Manus: Mikaela Alburg och Elvira Lindberg
Regi och konstnärlig handledare: Gunilla Gårdfeldt
Musik: Louise Thörner
Koreografi: Linda Lättman
Textilt konstverk: Mira Cederwall Victorin, Alva Noreen, Ida Holmedal
Hårdesign: Emilia Ryndahl
Kapellmästare och arrangemang: Cecilia Johansson
Ljustekniker: Max Brogren
Ljud: Peter Tellqvist
Produktion: Johanna Lovis Håkansson, Linus Edgren, Ida Maria Brunt, Louise Thörner, Mikaela Alburg, Elvira Lindberg och Linda Lättman
I rollerna: Tina Glenvik (äv regiassistent), Mikaela Alburg, Elvira Lindberg, Louise Thörner, Linda Lättman, Johanna Lovis Håkansson, Linus Edgren, Ida Maria Brunt, Love Bolin, Signe Norlin, Johannes Persa Persson, Cajsa Wittboldt plus fem barnskådespelare. + 10 Lindyhop- dansare med bakgrund i West Coast Jitterbugs
Bandet: Cecilia Johansson trumpet, Björn Cedergren träblås, Vanessa Ritchie Suarez trombon, Julia Cook piano, Erik Wiskari trummor och Marcus Fenn kontrabas
Urpremiär: 7/3 2025 på Stora Teatern i Göteborg
spelperiod: 7-9/3
Septemberteatern bildades 2016 med normkritisk profil och har enbart kvinnor på ledande positioner. 2022 satsades stort då man tillsammans med tre andra frigrupper satte upp en påkostad musikal om kampen för kvinnors rösträtt. Musikalen om Frigga recenserades utförligt och i positiva ordalag här. Blev följdriktigt inbjuden till att se deras nyskrivna uppsättning Fru Lojal – en musikal om kvinnor i Göteborg under beredskapsårens slutskede. Inklusive paus pågår handlingen i ord och ton i drygt tre timmar. Det händelserika dramatiska stoffet ska vara fiktion. Men det ska framhållas att historiska personer förekommer, att manus bygger på gedigen research. Vad som utspelas påminner oss om vad som hände eller uppvisar stora likheter med faktiska omständigheter, från när föräldrar i min generation växte upp i skuggan av andra världskrigets fasor.
När männen låg inkallade och bevakade gränsposteringar behövde tillverkningsindustrin tillskott. Det propagerades för att händiga kvinnor skulle ta anställning på exempelvis SKF, vilket sker i musikalen. Parallellt med denna utveckling och en åtminstone tillfällig uppluckring av hemmafru-rollen, pågick framtagandet av idag självklara företeelser, såsom tvättstuga med tvättmaskin, centrifug och torkrum med varmluft. Fram tills den revolutionen var tvättandet ett tidsödande slitgöra som krävde tillgång till ved och vatten. Kvinnoförbunden i Göteborg drev opinion, fick till slut en maskinell tvättstuga 1946 i Masthugget. Förändringen skildras med stark inlevelse, från inledande scen då tvättandet sker med primitiva metoder till finalens jublande förlösning när freden firats.
Vi får stifta bekantskap med ett antal driftiga hemmafruar vilka umgås i kvarteret under en bister, orolig tid av ransonering, umbäranden och moraliska överväganden. Två av dem är systrar och flera av dem förstås mammor. Man blir rörd av barnskådespelarnas insatser, varav en grabb har flera repliker på sin lott. Under syjuntans sammankomst när det stickas till krigsdrabbade barn sprids information om att SKF behöver fylla vakanserna. Somliga hörsammade kallelsen trots att företaget varken kunde locka med avtalsenliga löner eller fasta anställningar.
Skulle man följa direktivet att en svensk tiger eller våga opponera sig? Svåra beslut som sätter vänskaps- och släktband på prov. Insyn ges med grälla färger till såväl familjelycka som smärtsamma konflikter. Det var inte alltid enkelt att hänga med i laddade manusets alla turer om man inte läst på i förväg och lagt rollistan på minnet. Skulle kanske använts voice over eller någon som guidar bland scener. I inkallade mäns frånvaro möter publiken i ett näst intill fullsatt Storan män som är nattklubbsägare, jobbar på järnvägen, är journalist på Torgny Segerstedts modiga tidning GHT, en ångerfull kvinnomisshandlare och självaste revykungen Karl Gerhard vars djärva kuplett återkommer i olika skepnader.
Maestro Gunilla Gårdfeldt har ombesörjt att föredömligt flyt råder. Växlingarna emellan sångnummer och talscener är ypperligt utförda liksom skiftningar i känsloregistret: emellan ängslan och hopp, lycka och elände. Kören utvinner precis det där emotionella tryck alla vänner av musikal önskar sig. Och flera av kvinnorna i ledande rollerna fördjupar sina gestaltningar genom att leverera sång allena. Ingen av dessa rutinerade musikalartister har några som helst problem att övertyga. Samtliga håller hög klass, nästan i nivå med självlysande stjärnor. Förunderligt vilken vitalitet det fanns i nyskrivna musiken. Rimmen i sångtexterna är kreativa, ger nycklar till paletten av livsöden. Louise Thörner ska rosas för vad hon åstadkommit.
Innan mer berättigat beröm delas ut några fler trådar värda att kommentera. Slås av att textförfattarna absolut inte idealiserar, väjer inte för välkända svårigheter när kvinnor ska försöka enas. ”Ragata” häver en misslynt dam ur sig när hon tappar tålamodet på en ”syster”. Ett annat emotionellt förankrat motiv är gravida Ester som bor hos sin farbrors familj. Louise Thörner berör som ensamstående mamma med ett barn som måste lämnas bort.
Vidare kryddas manus med en i juridisk mening otillåten förbindelse, den emellan en utsvävande refrängsångerska och en av gästerna av samma kön på Wauxhall, där Malte Johnsons orkester spelar upp till dans. Med hett engagemang illustrerar de fem lindy hop-paren skickligt aktiviteten på dansgolvet. Syskonen Hedenbratt nämns i storyn och Karl Gerhard förekommer i egenskap av karismatisk estradör. Stilenligt ekiperad gör Linus Edgren honom vokal rättvis, framför hans farliga kuplett med bravur framför den röda ridån.
Från sjätte raden på parkett missar man att ta in hela scenografin, varje detalj på scen. Men det kan ju inte Sepemberteatern lastas för. Scenografin med möbler, vikväggar och annan ändamålsenlig rekvisita ramas in av ett textilt konstverk skapat genom lappteknik. Stor eloge ska självfallet riktas till den mycket duktiga, mångsidiga och spänstiga sextetten under ledning av deras kvinnliga trumpetare. Bortsett från jazzveteranen Björn Cedergren vars miniroll som den smått legendariske orkesterledaren han nog glatt sig åt, är det för mig ganska oskrivna kort. Tror att några av dem medverkade i Musikalen om Freja.
Finns inget att anmärka på skådespeleriinsatserna, tvärtom. Repliker och verser når ut tack vare god artikulation och myggor. Skulle kunna bli rörigt med så många personer på en ganska begränsad yta. Men varje person har repat in sina aktioner, vet vad de utföra i förhållande till alla andra. Efter min tidigare erfarenhet av Septemberteatern är jag inte längre förvånad. Likväl imponerad av samtliga, både kollektivet på scen och teamet bakom. Om ingen tidigare behandlat samma ämne i musikalform var det på tiden att en sådan här gedigen iscensatt historielektion kom till stånd. Produktionen var succéartad och mottagandet därefter.
