Svenska Filminstitutet och Film&TV-Producenterna presenterade vårens svenska långfilmspremiärer på en online sändning 18 januari 2021. Pandemin satte förstås sin prägel på denna presentation på många sätt. För det första är förstås att den visades online. Tidigare år brukar denna presentation arrangeras i en stor salong i Filmhuset i Stockholm. Programledaren Pekka Heino berättade att han och alla som deltog på plats i filmhuset där presentationen sändes ifrån hade testats för att inte ha covid-19. Några av filmerna som presenterades hade planerad premiär under hösten, premiärer som skjutits fram till våren nu på grund av pandemin. Flera av filmerna hade …
I julas hade den senaste filmen om Jönssonligan, Se upp för Jönssonligan. premiär på C More istället för att gå upp på biografer. En miljon tittare har filmen haft sedan premiären på tv. Att filmbranschen är inne i en fas av stor förändring är uppenbart. Oavsett hur länge pandemin kommer att påverka samhället kan vi säkert räkna med att fler storfilmer visas i tv och/eller streamingtjänster och hoppar över biovisningar. Kanske det också blir hybrider då biografer visar filmer från streamingtjänster men med servering och debatter eller annat i samband med visningarna?
Jag kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att SF i samband med denna presentation tar ansvar för risken för smittspridning när SF under hela pandemin hittills vägrat låta filmkritiker recensera filmer via visning online utan om en kritiker skulle recensera måste han eller hon ta sig till biografen. Det handlar ju inte bara om säkerhet med avstånd på själva visningen. Kritikerna ska ta sig till biografen, oftast förmodligen via kommunala färdmedel med trängsel och stor risk för att bli smittad.
Pandemin och den svenska strategin är direkt relaterad till den första filmen jag rekommenderar att se av vårens premiärer är The Swedish Way, i regi av filmlegendaren Maj Wechselmann. Hon har gediget gått igenom och granskat vad svenska myndigheter och politiker sagt och gjort och vad som hänt. Detta presenteras parallellt med hur svenska makthavare hanterade den dödsbringande pesten under 1700-talet. Det verkar vara en stark film och att sätta hanteringen i vår nutid i relation till en liknande situation där svenska makthavare inte tog det säkra för det osäkra utan bidrog till att en smittsam sjukdom fick härja och döda många fler än vad som hade behövts ske. The Swedish Way har svensk biopremiär den 22 januari på Drakenfilm och den visas på Göteborgs filmfestival.
En annan film av vårsäsongen som har svensk premiär i samband med Göteborgs filmfestival är Tove, som skildrar muminskaparens Tove Janssons liv, i regi av Zaida Bergroth. Filmens handling utspelar sig framför allt några år efter andra världskriget. Recension av filmen kommer på Kulturbloggen i samband med premiären. Filmen är öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 29 januari. Filmen är en svensk-finländsk samproduktion och har varit en stor succé i Finland och är utsedd till Finlands Oscarsbidrag.
Den tunisiska filmskaparen Kaouther Ben Hania står för både manus och regi för filmen The Man Who Sold His Skin. Kaouther Ben Hania har tidigare gjort Skönheten och odjuren som precis som den nya filmen är en tunisisk/svensk samproduktion med Laika Film som svensk samproducent. På festivalen i Venedig i år belönades filmens huvudrollsinnehavare Yahya Mahayni med priset för Bästa manliga skådespelare och på Stockholm Filmfestival fick den pris för Bästa manus. Filmen skulle haft premiär under hösten men den sköts upp på grund av pandemin. Nu har leverantörerna förhoppningar om att det ska bli bättre tider i vår och att filmen ska kunna gå upp på biograferna i Sverige.
Flee som regisserats av Jonas Poher Rasmussen är en hybrid mellan animerat och realistiskt nyhetsmaterial. En film som att döma av de filmklipp som visades på presentationen är stark och dramatisk. Den skildrar bakgrunden till varför en ung pojke tvingades fly från sitt krigsdrabbade land. En film jag satt upp på listan över de filmer jag absolut vill se.
En runda till av Thomas Vinterberg
Rättfärdighetens ryttare av Anders Thomas Jensen
Sweat av Magnus von Horn
Sedan är det förstås en rad filmer som inte lockar mig särskilt mycket: En runda till av Thomas Vinterberg är en film som skapats som hyllning till alkohol. Den lockar mig verkligen inte, trots att den har duktiga skådespelare som Mads Mikkelsen och en sådan intressant filmregissör som Thomas Vinterberg. Alkohol och droger har orsakat många människors död och också mycket lidande för anhöriga och speciellt barn till missbrukare. Jag kan inte förmå mig att se en film som skapats med utgångspunkten att hylla något som förstört och förstår livet för så många.
Mads Mikkelsen är med i ytterligare en film som beräknas få svensk biopremiär under vårsäsongen: Rättfärdighetens ryttare, en slags komisk thriller.
Familjefilmen Sune – Uppdrag midsommar av Erland Beskow är jag inte rätt målgrupp för, jag har aldrig gillat filmerna om Sune, så den recensionen får vi lämna till någon som inte redan från början har negativa förväntningar.
Den misslyckade tv-serien Bröllop, begravning och dop av Colin Nutley med en lång rad duktiga svenska skådespelare har blivit långfilm och går upp på bio i vår. Lockar mig inte, då tv-serien mest var slöseri med tid att se på.