
4/4 2024
Nefertiti i Göteborg
Tar ibland chansen när möjligheten erbjuds att sätta mig in i livemusik jag inte tidigare lyssnat på, även när jag inte råkar vara på festival. Fick höra av en vän som professionellt jobbar med att skriva om jazz, att konserten med Brandee Younger på fjolårets jazzfestival i Stockholm var lyckad. Ett halvår senare kommer den flerfaldigt Grammy-nominerade 40-åringen till Nefertiti. Med sig har hon en elastisk rytmsektion bestående av trumslagare Alan Mednard och på bas Rashean Carter. Får anses vara en tämligen unik sättning. Hon har också en kvartett.
För egen del troligen premiär för harpa som melodiinstrument i en trio, vars uppseendeväckande kännetecken är hur elegant de växlar mellan jazzigt och souligt stuk. Arrangören meddelar att Younger släppt sju plattor i eget namn och samarbetat med en lång rad av berömdheter. Några av dem är Pharoah Sanders, Jack DeJohnette och Charlie Haden. Inom modernare tongångar såsom r & b och annan beatbaserad svart musik märks samarbeten med Beyoncé, Robert Glasper, John Legend och Lauryn Hill. Kanye West och Marcus Strickland. Younger undervisar på universitetsnivå, är arrangör, uppträder som solist och innehaft flera konstnärliga befattningar.
Repertoaren i en behagligt sammansatt konsert med ganska kort speltid över två set, blandar egna original med väl valda covers och tolkningar av två givna förebilder. Syftar på instrumentkollegorna Alice Coltrane respektive Dorothy Ashby. Har jag sett någon spela harpa på samma scen sedan Margareta Bengtsson 2018? En skapligt stor (fast långt ifrån fullsatt) sittande publik reagerar med entusiasm. Hejar på en kollega som huvudsakligen skriver för LIRA. I paus och före trion går på försätts vi i rätt stämning genom dj:s. Efteråt uteblev det förväntade tillfället att få träffa stjärnan och hennes eminenta rytmsektion, som lyckligtvis i alla fall ställde upp på extranummer.

Den klassiskt utbildade harpisten inleder i suggestiv stil. Inbjudande öppningen med mjukt pulserande rytmsektion i obskyr komposition från Alice Coltrane, övergår i mer porlande kontur i låt från 1968 av Dorothy Ashby. Gillar trummisens fills. Egentillverkade Unrest I & II skrevs under pandemin. Den förvirrade och begränsande perioden beskrivs i solo och därefter med märgfull nerv som männen levererar. Vi får basfeature följt av ett extensivt solo av den blixtsnabbe Alan Mednard som definitivt fick oss att höja på ögonbrynen. Hänförs av fängslande dynamik, framskymtande virtuositet samt i en låt ett tema påminnande om Milestones.
Efter paus har Rashean Carter bytt ut sitt akustiska instrument till en elbas, vilket förstås påverkar deras sound. Alldeles i början var det för övrigt aningens för mycket bas, något veteranen vid sitt PA-bås förstås justerade. Fascinerande med en klangbild man normalt förknippar med kammarmusik och symfoniorkestrar i en annorlunda kontext. Otympliga arbetsredskapet behärskas med en självklar auktoritet. Som grädde moset får vi eggande låtar, antingen snyggt sammanhållna eller porösa med eggande utbuktningar.
Vare sig de lirar groovy eller gör innerliga ballader träder musikerna fram som tre likvärdiga enheter. I en oerhört delikat version av I Want You (M. Gaye) tvinnas dessa inriktningar samman. Delikat sugande basgång! Andra spännande alster var covern på If It´s Magic från Songs In The Key Of Life av Stevie Wonder med ovan nämnda Dorothy Ashby på harpa, den vackert hovrande minimalismen i Moving Target från senaste skivan, Essence of Ruby från 2017 som raffinerat ändrar skepnad, det i tretakt framsvepande extranumret samt den spännande komposition signerad Ashby i konsertens inledning vars titel jag inte uppfattade.
Gladdes åt en givande upplevelse i en stad (inklusive region) där utbudet av livemusik är helt enormt numera. Krockar är vanligt förekommande. Ett bra organiserat arrangemang i den anrika lokalen.