Av F. Scott Fitzgerald (översättning: Annika Silkeberg)
Dramatisering: Nicolai Faber / Uppsättning i bearbetning av Irena Kraus & Janos Szasz
Regi: Janos Szasz
Scenografi: Márton Ágh & Henrik Ekberg
Videodesign: Péter Fanscikai
Kostymdesign: Ulrika Sjölin
Maskdesign: Marna Ritvall
Ljusdesign: Tamás Banyai
Ljud: Karin Bloch-Jörgensen
Koreografi: Peter Svenzon
I rollerna: Hannes Fohlin, Niklas Falk, Emil Ljungestig, Anna Åström, Robin Stegmar, Märta Andersson-Larsson, Eline Höyer, Anders Berg, Johan Hafezi, Karin Gjorv Roraas (praktikant), Lukas Lönnbro (praktikant), Josefine Johansson (praktikant), Ulriqa Fernqvist (också dansare), Samuel Hall (dansare), Harlan Rust samt Aura Tiira (dansare) / Praktikanterna kommer från Högskolan för scen och musik medan dansarna tillhör Art of Spectra.
Sverigepremiär 14/9 2024 på Stpra scen Göteborgs Stadsteater
Spelas till och med 21/11
Medger att det är smula orättvist att kalla mannen bakom kortromanen The Great Gatsby en one-hit-wonder. Samtidigt kan inte bortses från att nämnda verk som definierade cynism, desillusion och begär i Jazz-åldern haft en helt annan lyskraft än övriga romaner och novellsamlingar från samma källa. F Scott Fitzgerald hamnade i viss mån i skuggan av Hemingway, porträtterades i dennes postuma memoarer om tiden i Paris tillsammans med bland andra sin psykiskt instabila hustru. Inte osannolikt att de tre självständiga, utlevande unga kvinnor vilka driver intrigen i Stadsteaterns bearbetning, lånat drag från den nyckfulla Zelda, som om jag inte missminner mig gestaltats på film.
Att parets problematiska samliv skildras skönlitterärt i romanen Natten är ljuv anses belagts. Hävdas från en majoritet av professionella bedömare att den amerikanske författarens främsta styrka var noveller. I min ägo finns The Collected Short Stories of F. Scott Fitzgerald i en utgåva från 1986. Och för över trettio år sedan lästes alla 580 sidorna med behållning. Något i hans utmejslat osentimentala stil bör ha fastnat. Apropå kortromanen vars svenska titel ursprungligen löd En man utan skrupler har också den slukats oöversatt. Kan ha ingått i en delkurs på universitet. Dramatiska berättelsen om den gåtfulle protagonisten Jay Gatsby placerades på andra plats på en lista i Modern Library över främsta engelskspråkiga romaner.
Hittade inte sedvanlig introduktion på Stadsteaterns hemsida, istället har dramaturg Anna Bergs essä med rubriken ”Party Like There´s No Tomorrow” inkluderats i programmet. Med undantag för föreställningsfoton och ett par formuleringar i presentationen, finns inte mycket som antyder att vi kommer att beskåda besuttna, festsugna människor i en diffus nutid. Dessutom saknas uppgifter om den oftast högt pulserande musik som förhöjer glamorös handling eller understryker specifik stämning. Nu efteråt framstår det dock som smått obegripligt att jag var inställd på tidstrogen approach.
Den i USA bosatte ungerske regissören Janos Szazs är flerfaldigt prisbelönt för verk både på scen och för vita duken. Tre gånger har han regisserat Ungerns Oscars-bidrag. Han gjorde härom året Gorkijs Natthärberget på Dramaten och hade stor framgång med Angels In America 2022 i Washington. Teamet bakom en minst sagt spektakulär uppsättning vars scenlösningar hänför, är en fusion av regissörens medarbetare och inhemsk kompetens. Har definitivt resulterat i ett mycket lyckat samarbete.
Nöjd över att sitta på nionde rad, innebär att såväl helhetsperspektiv som detaljer ur en färgsprakande scenografi vällustigt kunde tas in. Vridscenen roterar och interiörer poppar upp och sänks ner i luckor vid den spatiöst runda scenens centrum. Kontrasten mellan den otäckt dimmiga dalen och vräkiga vardagsrum med butlers framställs verkningsfullt. Utan att använda videokameror med gigantisk projektionsyta så som det praktiserades i exempelvis Tystnaden eller Mephisto, ska framhållas att videodesignen och hur den verkställs av två videotekniker, är något i hästväg. Produktionen är enormt påkostad. Snacka om iögonfallande resurser, underbart stimulerande att följa med i och upptäcka. Inspicienternas körschema torde vara otroligt minutiöst utformat för att varje moment ska fungera enligt plan, total koncentration krävs. Premiärens visar sig faktiskt sluta lite före beräknad tid.
