Music Music Music
Club Unity i Göteborg
1-2/6 2021 (Kulturbloggen fanns på plats 2/6)
Hur långsamt har det känts att tvingas vänta i sex månader och åtta dagar? Omöjligt att svara på eller, hur? Uppmätt tid syftar på då det senast var tillåtet att genomföra publika tillställningar med maximalt 50 deltagare. Som bekant har dessa något mildare Corona-restriktioner återinförts i ett första steg mot att öppna upp för offentliga sammankomster, inklusive en gradvis uppluckring av rådande regler för krognäringen. Vilken lättnad när processen kommit igång, att ljusning kan skådas vid horisonten. Nästan surrealistiskt att ånyo kunna sitta på jazzrestaurangen Unity mitt i Göteborg och få uppleva livemusik. Här finns inte femtio sittplatser i rummet där scenen är belägen, varför man valt att ha två sittningar där ätande / drickande gäster kan se fram emot konsert i form av ett fylligt set. Märktes sannerligen att vi var med om något alldeles extra efterlängtat. Spelglädjen värmde ofantligt, liksom antagligen responsen från en salig publik, som till viss del bestod av släkt, vänner och kollegor. Aftonen före fanns DN på plats och publicerade dagen därpå reportage från första konsertkvällen.
Göteborgsbaserade MMM debuterade 2004 och har sedan dess lirat på festivaler och klubbar runt om i världen. Valspråket för pianotrion som släppt nio plattor lyder ”No rules, just fun”, vilket förmodligen bidragit till att de kallats för svensk jazz mesta garageband. Trion består av bröderna Fabian (piano/ klaviaturer)) och Josef Kallerdahl på kontrabas samt trumslagaren Michael Edlund. Jag har ett par av deras cd, hört dem live en handfull gånger, varav några med vokalist. Därtill är medlemmarna under längre perioder skilda åt genom andra åtaganden. De gör avtryck i många celebra sammansättningar, vars skivor de gett ut på egna bolaget HOOB Records (bildat 2004 och med katalog innehållande åttio produktioner). Minst tre av albumen som haft sin release i år – Anders Boson Jazz Ensemble, Lisa Björänge Quintet och Splendor – är recenserade i lyriska ordalag av undertecknad.
Hörde slutet på första set. Noterade att fridfull, nästan högtidlig stämning förmedlades. Ingen aning om det var avsikten, eller om den speciella situationen lockade fram en anda av tacksamhet, över att utövare och publik ånyo kunde få mötas. Märktes att gruppen spenderat hundratals och åter hundratals timmar musicerande tillsammans. I likhet med åtskilliga pianotrios uppträder de som en osannolikt sammansvetsad enhet. De vet vad de har varandra nästan kusligt väl, vilket gör att MMM på scen kan odla en härligt avslappnad attityd.
En gång syntes att basisten Josef log åt trumslagaren föranlett av ett, som jag uppfattade det, oförberett infall av Edlund som fick feeling. Kul! Vi undfägnades ett par kortare underhållande solon från trions batterist, en improvisation plus ett basintro från Josef. I övrigt utmärktes konserten av dess sammanhållande karaktär där virtuosa solon valts bort. Virtuositet kunde istället urskiljas i deras sömlösa samspel, jämte i flera abrupta slut som denna treenighet synkade fullständigt (obegripligt beteende för oss icke-musiker). MMM var verkligen extra taggade efter den långa ofrivilliga konsertuppehållet. Tog enligt kapellmästare Fabian chansen att testa nytt material, jämte lite annorlunda arr på äldre hits.
Man mixade original med standards. Trions egentillverkade låtar skrivs av Fabian Kallerdahl, ett framgångsriks koncept även om han själv beklagar att medmusikerna helt överlåter sysslan till honom. Klaviaturspelaren verkar ha förbluffande lätt att få till kompositioner som sticker ut, ömsom fina ballader, ömsom lekfulla tempohöjningar. Han gillar att utmana sig själv och gruppen genom att krydda med massvis av nottecken, vilket han lustigt nog ville be om ursäkt för. Måste betona att Fabian är en väldigt duktig kompositör, vilket han borde få än mer cred för. Finns ett sympatiskt självständigt drag hos MMM. De har utvecklat en egen stil utan uppenbara motsvarigheter i ett land rikt på högklassiga pianotrios. Jacob Karlzon trio kommer nog närmast med tanke på sound, dynamik och Fabians fäbless för att addera en analogsynt (modell OB-6) i sitt spel.
Somliga låtar blir till förnöjsamma äventyr, andra antar närmast andaktsfulla konturer. En kritiker har liknat deras stil vid ”ett paket av rytmisk rapphet”. För egen del vill jag förutom bländande samspel framhålla deras pulserande sound och makalöst melodiska sväng. På scen uppenbaras en enormt avancerad känsla för tajming. Efter cirka fyrtio minuter uppstod magi, ett hisnande flow ”out of nowhere”. Då lyfte trion till en bortomspråklig dimension, genom att befinna sig i den berömda zonen, till synes oupplösligt sammanlänkade. Når någon drog iväg hängde övriga blixtsnabbt på. Som avslutning fick den tacksamma och mycket tillfredsställda publiken signaturmelodin från 1949 samt en skön bop-klassiker signerad Benny Golson.
Visade sig bli en fantastisk upplevelse. Subtil, varierad och tusan så svängig! Efteråt kändes det som om alla närvarande inhämtat rejält energipåslag. Arrangör, publik och band var jättenöjda. Kunde inte avhålla mig från att till medlemmarna i MusicMusicMusic uttrycka viss förvåning över att de fortfarande är så hungriga, håller en fabulöst hög nivå.
Låtar som framfördes: Iron Square Serenade, Have a Day, Satoshi, Curt, Normal (kompositör: Fabian Kallerdahl) Standards: Just In Time, Come Rain Or Come Shine, Music! Music! Music!, Stablemates
obs fotografierna är tagna 1/6 2021