Dogman
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 februari 2019
Regi Matteo Garrone
En stark film som är mästerlig första timmen men som sedan blir ett frosseri i våld och ganska meningslös. Det är en grym film, inte oväntat med tanke på att bakom filmen står Gomorra-regissören Matteo Garrone. Filmen tävlade i huvudtävlingenn i Cannes och huvudrollsinnehavaren Marcello Fonte vann priset för bästa manliga skådespelare.
Ja, Marcello spelar Marcello – och det gör han bra. Marcello är en liten, mager och spinkig man som driver en hundsalong. Han är jätteduktig att handskas med hundar. Inledningsscenen är imponerande där han lyckas duscha och rengöra en aggressiv kamphund. Han älskar och förstår sig på hundar, både stora bjässar till kamphundar och små söta pudlar. Han trivs bäst med att sköta hundar och att ägna sin tid och kärlek till sin dotter.
Inledningsscenen skulle kunna ses som en metafor för vad han försöker med människor, eller rättare sagt den storvuxna boxningsveteranen och galningen Simone.
Marcello får inte ekonomin att riktigt gå ihop och därför tjänar han extra genom att sälja kokain. Hans bästa kund är Simone. Det är bara ett problem, ett stort problem. Simone löser alla sina problem med våld. Han är hur våldsam som helst och har inga spärrar.
I utkanten av Rom driver Marcello en hundsalong. Lönsamheten är låg så vid sidan om langar han kokain. Samtidigt som han vill ägna all sin tid och kärlek till hundarna och sin dotter, tvingas han in i grövre kriminalitet av den storvuxna boxningsveteranen Simone, Marcellos främsta kokainkund. Nu är det upp till Marcello att ta sig ur Simones grepp, kosta vad det kosta vill.
Filmens styrkor: Bildmässigt – wow. Den har så många talande bildlösningar och regissören låter bilderna vila och tala till oss.
Ett plus för att filmen har en oväntad handling som ofta bryter mot vad vi förväntar oss. Men våldet blir överdrivet, fyller till slut ingen funktion. Marcellos oförmåga att lösa situationen blir för plågsam. Det blir svårt att känna sympati för Marcello när vi kommit en bit in i filmen. Han är en mycket bra pappa som verkar kunna göra vad som helst för sin dotter. Men det kan han tydligen inte eftersom han är så svag mot Simone. Om han satte sin dotter i främsta rummet skulle han inte göra de dåliga val han gör.
Är det en skildring av en väldigt svag person? Jag vet inte riktigt vad regissören egentligen vill säga. Den våldsamme Simone är hatad av de flesta och han har inte skydd av någon stor maffiaorganisation. De flesta vill få bort honom. Det vore alltså inte särskilt svårt att få bort honom. Ändå är Marcello så undfallande gentemot Simone, så svag och så feg. Jag har svårt att se trovärdigheten i karaktärsskildringen av den man som älskar sin dotter över allt, som kan bemästra de allra farligaste hundar men som är så svag mot Simone.