottenplattor tycktes det vara en baggis för melodimakare att brodera ut suveräna insatser.
Och vad beträffar materialet har flera tolkningar en sådan aura, att vissa original hamnat i skuggan. Patrik Sjöberg har ju i radioprogrammet Sommar berättat om hur han blev vittne till det remarkabla intryck TBB gjorde i USA, bluesens hemland. Och jag är en smula avis på Bengan-beundraren Tore S Börjesson ( före detta journalist på AB och biografi-författare omtalad för intervjuer med otaliga världskändisar inom nöje/ musik och sport), för att han närvarade på en av spelningarna de genomförde med Ron Wood 1988.
Meddelas att man plockat godbitar inspelade 1980-1985. Kan skjuta in att numera äger jag tre av deras plattor. Stompig shuffle med Bernt på munspel inleder. Föga förvånande är det en av de där låtarna man förknippar med Totta, nämligen Ain´t Your Business (J. Moore a.k.a Slim Harpo). Den avlöses av en taktfast sak där Gunnar och Bernt lägger grunden. Här levereras aftonens första inspel från Bengan Blomgren. Stolt framskridande stil fördjupas med ackuratess i Bad Bad Whiskey från 1950 ( M. Davis), återigen en cover vars Totta-signatur är omisskännlig. Avlöses av en höjdare placerad söderut. Osäker på titel, kan ha varit Going Back To The Country (W. Bonner). Mitt rapsodiska refererat innehåller här allitterationen ”Gunnar är grym” jämte en notering om att Bengan ger sig till känna. Lägger sig i en sekvens i framkant med underbart slidespel, inhöstar välförtjänta applåder vilka annars är reserverade för jazzsolister, något han själv påpekar efteråt. Jubel av samma kaliber bryter ut en handfull gånger efter hans bedrifter.
Ytterligare en hit från plattan Saturday Night Boogie Woogie följer. Den suggestiva rökaren Bring It On Home ( W. Dixon) dundrar fram, blir till en supersvängig shuffle. Vilket groove! Associerar riffandet till Hendrix och lämpligt nog, får vi ett av konsertens mest betagande solon signerat gitarristen från Fjällgatan. Inslaget röner stor uppskattning. Första set avslutas intensivt efter cirka 50 minuter med titelspåret från ovan nämnda skiva och därpå Person To Person (E. James). Finner i anteckningarna utropstecken efter Nikkes namn och en uppgift om att Bernt är ”on fire”. I Saturday Night Boogie Woogie Man trakteras dragspel på ett sätt som för tankarna till zydeco från Louisiana. Bernt jämte Gunnar med vispar firar triumfer i högt tempo. Det är ett härligt tryck och ljudet är superbt.
Andra set börjar med första spåret på första skivan, We Play The Blues For You skriven av Albert King. Vet detta med bestämdhet eftersom upplysningen kommer från gruppens talesperson Bernt Andersson, som informerar oss om det hårt turnerande bluesbandets tillblivelse. Lägger märke till magnifikt gung, solo av Thomas Einarsson och fräckt outro. Man följer upp med That´s The Truth (J. Hutto), ösigt alster som sammanfattas av Bernt genom uttalandet ”så nära Stones vi kommer”. Snacka om stadigt komp. Måste betonas att snillet på keyboard briljerar.
Med tanke på sextettens orubbliga auktoritet går det knappt att föreställa sig att vi var med om turnéns premiärspelning. I sekvensen före outrot aderar strängbändaren ett glimrande tillägg medan Nikke Ström uppnått ett självgående tillstånd. Hävdar i brist på lämplig definition att han kommit in i tredje andningen. Och rytmläggare Gunnar är helt fenomenal, formtoppad. Too Late (en singel b-sida) tar vid, tillhör också samlingen av ikoniska covers, ojämförligt präglade i specifikt stuk.. Njuter av ett snärtigt fyrverkeri av trotsiga tongångar feat. enastående musicerande på munspel.
På upploppet bibehålls lusten att gå på attack. I Blues With A Feeling är det världens drag när Bernt tar på sig sitt dragspel. New Orleans – bag konstateras! I en långsam, sugande blues förunnas tacksam publik toner från min vän på gitarr, så känsligt frambringade som bara han kan i vårt avlånga land. Avlöses av en upphetsande avvikelse med Thomas Einarsson i centrum. Mannen som på en konsert lirat med Chuck Berry (sett honom på Skeppsholmen) gör galant hyllning till Polarpristagaren i en sprudlande boogie.
Begärt extranummer visar sig bli It Hurts Me Too (E. James), för en gångs skull en extra långsam melodi likt en slingrande klagan. Tveklöst ånyo en doft av Totta, vilket medför att jag tänker på hur mycket han ändå fick uträttat musikaliskt och tänker på varsamma dokumentären som skildrade sista tiden, inklusive resan till USA (funnits på SVT Play), jämte förnämliga Dylan-inspelningarna tillsammans med Mikael Wiehe. Att associationen uppstår ska förstås Tom Johansson kreddas för, framlockad av hans förmåga. De sex männen blev varse hur mycket värme och kärlek som sändes ut från begeistrad publik, varav förmodligen en klar majoritet bär på ljuva minnen från Totta´s Bluesband, kanske från somrar i Strömstad eller Lysekil.