Regi: Victoria Brattström
Koncept & idé: Victoria Brattström, Simon Ljungman, Håkan Hellström
Musik: Håkan Hellström (inkl. sångtexter), Björn Olsson
Dialog: Mirja Unge
Story: Mirja Unge, Victoria Brattström
Musikalisk bearbetning, vokalarrangemang: Simon Ljungman
Orkesterarrangemang: Jonas Nydesjö
Scenografi: Karin Dahlström
Koreografi: Gunilla Olsson Karlsson
Kostymdesign: Bente Rolandsdotter
Ljusdesign: Anna Wemmert
Dirigent: Nick Davies, Jonas Nydesjö, Björn Dobbelaere
Bandet: Finn Björnulfsson, Daniel Lindén, Fabian Ljungman, Simon Ljungman, Helena Winkler, Nils Sundberg, Jakob Albinsson plus ersättare.
GöteborgsOperans kör och orkester
Akrobater: Tommy Franzén, Jimmy Andersson, Anna Netterlid, Jess Khan-Lee
I rollerna: Michalis Koutsogianakkis, Sofia Pekkari, Kristina Issa, Nina Zanjani, Vera Veljovic, Vilhelm Blomgren, Anna-Maria Hallgarn, Timo Mieminen, Lars Väringer, Lisette T. Pagler, Anders Wängdahl, David Lundkvist, Tobias Ahlsell + ersättare
Spelas på GöteborgsOperan till och med 8/5 2021
Mitt förhållande till fenomenet och megastjärnan Håkan Hellström? Har sett honom med Augustifamiljen minst två gånger då publikhav uppstått på Liseberg, samt i Stockholm när han var alldeles färsk som soloartist. Gillar den pådrivande energi som är Hellströms signum jämte de naivistiska låtarna. Men har inte deltagit i någon av de stora shower som genomförts på ett smockat Ullevi. Går inte igång på musiken tillräckligt mycket. Kan dessutom ha sett 47-åringen lira bas med Broder Daniel på Trädgår´n.
Efter alla priser och arenakonserter, dokumentär- och spelfilm samt närmare ett tiotal studioalbum kom Victoria Brattström på ett nytt, framgångsrikt sätt att stilla hungern efter mer Håkan Hellström. Tillsammans med den dyrkade artisten och hans huvudgitarrist Simon Ljungman, planerades formerna för en hejdundrande musikal. GöteborgsOperan bistod, sträckte ut armarna och hängde på tåget, varvid deras imponerande resurser togs i anspråk. Räknade till drygt sextio personer på scen. Tillkommer orkestern i orkesterdiket och alla yrkeskategorier, vars kunskap är en förutsättning för att få till stånd sådana här påkostade produktioner.
Blev ganska konfys av de korsbelysta berättelser som utgör ramen för Kärlek skonar ingen. Har förvisso läst ett par böcker av Mirja Unge. Vet om hennes dragning till mörker, tematik kring förtryck och förtvivlan. Blir en lika effektiv som märklig chockverkan att låta henne brodera i den riktningen. Minst fyra välbekanta karaktärsskådespelare, samtliga flitigt engagerade av filmcasting och teatrar inklusive Dramaten, sticker ut i ledande roller. Syftar på Sofia Pekkari, Nina Zanjani och i en äldre generation Lars Väringer och Michalis Koutsogiannakis. Åtminstone de tre första namnen har anknytning till Göteborg. (De bor eller har bott i staden och med undantag av Pekkari har jag sett dem på Stadsteatern.) Pekkari excellerar i att bete sig desperat streetsmart på bred lokal dialekt.
Noterar betydligt större förekomst av frustration och hämndbegär, längtan bort och utsatthet, svartsjuka och missmod är vad som fanns anledning att förutse. Kan förvisso bero på att jag inte studerat Hellströms texter. Gestalterna vistas överlag i en skuggtillvaro, vars bekymmer glöms bort när det vankas derby, hångel eller specifika platser lovordas. De två kvinnliga karaktärer som ser till att intrigen får sin upplösning, hyser av olika skäl agg mot Tommy (Vilhelm Blomgren). Hatet övergår i konkret impuls att beröva honom livet. Strömvirveln av dramatik inom tre generationer utspelas under ett dygn i ett Göteborg stadd i omvandling. Storyn interfolierad med ett pärlband av studsande eller lätt vemodiga poplåtar, inleds med tre stycken Glenn-figurer, tre betraktare sittandes på en container.
För att få till lämplig rytm i en musikal på tre timmar (inklusive paus) fordras både katalysatorer och kommenterande röster. Till sist nämnda kategori hör Vera Veljovic och ännu högre grad Michalis Koutsogianakkis med rollator, vars gestaltade tillbakablickande på knegandet i hamnen och en annan stad ger välbehövlig relief. Hans Allan möter Amira, en mystisk existens med okuvlig vilja, fast ändå hemlös flykting.
