Nico Falcone Georgiadis delar med sig sina erfarenheter med sitt filmskapande resa och motgångar genom livet.
Sverige: Kortfilmsdebuten med ”Whose reality 2.0?” som handlar en deprimerad svarttaxichaufför och människors olika öden ä. Filmen som gjordes tillsammans med hans kollegor Anton Bårström och John Lönngren har fått ta emot flera priser utomlands. De jobbar nu med en ny film ”The Promenade”
Regissören och skådespelaren Nico Falcone Georgiadis är filmskapandet en passion och är duktig på det han gör bevisligen.
Nico Falcone Georgiadis ger oss en objektiv och analytisk syn på världen och alla de människor han möter genom livet. Denna breda erfarenhet varierar starkt och är facit till alla hans historier i livet och något han gärna delar med sig.
SEDAN LITEN så har han vetat att han ville jobba med film både framför och bakom kameran, något som nu är realitet men vägen är svår då mycket handlar om budget också. Nico jobbar även på Rydebäck skolan där han både undervisar och har mentorskap till unga elever som behöver detta. Hjälpa folk generellt är något som sitter i generna berättar han.
-Jag har alltid facinerats av livet själv och alla historier den bidrar med på gott och ont.
Han var bara fem-sex år gammal när han visste att han ville bli skådespelare. Detta har följt med mig hela livet 24/7 och som jag aldrig kunnat släppa. Kanske ärvt denna passion av min mor som spelade mycket teater och sjöng osv dvs ska man förknippa det på gener och arv så var det nog hennes gener. Min far var mer av en av läroman av geografi och matte.
NICO ÄR FÖDD I TYSKLAND innan han kom till sina föräldrars hemland i Grekland. Hans uppväxt i bla Tensta och Rinkeby, Malmö och på Södergatan i Helsingborg.
– Det fanns inga pengar i fickan och gör det inte det så växer desperationen ochvvägen att improvisera är en stark drivkraft. Du kan inte ens tillgodose dig den enklaste sak som alla i skolan har, tex veckopeng på ett par tior eller en gammal cykel. Då improviserar du för att inte bli trampad och överkörd av andra och på den vägen och hela den miljön jag växte upp i bestod av sådana ungdomar, detta var vår värld och verklighet, vi kände inget annat.
Det var en normalitet att grannen var kanske skum, slog sina barn eller begick annat brott. I den världen är det abnorma normalt. Att höra att någon i kvarteret blivit skjuten eller att någon fått stryk eller inbrott i sin bil. Det var inget som förvånade utan den världen man växte upp blev den världen man kände, det kunde ha grova konsekvenser om man inte var vaken eller gjorde ”the right thing” i den tolkningen. Detta är tyvärr en verklighet än idag för många.
UNDER DEN EGNA UPPVÄXTEN har han sett många det gå helt under eller snett för. Även om han inte själv var guds bästa barn pga omstäbdigheterna ville han inte göra vad som helst och var alltid djupsinnig i mitt agerande.
– Det gällde att ha ett stabilt och ljust mål i denna världen som har en benägenhet att ta över ditt liv om man låter den Däremot hade jag vänner som gjorde vad som helst för att de inte hade mål i livet för att ta sig framåt, ofta med förödande konsekvenser för eller senare. De ville ha pengar i fickan, kosta vad det kosta vill. Jag har vänner som har suttit inne, blivit mördade, hamnat på psyket osv.
Omgiven av många miserabla öden. Jag fick ta mig fram helt själv utan hjälp eller stöd av föräldrar. Varje mina jag trampade på fick jag ta som lärdom. Det enda som kunde vara en fördel på denna väg och miljö var att ha ett mål ett fokus. Jag ville vara ”mitt bästa jag” Hade du inte ett stabilt mål i denna världen var du körd, förvänta inte att någon kommer fånga dig på vägen ner. Jag bestämde mig att följa min konstnärliga ådra, något jag brinner för, allt annat gav bara sorg i min själ.
