I går var det så dags för årets andra operaresa till Stockholm. In i det sista var det oklart om jag med SJ:s hjälp skulle kunna ta mig till Kungliga huvudstaden.
En stor del av veckan tvingades jag att sitta i telefonkö för att få möjlighet att byta biljetten. Rekordet slogs i onsdags då jag fick byta biljett två gånger. Lugnet återställdes när jag för ovanlighetens skull inte fick något automatiskt uppringt samtal från SJ.
Hoppet att resan ändå skulle bli av steg, minut för minut. Den egentliga anledningen till resan var dels att jag skulle hämta ut priset, Specialpriset, som jag fick när jag blev vald till Årets kulturbloggare i musik dels att jag ville se Silversjön på Folkoperan som ju hade haft premiär tidigare i veckan. I det här sammanhanget kan nämnas att jag fick ett brev som berättade att jag kunde se Silversjön i Vara 6-7 mars, men då var ju allt redan klart och bestämt.
Väl nere på Malmö C kunde jag konstatera att tåget, ett av de få som gick till Stockholm denna dag redan i starten blev fem minuter sena, men det skulle bli värre. Väl framme i Lund fick vi besked om att det hade uppstått ett fel på loket. Småningom fick vi besked om att detta tåg inte kunde köra vidare varför vi fick som alternativ att antingen vänta och åka med nästa tåg, som för övrigt var fullsatt eller avbryta resan och få våra pengar tillbaka.
Egentligen var det ju inget alternativ så jag och min medpassagerare beslöt oss för att sitta kvar och avvakta utvecklingen. Efter ytterligare en kvart tjugo minuter fick vi så besked om att tåget nu var klart för avgång.
Vi anlände till Stockholm två och en halvtimme senare än tidtabellen. Det är den längsta förseningen som jag har råkat ut för under min tid som operaresenär.
Vi kastade i oss lite skräpmat och begav oss sedan till Operans biljettlucka, där nästa överraskning mötte oss. Det fanns inga undanlagda biljetter och ett tag såg det ut som det trots allt inte skulle bli något operabesök denna afton, men tack vare en handlingskraftig dam bakom biljettluckan löste situationen på bästa sätt.
Vi hade fått pressbiljetter och det innebar att vi hade fått alldeles utmärkta platser på parketten och där har jag nog inte suttit sedan jag såg Hoffmanns äventyr i början av 90-talet. Det var en helt fantastisk upplevelse att sitta så nära scen, det gav faktiskt en helt annan upplevelse än att sitta på tredje parkett första raden för att inte tala om de bästa lyssnarplatserna. Lyssnarplatserna på sidorna skall vi inte ens tala om i detta sammanhang.
Mozart är en av mina favoritkompositörer men om jag skall vara helt ärlig så är jag inte särskilt förtjust i just Cosi fan tutte och jag såg en av de första föreställningarna i den här uppsättningen och minns mycket klart att jag satt funderade på när föreställningen skulle ta slut och det är ju inget bra utgångsläge för ett operabesök.
Föreställningen i går kväll gjorde mig bara glad och lite lycklig. De fyra älskande paren gjorde mycket bra ifrån sig och lämnade inte mycket i övrigt att önska. Dessutom var de skickligt omgärdade av Don Alfonso och Despina som gjorde det till en mycket bra föreställning.
Till detta skall jag också lägga den skickliga orkestern, Kungliga Hovkapellet som vanligt skötte sig ypperligt. Denna gång under ledning av dirigenten Stefan Klingele, vars bekantskap jag nog inte ha gjort tidigare. Speciellt trevligt var det att höra honom spela på hammarklaveret, men hela hans sätt att leda musiken gav mig mersmak.
Första akten var mycket bra, men kanske tyckte jag att andra akten var ännu mycket bättre om det nu är möjligt. Det är i alla fall min uppfattning. Som vanligt skötte sig ju kören också bra och det enda negativa som jag kan skriva om föreställningen är att jag som vanligt har svårt att förstå regissören och scenografen Ole Anders Tandbergs tankar bakom upplägget. Som ett irriterande exempel kan jag nämna ljusrörsuppsättningen som gick upp och ned vid olika tillfällen. Vad syftet var med detta förstod jag aldrig annat än att något skulle lysas upp, men vad?
Sammanfattningsvis var det ändå en fin operaupplevelse som helhet precis som det skall vara vid ett besök på ett operahus.
Jag såg också föreställningen av Cosi fan tutte i går kväll. Jag blev helt förförd, skådespelare och kör samverkade fint och gav föreställningen en lätthet och samtidigt ett djup i en fantastisk helhet. Särskilt rolig var scenen när de olika körmedlemmarna ilade härsan och tvärsan över scenen med gräsklippare och ansade gräsmattan runt trädgårdens många enbuskar. Sångarna var alla bra, Despina fäste jag mig särskilt vid, både hennes sång och skådespelerie!