Scenografin centrerad kring just staplade containrar har gjorts på ett fyndigt sätt.. Utan annan dekor inuti tjänstgör de som rollfigurernas hem. Att containrar på vridscenenen fungerar som mobila enheter, ger möjligheter till smarta lösningar. Bandet framför oftast låtarna i dessa gigantiska transportboxar.
Givetvis märks mycket fart och fläkt, starka känslor i omlopp. I inledningsscenen syns människor vara på väg. Samlade bedömningen om Hellströms texter brukar ju vara att de är en kärleksförklaring till Göteborg, forna hamnstaden som präglade honom. Kan därför tyckas konstigt att längtan bort framstår som ett uttalat tema.
Operans orkester och kör introduceras omgående. Den ungdomligt betonade kören, tillika dansare i skenbart spontana poser, övertygar stort, utgör en av musikalens främsta behållningar. Får genom begåvat utformad koreografi fram pirret inför Gais- derby (också mitt lag) och förväntad karnevalsyra i ett par scener, inte minst finalen.
Ser en kvällsföreställning veckan efter premiär med väldigt heterogen publik. Rubriker och citat går inte att hålla ifrån sig, även om jag självfallet låter bli att läsa andras recensioner. Att sånginsatserna generellt berömts är inte en bedömning jag delar rakt av. Flera gånger lät röster lite vingligt överensstämmande med Håkan Hellströms stämma. Avsiktligt eller ej, fann jag det vara en sympatisk kongenialitet. Nils Sundberg sjunger ju till vardags i punkaktiga Staten, vars övriga musikutbildade medlemmar också utgör musikalisk kärna tillsammans med rutinerade slagverkaren Finn Björnulfson och den självskrivne ledaren Simon Ljungman.
Vokalt sett är det av männen Timo Nieminen med sin operabakgrund som glänser. Förser oss med ett gripande människoöde. Hans gestaltning utgör sinnebilden för hur tunn linjen är mellan ha sitt på det torra (projektledare på Stadsbyggnadskontoret) och att befinna sig i fritt fall. Hur lätt är det inte att falla igenom och hamna emellan stolarna, emellan myndigheters beslut? Tematiken kring denna tunna linje är tydligen återkommande i popkonstnären Hellströms universum, vilket manifesteras närmast övertydligt i Kärlek skonar ingen. Den från fängelset frigivna Fernando (vars nerviga trasighet förmedlas övertygande av Sofia Pekkari) yttrar en omskakande replik: ”Vem är man om ingen saknar en?”
Ovan nämnda Issa förfogar också över ansenliga röstresurser, sjunger till och med en versrad på persiska.. Efter paus bjuds vi därtill på bländande oktavomfång från Anna-Lena Hallgarn ( beskådas som Carmen på Göteborgs Stadsteater). Hon lyfter musikdramatiken en nivå till.
Blir maffigt när kör och orkester underbygger och förstärker, verkningsfullt bidrar till ett par crescendon. Simon Ljungman är sin vana trogen duktig i vad han företar sig, vilket inkluderar soloavsnitt i andra akten. Hade förstås föredragit att lyssna på Augustifamiljen istället för talangerna som befinner sig på scen, även om de löser sin uppgift riktigt skapligt. Tyckte mig att de i kort sekvens samplats Isaac Hayes.
Får nog erkänna att jag aldrig kommer bli ett helhjärtat fan till upphovsmannen till Gårdakvarnar och skit. Uppskattar mest enskilda guldkorn. Flera av hans hits har ratats. Dock hörs Ramlar i ett potpurri i euforiskt utdragna finalen, Mitt Gullbergs Kaj paradis, Det kommer aldrig va över för mig och Dom där jag kommer ifrån med sin vemodigt nostalgiska referens till Freddie Wadling och Valvet.. Titeln på uppsättningen är som bekant hämtad från När lyktorna tänds. Upprymd publik var förhållandevis återhållsam, sjöng inte med tillnärmelsevis som om det vore konsert.
Att låta Mirja Unges svarta estetik ”frottera sig” med gamängen Hellströms optimistiska grundackord, föreföll mig alltför konstruerat. Två världar kolliderar, förvisso med angränsande kontaktytor. De skildras med emfas av etablerade musikalartister och erfarna skådespelare – välkända från film, tv-serier och landets största scener. Kören/ dansarna ska ånyo framhållas. I finalen förenas de med ensemblen i en sprakande, lycklig tillställning. Som en konsekvens blir det stående ovationer!
Sitter perfekt, ljudet är utomordentligt och kan ta in hela scen inklusive vad som utspelas på sidorna. Om man vill uppfatta varje replik/ varje textrad finns textmaskin på både svenska och engelska. I foajén efteråt inträffar en trevlig epilog. Bandet beger sig nämligen ut på glädjetåg, förlänger stämningen från popestetiken vi översköljts av. Den för hela projektet så betydelsefulla Simon Ljungman kände igen mig, gjorde high-five.