Ronny Johansson
Manhattan
4
Inspelad, mixad och mastrad i Nilento studio november 2017 av Lars Nilsson och Mikael Dahlvid
Producent: Ronny Johansson
Releasedatum: 30/3 2018
53:45
Var med om den trevliga releasespelningen på Nefertiti under långfredagen, en dag som därför inte framstod som lika dyster. Sofistikerade pianisten Ronny Johansson gav sig själv en ny skiva i 75-års present, vilket firades på den anrika jazzklubben. På scen hade han sällskap av samma vänner som på skivinspelningen, det vill säga Matz Nilsson (bas), Michael Andersson (trummor och slagverk) och Rolf Jardemark (gitarr). Att noter fanns med, fast man kunde låtarna utantill, kommenterades av en yster låtskrivare. Repertoaren utsmyckades med några väl valda standards. I mellansnacket utfärdades bestämda åsikter om jazzlegender. Var således inte bara en njutbar afton, utan därtill roligt och upplysande. På 2000-talet gjorde pianisten ett antal album med sin trio, varför Manhattan med annan sättning kan ses som ett fruktbart avstickare. En konsert med Ronny Johansson är nu förtiden en raritet. Jag såg honom för länge sedan på festival i Lysekil och det hann gå arton år mellan senaste gigen på Nef. Musikhögskolan i Göteborg har utgjort huvudsaklig arbetsgivare under flera decennier, för en musiker som i sin ungdom lirat med flera berömda amerikaner.
Notabelt att plattans samtliga spår är förstatagningar i en ryktbar studio, vars signum stavas makalös akustik och dito klangfärg. Kvartetten medverkar på fem låtar, medan pianotrion ansvarar för utformningen av tre låtar . Subtilt porlande Gratitude är ett solostycke på Steinwayflygeln. De fyra musikernas insats känns fullständigt likvärdig, vilket måste sägas vara ett sympatiskt förhållande. Det underbara kompet är en sällsynt konstellation, har inte hört dem tillsammans tidigare. Matz Nilsson med sin bakgrund i Hawk On Flight och många showorkestrar, ingår i husbandet under Falkenbergs jazzdagar. Michael Andersson har liksom kapellmästaren, för länge sedan spelat med Gilbert Holmström. Mångsidige rytmläggaren har mest varit verksam i etnofunkiga och symfoniska sammanhang, inte minst Göteborgs-Operan. Rolf Jardemark brukar vara jamvärd på Nefertiti, har gett ut ett tiotal skivor i eget namn och spelat live med flera prominenta instrumentkollegor. Den sist nämnde var en ny bekantskap för en pianist med personligt, naturligt anslag.
Soundet kan betecknas som ljust och smeksamt. Om det inte vore risk för att uppfattas nedsättande, skulle jag för vissa låtar använda termen cocktailjazz. Bara superrutinerade, medvetna instrumentalister med konstnärlig hunger, kan fixa att åstadkomma musik som låter så här lätt och ledigt. Inledande Ginza glider iväg i väg i förlig vind. Melodin går i medium-tempo, något som kännetecknar det mesta av materialet. Ronny Johansson har skrivit all musik. Han behärskar den svåra, ofta förbisedda, konsten att kunna skriva bra låtar; utan att allt håller samma höga standard på Manhattan. Men beträffande spelkvalitet inte antydan till ojämnheter. Gillar verkligen vad jag hör i mina lurar när öronen fininställs. Varje musiker är lyhörd och laddad, samspelet sitter perfekt.
Foto från releasespelningen Mats H Ljungberg
En melodi som sticker ut med sina rytmiska förskjutningar och accentueringar har titeln Copenhagen Blues. En lekfull godbit där kompet briljerar. I titellåten med sina spännande takter, liksom i In Blue (en homage till Kind Of Blue), släpper 75-åringen loss. Mästerlige Johansson har en egen osvensk stil, angenäma löpningar jag tror konnässörer kan identifiera. Vill placera honom i en vid kategori intill sådana som George Shearing, Bud Powell och i viss mån Bill Evans.
Med tassande elbas som bottenplatta, skrider Wonderland fram i majestätiskt sakta mak. Här och i några andra sekvenser serveras sparsmakade instick från Matz Nilsson. Rolf Jardemark är genomgående en stor behållning genom alldeles lagom avancerade ackordföljder och utsökt harmonik. Vid några tillfällen kommer ur hans instrument en syntetisk, sjungande ton, skapad av effektboxar och pedaler. Kan nämna att jag hamnade intill hans förstärkare när de gjorde låtarna live. Snygga solon och polerat ensemblespel på Manhattan från en fingerfärdig gitarrist!
Som framgått förnämligt musicerande av en delvis oväntad sättning. Det är drivet och avslappnat, elegant och lättsamt. Väl avvägd balans mellan ensemblespel och features. Matz Nilsson på såväl akustisk bas som integrerad elbas bereds plats för vackra solon. Att några låtar är en aning anonyma. är ingen besvärande omständighet. Och det finns anledning att upprepa att inspelningen är en dröm för kräsna audiofiler.