Performance Lectures – Musik för en no go-zon
Dramaten, Målarsalen
Medverkande: Salla Salazar och Irene Molina
Irene Molina och Salla Salazar. Två vitt skilda människor. Men med beröringspunkter. Den ena professor inom kulturgeografi. Den andre artist främst känd från The Latin Kings. Båda invandrare, födda och uppväxta i Stockholms förort, som sett och upplevt den svenska rasismen på nära håll. Idag hjältar som båda skriver sitt eget narrativ.
Performance Lecturess – Musik för en nogo zon är en del av Dramaten&, nyskapande scenkonst med konstnärer som annars inte ryms inom teaterns ordinarie repertoar. Under det stundande valåret vill Dramaten ge utrymme åt nya berättelser och perspektiv.
Performance lectures är performance och föreläsning som blandar narrativt berättande med dramaturgi och musik. Salla Salazar är blyg. Han ogillar att stå på scen. Ändå sitter han där, kanske för att han måste. Under dryga timmen berättar han om att växa upp i förorten, om bandet The Latin Kings och om hur de ständigt underminerades på grund av sin hudfärg. Hans historier avlöses med snygga beats – Leila K och svensk hiphop. I en sliten soffa placerad i mitten av scenen sitter han och delar med sig av bandets många bravader. The Latin Kings är ett legendariskt hiphop-band som haft stor betydelse för den svenska hiphopscenen. Med frustration berättar Salla om producenter och skivbolagsnissar som placerat The Latin Kings i fack. Om fotografer som ställer bandet framför Kungahuset som en “rolig” anspelning på bandets namn. The Latin Kings startar egen studio – Red Light Studio och plötsligt skriver de själva sitt narrativ. Livet i förorten är fyllt av glädjeämnen – spännande möten med människor från alla delar av världen, men också sorgefyllda stunder som sätter djupa spår. En arg rasistisk granne slår yxan i familjens dörr. Ut av rädsla att stöta på marodören i trappuppgången förbjuder Sallas mamma barnen från att gå ut.
Irene Molina är akademiker vars antirasistiska forskning haft stor betydelse. Tillsammans med kollegorna tog hon rasifieringsbegreppet till Sverige och myntade Intersektionalitet, om hur maktstrukturer- klass, rasism och patriarkatet samverkar. Irene är uppväxt i Tensta. På 80-talet flydde familjen militärdiktaturen Chile. De kom till Stockholm och det invandrartäta Tensta. Med en kulturgeograf-ögon betraktar hon sin omgivning. Tensta är den mest välplanerade stadsdel hon någonsin sett. Under sin tid i Stockholm- och Uppsala får hon uppleva rasismen på nära håll. Irene märker hur vissa ser ner på henne och hur familjen exkluderas ur samtliga bostadsköer på grund av något banalt som hudfärg.
Det är en mörkt Sverige som målas upp. Ett land där segregering och utanförskap är vardag hos icke-vita. Salla berättar med toner, Irene med ord. Hennes avhandling Stadens Rasifiering är känd inom akademin. Inom urbanism och rasism är Irene en av de verkligt stora.
Deras berättelser fascinerar och chockerar. Tillsammans säger de något om Sverige – Världen mest jämställda land… Publiken bjuds in att delta. Vi uppmanas att använda mobilerna. Via Youtube-videos och bildspel får vi ta del av deras liv. De känns intimt.
Både i form och i utförande är Performance Lectures något utöver det vanliga. Det är musik, föreläsning och interaktiva moment. Den svagaste länken är det interaktiva delarna. En bild säger inte alltid mer än tusen ord och även om fotografierna vi tittar på skapar en autenticitet så känns upplägget ogenomtänkt. Skaparna kunde likväl kapat den delen eller tagit det till ytterligare en nivå där publiken får ställa frågor och vara med i samtalet.
Performance Lectures nyanserar bilden av ett segregerat land där rasism är vardagsmat. Tiderna är oroliga. Socialdemokraternas strama migrationspolitik med tillfällig asyl och gränskontroller gör inte situationen bättre. Därför är Dramatens initiativ ett välkommet inspel. Som avslut får publiken dansa till salsarymter. Kanske är det just så Dramaten borde avrunda alla sina föreställningar för att i minglet möta andra, få nya perspektiv och en djupare förståelse för hur det är att vara den som alla pekar finger mot.
Petter Stjernstedt