UNDER TONÅREN STOD Nico på scen på en privatteater som fanns på Carl Krooks gata i Helsingborg. Som 18-åring åkte han till Los Angeles där han pluggade film, skådespel och regi.
– Jag antar att det låter kanske lite klyschigt men jag har balanserat på gränsen hela mitt liv. Jag är uppväxt under extrema förhållanden med många ”korsningar utan skyltar”. Det var tuffa tider, jag hade ingen direkt support från min familj eller någon annan. Brukade skoja att…
-en vacker dag skall brödet vara färsk och med nutella på mackan. Mina vänner drog in i den kriminella världen medan jag kände att den bara kan leda till en sak till slut, jag hade förmågan att se hur den slutar isåfall, inget jag ville. I min ”livets bok” så skall den ha fler kapitlar.
Jag bestämde mig för att följa min passion och för flytta och plugga i USA med knappt några pengar på fickan.
Jag jobbade bla nattskift i köket på en tex mex-restaurang för att betala av utbildningen och sov några få timmar varje natt innan han gick tillbaka till skolan på morgonen därpå.
EFTER UTBILDNINGEN återvände jag till Sverige för att betala en advokat i Beverly Hills för att få hjälp med att få ett green card för att kunna arbeta i USA.
– Jag blev lovad roller bara jag kunde få mitt arbetstillstånd. Jag var en vanlig kille utan pengar. Relativt naiv för att bo i en sån stor stad men jagade vidare.
UNDER TIDEN JAG var i Sverige började jag hänga med några vänner som hade en musikstudio i en källare. Musikdemos hamnade hos Mega records som hade Ace of Base och Leila K i sitt stall. Nu erbjöds Nico och hans vänner i gruppen Respect ett skivkontrakt.
NICO HAMNADE i ett svårt dilemma. Skulle han åka tillbaka till USA och satsa på en filmkarriär eller på musiken i Sverige? Han bestämde sig för att stanna kvar. Sammanlagt släppte Respect fyra skivor som släpptes i 19 länder innan gruppen la ner. Han fick andra åtaganden i livet.
– Men jag släppte aldrig mitt filmintresse. I slutändan bestämde jag mig för att skriva ett manus och göra en kortfilm som en ”bucket list”. Jag gjorde filmen tillsammans med mina kollegor och vänner Anton Bårström och John Lönngren och det gick tydligen väldigt bra. Detta med minimal budget (no budget)
FILMEN WHOSE REALITY 2.0? har bland annat vunnit Bästa internationella kortfilm på kortfilmsfestivalen Avalonia i Florida och ”Breakthrough Performance Award” i New York på International Filmmaker Festival of New York under 2019. Filmen har han gjort med kollegorna Anton Bårström och John Lönngren.
TANKEN ÄR ATT det ska bli en långfilm till slut men nu jobbar de på en ny film i Sverige ”The Promenade” Nico jobbar på finansieringen. Under tiden räknar han med att göra ett par kortfilmer till. Just nu filmar de The promenade/Under samma himmel som utspelar sig på en gata i Helsingborg. Den handlar om fem öden som korsas på en promenadgata.
– Trots att vi är en blick från varandra så är vi så långt ifrån varandra. Det är mycket om det politiska klimatet. Det pratas om våldet, flyktingar, virus och de politiska rösterna. Den landar i en realism med en liten thrillertouch som är aktuell men går kors och tvärs genom promenadgatan där människorna möter varandra slumpmässigt. Men kameran kommer snabbt vinkla över till nästa dialog och person. Vem var han på bänken? Vem var hon som gick förbi? I normala fall vet vi aldrig vilka de här människorna är men i filmen kommer vi visa vilka de är.
NICO HAR ALLTID varit intresserad av livet, av människor och svåra situationer de råkar ut för. Han beskriver människors val, inte sällan handlar det om utsatta människor eller plötsligt pressade i en situation.
