Isabella Lundgren
What Cannot Be Told
5
Inspelad i studio i Johanneshov (Tonbrukets studio)
Producent: Johan Lindström
Bolero Records
Releasedatum: 14/2 2025
Osäker på i vilken mån Isabella Lundgren ristat in sig som en storhet hos den breda musikintresserade allmänhetens. Hon kommer förhoppningsvis aldrig vilja närma sig Mello-hysterin, varför jag syftar på människor genuint intresserade av musik. Några uppseendeväckande bedrifter i tv har det blivit, ett omtalat Sommar-prat i radion och albumet med Dylan.tolkningar i annorlunda drapering. Meriter vilka innebar förutsättningar för ett smärre genombrott i bredare lager. För mig som vistas huvudsakligen i en jazzig sfär och röstat på Lundgren som jury i Gyllene Skivan, har sångerskan varit den starkast lysande senaste decenniet, jämte Rigmor Gustafsson och ett par ytterligare enstaka toppnoteringar. Följdriktigt har hon belönats med bland annat just Gyllene Skivan och Jazzkatten. Har recenserat några av utomordentliga albumen i katalogen och troligen lyssnat live ett tvåsiffrigt antal gånger. Konsertupplevelserna har ofta omsatts i hänförda recensioner. Ett par av dem finns publicerade på Lundgrens hemsida.
Från och till under tre års tid har hon jobbat med eget material tillsammans med Johan Lindström, ett magnifikt samarbete som genererat ett genrefritt album bestående av sju kompositioner. Engelska texterna bär hennes signatur och musiken är hon huvudansvarig för, i några fall tillsammans med andra. Lindström har bidragit till två kompositioner. Filip Ekestubbe har varit med och skrivit Love Is Not A Beast To Tame samt Palle Sollinger titellåten. Oavsett om hon agerat på egen hand eller anlitat medkompositör garanteras vi otroligt väl avvägt sound och förvånansvärt stor variation av uttryck.
Ska påpekas att jag lyssnat i förbluffande liten utsträckning på skivor senaste tiden. Av oklar anledning varit inne i en sådan period. What Cannot Be Told har jag dock sjunkit in i med dator eller smartphone som ljudkälla. Har nog hört på låtarna uppemot tio gånger under ett par veckor. Ljudet på länken håller väsentligt högre kvalitet än Spotify. Apropå Lindström och dennes genialitet som musiker och producent, kan misstänkas att inte heller han är känd i bredare kretsar, trots framträdande inför kungafamiljen ett par gånger. Åtskilliga av landets skarpaste artister med egen stil har proddats av honom ända tillbaka till Totta Näslund.
Lindström spelar här gitarr, keyboards och piano. Stommen består dessutom av två vänner, det vill säga Dan Berglund på kontrabas (Tonbruket, Rymden med mera) jämte trumslagaren Nils Törnqvist (Lycke Li, Robyn, Markus Krunegård etcetera) från psykedeliska bandet Amason. Gästar gör Klas Gullbrand på What Cannot Be Saved på akustisk gitarr, flitige och prisade mångsysslaren Martin Hederos på piano och violin i Speak Loud, Konrad Agnas spelar trummor och Margareta Bengtsson harpa på samma spår.
Presstexten hävdar att Lundgrens ord och toner fått nya färger och former. Kommer ihåg att trumslagaren Johan Håkansson till mig sagt att Lindströms musikaliska verktygslåda är unik, består av ett eget inmutat universum. Lindström har åtminstone live varit sideman hos artisten tidigare och albumet visar upp en underbar sammansmältning av deras estetik. Enligt kvinnliga kreatören är albumet ett försök att säga det outsägliga, ”en kärleksförklaring till mysteriet” där bräcklig humanism adresseras. ”Skivan är berättelsen om hur jag tog ett djupt andetag, gav upp allt och lärde mig att älska.” Formuleringar med stora anspråk, vilka jag efter upprepade genomlyssningar kan förstå och till och med greppa.
Musiken är i positiv mening pretentiös. Det låter otroligt luftigt, stretchas konsekvent på ett närmast oemotståndligt sätt. Arren är överlag befriande avskalade och får en att spetsa öronen. De inblandande i projektet tycks medvetna om att inget behöver bevisas. Lundgrens svävande, reflekterande stämma är som förväntat fantastisk, i vissa sekvenser saknar jag relevanta benämningar (önskar att jag vore en fena på mustiga metaforer). Hur reagerar de som hör den ivägsvävande, kolossalt övertygande rösten för första gången? Fäster mig inte så mycket vid vad hon sjunger om – fast inser att orden har filosofisk laddning och personlig sprängkraft – utan det är den emotionella attacken man blir tagen av. Kanske har producenten stundtals avstyrt alltför vidlyftig satsning, eller så faller den spekulation på att Lundgren vetat precis hur hon ska gå till väga för att uppnå maximal effekt. Den förmågan besitter hon, inte minst live. Att soundet och sången aldrig slår över framstår som förunderligt. Precisionen i uttrycken gör albumet fulländat!
Reflekterande klanger har en avgörande inverkan. I den mån man lägger märke till beat följer det temat, dess framåtskridande. Ett par utvidgningar och övergångar förekommer, vilket tillhör de faktorer som skiljer musiken från standardiserad populärmusik. Men eftersom termen jazz inte kan appliceras, vill jag i brist på bättre kalla detta undersköna sound och hisnande sångkonst för arty pop (sophisto pop minus stilens sväng) med inslag av drömsk ambient. Refränger och teman tas om i kompositioner i en omfattning som påminner om minimalism. Vi får ynnesten att utsättas för något nytt. Dels elastiska ballader vars utsträckta raffinemang medför att de sannerligen sticker ut, dels prov på det okonventionella spännande tonspråk som kan härledas till producent Lindström och tangerar instrumentala Tonbruket. På Over Seventy Thousand Fathoms of Water låter det som en kvinnokör samplats. Finalnumret berör, kan beskrivas som en hoppfull hymn ackompanjerad av tillbakalutat trummönster och Lindströms speciella varumärke, hans figurer på gitarr i Hawaii-stuk. Att jag inte bemödat mig om att referera till några av Isabella Lundgrens kollegor, säger mycket om hennes konstnärskap, den status hon i mina kretsar uppnått.
OBS Releaseturné genomförs för närvarande i landet, tyvärr utan att mina hemtrakter besöks. Håll utkik!