29 november – Köpenhamn, Radiohusets Koncertsal
30 november – Oslo, Rockefeller
1 december – Stockholm, Cirkus
Då spelar Fever Ray i Sverige.
Fever Ray är namnet på både projektet och skivan, som frammanar soundet, intensivt och angeläget, men samtidigt självlysande. Det är kulmen på ett arbete som inleddes 2007 när Karin och Olof, syskonduon som utgör The Knife, beslöt sig för att ta en paus efter en handfull fantastiska konserter. De två första skivorna gick bra här hemma, och den tredje, ”Silent Shout”, gick in på albumlistans förstaplats, belönades med sex grammis, befäste deras rykte som ett band utöver det vanliga och utnämndes till 2006 års bästa skiva av Pitchfork.
Efter att hon fick sitt andra barn och åtta månader av extremt produktiva dagdrömmar senare hade Karin ett gäng nya låtar och råmaterialet till Fever Ray. Osäker på hur hon skulle komma ända in i mål med dem tog hon med hälften av låtarna till Christoffer Berg (som producerade The Knife) och resten till Stockholmska producentduon Van Rivers & The Subliminal Kid för en sista finputsning.
Resultatet är Fever Ray, en skiva som tydligt är ett verk från samma artist, men som ändå är ett stort steg från The Knife. Den vilar på en grund av elektronik och är utsmyckad med traditionella instrument (gitarr här, congas där). Trots några lättsamma stunder (“Triangle Walks”, “I’m Not Done”) är Fever Ray skarpare, mer melankolisk, på vissa ställen dyster – mer en långsam kolonisering än en invasion. Fast något så bokstavligt finns inte i texterna.
En sak är säker – i ett land med ett överflöd av udda artister låter Karin Dreijer Andersson inte som någon annan än sig själv. Hela tiden uppfinningsrik, otåligt känsloladdad är Fever Ray en skiva som skrävlar, grubblar, förbryllar och bländar utan att någonsin tillmötesgå den moderna medievärldens krav på såpopera.