Det är inte ofta jag ser en film som inte har något försonande drag. Det hände idag och filmen heter
The Final Destination 3D (den fjärde och onödigaste i ordningen).
Under det som skulle ha blivit en kul dag på racerbanan får Nick O’Bannon en hemsk föraning om en annalkande katastrof. Nick grips av panik och övertalar sina vänner att fly – bara några sekunder innan hans vision blir till fruktansvärd verklighet och en rad bisarra händelser får stadion att rasa samman.
En usel film som inte räddas av den senaste 3D-tekniken. Redan efter en kvart har vi sett allt.
Det här typen av splatter-rulle brukar vara sockrad med lite humor men filmakarna gör inte ens ett försök. Den maler bara på. Den enda förklaringen jag har är att 3D-tekniken skall kompensera för avsaknaden av, ja, allt. Det lyckas inte.
Det här är den andra filmen jag ser med den nya 3D-tekniken. Den första var resan till jordens medelpunkt. Historien var tunn men det fanns en del fantastiska vyer och en del humor, lite häftigt var det.
Det kan vara min ovana vid genren som gör att jag har svårt att se något försonande drag hos den här filmen. Eftersom jag inte sett de tidigare tre filmerna har jag inget att jämföra med (jag ringde min dotter för att få lite bakgrundsinformation). Troligast är dock att filmen är det den verkar vara. Riktigt dålig.
Spara pengarna och hyr DVD-filmer i stället. Vilka som helst!
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om The Final Destination 3D, DVD, 3D-teknik, SF, Film