Fjarill
Kom Hem
4
Producenter: Jürgen Spiegel, Aino Löwenmark och Hanmari Spiegel
Inspelning, mix och master: Jürgen Spiegel i Walden Studio Hamburg
Butter & Fly Records / Indigo
Release i Sverige 20/4 2018
50:15
Foto Steven Haberland
I och med tillgången till Fjarills nya skiva, har jag kunnat göra ett ny upptäckt. Duon är bosatt i Hamburg tack vare kärleken till sina respektive. Aino Löwenmark kommer från Leksand medan Hanmari Spiegel är från en gård utanför Pretoria i Sydafrika. Sedan de träffades av en slump på en marknad i den nordtyska hamnstaden 2004, har de gett ut sex album. De har tilldelats flera priser inom diffusa kategorin Världsmusik och gett hundratals konserter. Vad jag kunnat utröna skriver de allt material själva. Huvudinstrumenten är piano (Aino) och fiol (Hanmari). Övervägande sjunger Aino på sitt modersmål, vilket inte tycks bekymra livepubliken i Europa.
Den prisbelönta duon är svårdefinierad, vilket också påpekas på hemsida och i pressutskick. Ofta ösig folkpop, ibland låtar med tydlig viskaraktär, möjligen drag av vokaljazz och några gånger kammarmusikaliska element. Ju längre Kom hem pågår, ju mer vävs fler språk än svenska in. Vi hör flera sånger på engelska, därtill strofer eller refräng på tyska, afrikaans och zulu; ibland blandas språk på ett märkligt vis i en och samma låt. Skivan lanseras som ett konceptalbum om tillhörighet och hemvist. De fann en frihet i att lyssna inåt, fick syn på hur förhållanden hängde ihop. Duon med sin totalt skilda bakgrunder, påpekar att återvändande förutsätter att man rest bort. Ska noteras att de turnerat i sina respektive hemländer.
Inledande Stockholm om längtan , vaggvisartade Good Night samt avslutande hoppfulla Resan har en vemodig struktur med betagande, i flera fall skör, sång av Löwenmark. I övrigt kan flertalet låtar betecknas som sprudlande, energigivande up tempo-kompositioner. Klämmiga titellåten med tvåspråkig refräng liksom Hypnos, har absolut hitpoential. Snacka om schwung! Och Inkululeko är en extatisk lyckträff. Således en bred livsbejakande skiva med enorma kontraster. Det är lätt att bli hooked på deras flöde av starka melodier, välgjorda arrangemang och flod av klanger som då och då stoppas upp av tystnad. (Sist nämnda beskrivning hämtad från Fjarills hemsida, där det resoneras om tystnadens betydelse.) Vid mina första lyssningar hade jag funderingar på om låtarna verkligen höll måttet hela vägen, det vill säga frågan om alla elva spår fångade mig väcktes. Efter idog lyssning försvinner eventuella reservationer. Utgivningen på egna bolaget är i det närmaste helgjuten, med mycket sympatiska skiftningar mellan dur och moll jämte ett berikande formspråk.
Gällande sättning medverkar Jürgen Spiegel från Tingvall trio på trummor och slagverk, Steffi Stephan på bas (känd från Udo Lindenbergs orkester) och Stefan Soppok på gitarrer och sång på Inkululeko. Förutom viloin spelar Hanmari Spiegel piano, cello, viola, gitarr och sjunger. Aino Löwenmark å sin sida trakterar inte bara piano, utan också wurlitzer och ondes martinot som är ett fransk elektroniskt instrument snarlikt en theremin. Produktionen fogar förunderligt väl in varje instrument i en förförisk helhet.
Mest frapperande är ändå den vokala kraften. Undantagsvis spröda toner, fast mest a en obändig glädje i att sjunga ut och ge sig på tonartshöjningar. Märks sannerligen att Löwenmark med sin ljusa röst, gillar att hänga kvar på stavelser, sträcka ut så långt det går, upprepa vokala fundament och sjunga ordlöst. I flera sekvenser förstärks detta ”häng” av elektronik och glödheta stråkinstrument. Med kloka existentiella texter sjunger en från Dalarna utflyttad artist så att varje nyans går fram. Det kan handla om kamp, tvivel och rädsla; fast i grunden bubblar och glänser Kom Hem av positiv energi. Texterna medföljer CD-utgåvan. Med sin musikaliska partner förenas hon i fina tvåstämmiga refränger. Deras självklara röster får mig att associera till Miss Li, Ane Brun, Anna Christoffersson, Sofie Livebrant, Sara Isaksson och i viss mån Anna Ternheim och Elin Ruth Sigvardsson. Nedväxlingen från frustande Monster (med diskret Bowie-blinkning) till söta balladen Good Night, är häpnadsväckande, en fullkomligt briljant passage. Låt er omslutas av en genrefri mycket musikalisk duo som utstrålar värme, reflektion och hopp.
Foto från Fjarills hemsida