Musiken är ett angenämt kapitel för sig, liksom själva ljudläggningen. Tänker på den vana teaterpubliken i övre medelåldern och uppåt. De behöver till en viss gräns vara om inte mottagliga, så toleranta för dunkande sound de inte har någon relation till. Jag kände igen Bronski Beats version av I Feel Love och givetvis Sinatras avspända hyllning till The Big Apple, ett örhänge som återkommer i omgångar efter att avgörande incidenter inträffat. Vad vi utsätts för i övrigt kan beskrivas som den hypermodern, extatisk dansmusik dj:s använder på rave, kombinerat med sfärisk ambient och elektroniska slingor. Uppskattar sålunda för egen del den omvälvande musiken, trodde faktiskt att varningen för höga ljud berodde på hur bilkrasch och pistolskott skulle exekveras.
Den gäckande uppkomlingen Gatsbys dramatiska öde 1922 berättas som bekant genom hans granne Nick på Long Island, en krigsveteran och försäljare av värdepapper. Han umgås med sin kvinnliga kusin Daisy och hennes förmögne man, en sliskig streber som presenterar berättaren för den golfande Jordan och tycke uppstår. Lite rörigt blir det då glidaren Tom inte nöjer sig med vad han har utan vänsterprasslar med Myrtle. Nick fascineras av grannens lika generösa som vilda fester, blir inbjuden och får i uppdrag att fixa ett möte med rufflarens/ uppkomlingens ungdomskärlek (Daisy). Ska inte här ordas mer om intrigens vändningar. Attityden hos dessa narcissistiska individer påminner om de som är med på Stockholmsveckan i Visby, fast de inte är upptagna med sina smartphones. Den första extatiska dansscenen i svarta kläder och blottat hud kan associeras till den över- och underordning som driver en strikt bdsm-rit.
Vi möter Nick Carraway, dramats ende sympatiske person i dubbel upplaga. Sittandes till en börja med i eldriven rullstol äntrar Niklas Falk scen som den äldre tillbakablickande versionen, levererar samma öppningsreplik som i romanen. Oklart varför inte benen bär honom. Den yngre naivt godhjärtade Nick spelas av Emil Ljungestig. Utgår från att denna bearbetning lagt till den frustrerade, åldrade förlängningen av Carraway. En skapelse som inte bara betraktar, utan engagerar sig i flera scener. Inte sällan samtidigt som Ljungestig, ett lika kreativt som ologisk grepp. Manusets drag av mystik accentueras.. Falk som förekommit i mer än ett halvsekel på scen, tv, film och i egenskap av röstskådespelare tillför sälta och nerv. Flexible Ljungestigs spetsiga tonfall känns igen, agerar pålitligt när hänförelsen över glamorösa förhållanden varvas med avsky.
Reslige Hannes Fohlin, känd från Vår tid är nu, debuterar troligen på Stadsteatern. Passar i rollen som den kärlekskranke och egentligen ensamme ungkarlen med ovisst förflutet. Håller sig mest på sin lustyacht, berör i sin darrande monolog stående mitt bland oss. Bevekande utsagan levereras trovärdigt. Robin Stegmar äger i sedvanlig ordning scen, tar i så att hans förmögna, tillika försmådda rollfigur, nästan blir patetisk. gör definitivt intryck , liksom karaktärsskådespelaren Johan Hafezi i pregnanta biroller. Av kvinnorna presteras som förväntat oklanderligt av Marta Andersson-Larsson och den utifrån kommande (åtskilliga roller på film och de största institutions-scenerna i Stockholm) Anna Åström som Daisy. Fast vad som stannade kvar i mig var Eline Höyer, hur hennes Myrtle pendlar mellan självförtroende och uttryck av förtvivlan. Föreställer mig att det varit en utmaning att tillföra komplexitet till somliga roller då de i stor utsträckning baseras på klichéer.
Praktikanterna som dubblerar i sina biroller fyller sömlöst ut persongalleriet, håller dock mest igång genom att anonymt spegla festers excesser. Har haft nöjet att se danskompaniet Art of Spectra i deras samarbete med Folkteatern sedan 2009. Finns inget att vara besviken över eller anmärka på i deras förunderliga estetik eller i Peter Svenzons originella auktoritet, tvärtom.
Vad dramatiseringen av kultromanen tappar i klargörande fördjupning och tankegods, vinns i den praktfulla iscensättning vi översköljs av jämte tillförseln av extremt maffig musik. Bör betonas att rytmen i scenerna är klokt utformad, ytterligare en plusfaktor. Och som nämnts firar scenograf och videokreatör kolossala triumfer. I denna ofattbart skrämmande galna tid när vad som för knappt ett decennium sedan var en till synes ädel rörelse jag aktivt sympatiserade med och var involverad i, i praktiken lurar av förvirrade pensionärer pengar genom att indirekt anlita gängkriminella efterlysta för mordförsök; kan vi behöva fly bort från en vansinnig verklighet. Ta till oss några timmars fräck och äventyrlig eskapism, även om varken goda handlingar eller ett lyckligt slut kan utlovas.
Foton: Ellika Henriksson