
v 45 2024 (tisd. – torsd)
Göteborgs Stadsteater – foajéscen
Min trevliga vana att vara med på stadsteaterns Lunchteater fortsätter. I förra veckan passade det mig bäst att se torsdagens föreställning av ett helt nytt program med Ulf Dohlsten och sonen Victor, unikt rent av därför att de inte tidigare stått på scen tillsammans. Kungörs att Ulf är en smula ringrostig eftersom det var sex år sedan han mötte en publik, något vi inte märkte av. 2016 såg jag honom i The Misfits på Backa Teater, den renommerade barn- och ungdomsscen han var konstnärlig ledare för under tjugo år. Hans trettionio år yngre son torde det i mitt fall vara premiär för. Victor som utbildat sig på filmskola i Prag och varit verksam hos engelskspråkigt Shakespeare-kompani i tjeckiska huvudstaden har frontat i minst två uppsättningar – Lasse i gatan och Farväl Majorna – tillsammans med sin bror John och gjort rollen som tonsättaren Smetana. Ulf är för evigt förknippad med gestaltningen av den osäkre Lars-Erik i SVT:s uppskattade långkörare Hem till byn, Blodsbröder på Stadsteatern (glömde nämna för honom att jag var på en föreställning där både han och radarpartnern Puck Ahlsell kom av sig) samt ett antal farser på främst Lisebergsteatern. På meritlistan finns också undervisning på Scenskolan och uppdrag som regissör.
Som utlovat blir det en hel del nostalgiska tillbakablickar, genomgående i humorns tecken. Bakom dem projiceras porträtt på bland andra Stig Torstensson, Lasse Brandeby och förstås Kent Andersson. Publiken som i genomsnitt är i Ulfs ålder eller äldre känner igen männen och minns. Anekdoten om Brandeby från matinéföreställning av Fröken Fleggmans mustasch är obetalbar och dess dubbla poänger ska inte avslöjas här. Publiken skrattar som vore replikerna klimax ur en hejdlös fars, vad som på engelska definieras som ”hilarious”, vansinnigt dråplig helt enkelt. Kent Andersson och hans drift att slå sig i slag med folk får symbolisera sonens barndomsminnen. En avdelning far och som gärna kunnat utveckla än mer.

Vad som överraskar mest är att flera visor av gitarristen och låtskrivaren John förekommer. Vi får snyftare, rörande låt om kärlek och finurligt filosoferande. De sjungs utmärkt av hans bror till eget ackompanjemang på akustisk gitarr. Dessutom tolkas Anna från Beatles första ep plus nobelpristagaren i litteratur från 2016, i Ulf Dagebys berömda översättning av Tomorrow Is A Long Time. Märklig slump att jag i föregående visa av låtskrivare John associerar till Toni Holgersson och just nämnda vackra melodi i Ulf Dagebys tappning. Victor artikulerar väl vilket medför att tänkvärda texterna går fram.
Eftersom detta är en familjeshow i ord och ton befriande ren från politiska pekpinnar och istället fylld med lokal anknytning, speglar skådespelande son hur det kan ha gått till när första fotbollsmatchen i Sverige utkämpades mellan Örgryte och Lyckans soldater 1882 på Heden, en roligt beskriven batalj som en skildring av olika klasser när Victor brer på. Vidare förtäljer Dohlsten junior om Broström-koncernen och rederiets uppkomst i linje med temat Göteborgiana.

Pappa Ulf berättar hur passionen för teater och skådespeleri uppstod och om det förunderliga att han i unga år kom in på Scenskolan med en monolog av Lars Forsell. Mest gripande och den största bedriften i collaget Far & son Dohlsten är avgjort en monolog om en frihetslängtande åldring ur Hemmet, vars uppsättning sent 60-tal fick en livsavgörande betydelse för en häpen tonåring. Att Ulf äger en särskild sorts förmåga att gestalta sårbarhet och utsatta individer blir ånyo uppenbart. Kan flika in att jag har bestämt för mig att jag bevittnade en uppsättning av pjäsen på Folkteatern med Kent Andersson som en av systrarna på 80-talet, även om jag letat förgäves efter uppgift som styrker min hågkomst.
Innan finalen med ytterligare låt av den icke närvarande sonen levereras oerhört festliga Kal & Ada-vitsar samt att den rutinerade teatermannen tipsar om doldisen Anders Wällhed, en mycket produktiv textmakare, författare och före detta radiomedarbetare numera bosatt i Helsingborg, som jag lärt känna i Ove Allansson-sällskapet. Ulf hyllar hans gärning genom att framföra dikt ur samlingen Hemmahamn om figuren Stigbergs-Lasse. Instämmer för övrigt i rekommendationen vad beträffar Wällheds biografi om geniet Kent Andersson. Denna subjektiva dokumentation av ett löst ihopsatt lokalpatriotiskt dramatik- och musikprogram inklusive självbiografisk dos, ska ses som en uppmaning att skaffa biljett vid nästa tillfälle Far & son Dohlsten ges.