– Jag vill inte göra något slättstrucket. Jag vill göra något som är minnesvärt och har ett budskap mellan raderna osv. Jag vill lämna till iakttagaren att ta sitt eget beslut. Så här ser det ut, rätt eller fel. Döm själv därefter. Jag lämnar frågan öppen. Jag vill bara visa kontrasternas rike i vår värld från småsaker till större ting.
– Vad är det som driver någon att göra något extremt? Vad finns det för historia bakom? Jag vill gärna kunna spegla detta. Jag vill inte rättfärdiga det utan visa facit, så här var det och så här blev det. Jag vill göra historier som berör, som väcker tanke och kanske en tår eller ett leende.
– Jag kommer aldrig kunna släppa filmen. Det är mitt brinnande intresse. Du måste ha det här drivet för annars får du kanske in handduken efter varje motgång dvs något jag aldrig gör, livet är full av motgångar och en del obeskrivligt grymma.
Har du tex en son eller dotter som det inte går bra för ger du inte upp. Det är din son/dotter för fan! Du tar sorgen och kampen och gör allt för att lösa problemet. Du har kärleken till ditt barn även om det inte funkar mellan er. Så känns det med all äkta passion.
AKTUELLT:
Nu är Nico Falcone Georgiadis och hans filmcrew igång med en ny kortfilm. Mitt under den pågående corona-situationen.
För några veckor sedan var filmteamet ute på Gröningen i Helsingborg och spelade in scener på Strandpromenadens gata.
Filmens arbetsnamn är ”The promenade” och storyn kretsar kring olika människor som är ute och promenerar och deras ”privata” dialoger och öden
HANDLING: ”The Promenade”
– När livet flyger förbi och stressar oss fram och tillbaka väljer många att ta en promenad för att vädra tankar och känslor, kanske själva eller med nära och kära. I filmen gör vi en djupdykning i just detta fenomen. Man kommer snabbt in hos människor inpå livet.
– Vi vill ju få fram kontrasterna mellan de här människorna. Visa den dramatik som kan finnas. Den blir även överaskande med sina inslag tex med två ungdomar som hittar ett vapen. Det blir lite socialrealistisk touch med drama- och thrillerkänsla.
Nico Falcone Georgiadis och hans kollegor Anton Bårström och John Lönngren tror att filmen kan bli väldigt intressant och spännande.
– När man ser filmen skall man tänka och fundera eventuellt i sin egen promenad nästa gång vem som precis passerade? . Eller paret man nyss gick förbi mig?. Undra vilka de igentligen var? 🙂
Precis som den förra filmen har ”The promenade” (”Under samma himmel”) nästintill minimal budget. Att filmen kan bli verklighet beror på att samtliga inblandade ställer upp ideellt. Filmteamet Nico Falcone Georgiadis har gjort manus och regisserar och kollegorna Anton Bårström och John Lönngren kamera, men vi hjälps åt med mycket. Så är det när man jobbar med minimal budget.
– Det är lite frustrerande att vi inte får nåt stöd från Helsingborg. Vi jobbar på vidare ändå och inväntar bla svar från visa ansökningar tex kulturnämndem men vi har en vana att få ett nej av vår kommun dock.
– Du vet hur det är, man blir inte profet i sin egen stad.
Vår svenska film ”The promenade” beräknas få premiär senare i år och tanken är då att den, precis som sin föregångare, ska ut på filmfestivaler runt om i världen när den blir klar, får se hur den mottages i bla New York osv.
Nico avslutar sin historia med att ge ett tips till filmskapare som kämpar där ute,
-livet kommer testa dig hela tiden och dina beslut och ihärdighet kommer avgöra hur denna utmaningen landar oavsett om det är film eller relationer till annat. Konceptet är att se förbi hinder och hålla sig frisk både mentalt och fysiskt.
Text: Nico Falcone Georgiadis