• Skip to content
  • Skip to primary sidebar
  • Skip to footer

Kulturmagasinet Kulturbloggen

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Motherdog på Göteborgs Stadsteater – Diffus apokalyps noga koreograferad

21 januari, 2018 by Mats Hallberg

Foto Ola Kjelbye

19/1 2018

Av Hans van Der Broeck, Max Bolotin och Sara Tuss Efrik

Regi, scenografi och kostym: Hans van den Broeck

Mask: Eva Lena Jönsson Lunde

Ljus: Giacomo Gorini

Musik: James Brown (elektronmusikkompositör ej att förväxla med the Godfather of soul)

Ljud: Karin Bloch Jörgensen

Spelas på Göteborgs Stadsteater Stora scen till och med 17/2 (obs få föreställningar)

Ett kollektivt oartikulerat vrål av smärta. Så kan Motherdog definieras. Börjar och slutar med samma bild, även om en hoppfull epilog ingår. Cirkelrörelsen består i att en flock varelser med fäktande armar kämpar sig framåt. Den otämjda flocken som släpper lös sin urkraft, kallas i inledningen för en slags människohundar av Harvey (Johan Karlberg). Man lever herrelösa i ett matriarkat.  Absolut nyskapande, men  tyvärr mest en trist kombo av danskonst och skissartad teater. Har för mig att Mats Ek lyckades väl med Utvandrarna på Dramaten för några år sedan. Folkteatern i Göteborg har minst två gånger senaste decenniet förträffligt integrerat dans + teater. Tänker på alla resurser och repetitioner som investerats. En utmanande uppsättning misslyckas att  förmedla några förklaringar eller få mig delaktig , trots att den rör sig i samma oförsonliga skuggvärld som Norén i Personkrets.

Belgaren van den Broeck är ett aktat namn på den europeiska scenen, har grundat danskompani och sysslat med film. Hans allkonstverk, vars kännetecken sägs vara  en rå kompromisslös ton, påstås ha  suggestiva och poetiska drag.  Denna gång vill han undersöka myten om den förvildade människan som ren och oförstörd. Flocken är nyfiket misstänksam mot sin omgivning. Motherdog ska symbolisera ett alternativt, nästan filmiskt universum, fritt från sociala koder där andra lagar råder. Regissörens vision landar inte i mig på tredje raden. Jag hittar aldrig in i vad som utspelas, berörs föga av  öden på scen. Detta var en prövande utmaning som snarare lämnade mig i sticket, då kommunikation inte uppstår.

Minns inga rånarluvor som syns i fotot ovan och att Lisa Lindgren skulle agera ledarhona, var inte något som tydligt framgick. Erfarna karaktärsskådespelare som Lindgren och Johan Gry (frustrerad alfahanne) suddas i uppsättningen ut till konturlösa gåtfulla väsen.  Lite tacksammare stoff att bearbeta har Jesper Söderblom som polisen/ väktaren Parker, Gizem Erdogan i egenskap av hjälpvillig socialarbetare samt Kim Theodoridou Bergqvist vars rollfigur är en sargad tuff strippa. Skärvor av arketyper  som framställs skickligt. Allt sker till ett soundtrack bestående av dyster, ibland svävande neutral, Brian Eno-aktig elektronmusik.  De som kommer från dansens värld känns igen på att de saknar knäskydd och på sina avancerade rörelser.

Ensemblen rör sig med ryckiga krängande rörelser i en mörk ogästvänlig exteriör, bristfälligt upplyst av lyktstolpar i skiftande formationer. Gestalterna vänder och vrider på sig, rusar och stannar upp, morrar och tuggar, rullar runt i förtvivlan eller spatserar myndigt. Handlar som jag tolkar det genomgående om en problematik kring offer och förövare, att under lyckliga sällsynta ögonblick ha kontroll motsvaras i andra änden av skalan av hopplös underordning. Som förstärkande markörer spelas några repliker upp från filmen En familj som andra (1980) och Johan Karlberg citerar upprepade gånger en berömd strof från poeten Dylan Thomas. Lägg därtill i epilogen en barnröst och textmaskin som omotiverat, med tanke på vad som skildrats, vill ingjuta hopp.

Ensemblen med sina både raffinerat synkade och individuellt originella uttryck ska inte lastas för min besvikelse. Att uppsättningen delvis kapsejsar ska skyllas på  konstruktionen.  Har skjutit recensionen framför mig, eftersom det är en svår konst att hitta  argumenten som stödjer min ståndpunkt. Denna premiärkväll efter många ansträngande nattpass, saknades erforderlig mottaglighet för Motherdogs experimentella estetik. Göteborgs Stadsteater gör det återigen allt annat än  enkelt för sig, när de vägrar stryka publiken medhårs.

I rollerna: Lisa Lindgren, Johan Gry, Gizem Erdogan, Johan Karlberg, Kim Thedoridou Bergquist, Ludde Hagberg, Hannah Alem Davidson, Ali Jalal, Jesper Söderblom och Su-Mi Jang

 

 

 

 

 

 

 

 

Filed Under: Teaterkritik



Reader Interactions

Primary Sidebar

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: The Prodigy – en film vi blir rädda av för stunden men glömmer efteråt

The Prodigy Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer about Filmrecension: The Prodigy – en film vi blir rädda av för stunden men glömmer efteråt

Filmrecension: Kungen av Atlantis

Kungen av Atlantis Betyg 4 Svensk … Läs mer about Filmrecension: Kungen av Atlantis

Bokrecension: Bränn alla mina brev – Alex Schulman

Bränn alla mina brev Författare: Alex … Läs mer about Bokrecension: Bränn alla mina brev – Alex Schulman

Filmrecension: Woman at War

Woman at War Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer about Filmrecension: Woman at War

Scenkonstgalan i Göteborg – bubblande hyllning i lusten och kampens tecken.

från finalen på galan Scenkonstgalan … Läs mer about Scenkonstgalan i Göteborg – bubblande hyllning i lusten och kampens tecken.

Teaterkritik: 24 timmar Svart kvinna – Starkt och komplext om rasism och systraskap

24 timmar Svart kvinna Baserat på: Fanna … Läs mer about Teaterkritik: 24 timmar Svart kvinna – Starkt och komplext om rasism och systraskap

Ingripandet – en komedi om sårbar vänskap – Skandinavienpremiär på Riksteatern

Ingripandet är en rapp dramakomedi som … Läs mer about Ingripandet – en komedi om sårbar vänskap – Skandinavienpremiär på Riksteatern

Inträngande skådespelarkonst skildrar tidlös misantrop – Anteckningar från ett källarhål på Göteborgs dramatiska teater

pressfoto Fianna Robijn Anteckningar … Läs mer about Inträngande skådespelarkonst skildrar tidlös misantrop – Anteckningar från ett källarhål på Göteborgs dramatiska teater

Urpremiär på Riksteatern för Hem – Samtida drama om döva människor på flykt

Nu sätter Riksteaterns Tyst Teater upp … Läs mer about Urpremiär på Riksteatern för Hem – Samtida drama om döva människor på flykt

Kvick grovkornig skrattspegel från parnassen – Lärda kvinnor på Göteborgs Stadsteater

foto Ola Kjelbye Lärda Kvinnor av … Läs mer about Kvick grovkornig skrattspegel från parnassen – Lärda kvinnor på Göteborgs Stadsteater

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen

Kategorier

  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Taggar

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik konserter konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik musikfestival musikfestivaler Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

 
Nöje och Underhållning
Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

BlogRankers.com

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2019 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Log in