Foto Ola Kjelbye
19/1 2018
Av Hans van Der Broeck, Max Bolotin och Sara Tuss Efrik
Regi, scenografi och kostym: Hans van den Broeck
Mask: Eva Lena Jönsson Lunde
Ljus: Giacomo Gorini
Musik: James Brown (elektronmusikkompositör ej att förväxla med the Godfather of soul)
Ljud: Karin Bloch Jörgensen
Spelas på Göteborgs Stadsteater Stora scen till och med 17/2 (obs få föreställningar)
Ett kollektivt oartikulerat vrål av smärta. Så kan Motherdog definieras. Börjar och slutar med samma bild, även om en hoppfull epilog ingår. Cirkelrörelsen består i att en flock varelser med fäktande armar kämpar sig framåt. Den otämjda flocken som släpper lös sin urkraft, kallas i inledningen för en slags människohundar av Harvey (Johan Karlberg). Man lever herrelösa i ett matriarkat. Absolut nyskapande, men tyvärr mest en trist kombo av danskonst och skissartad teater. Har för mig att Mats Ek lyckades väl med Utvandrarna på Dramaten för några år sedan. Folkteatern i Göteborg har minst två gånger senaste decenniet förträffligt integrerat dans + teater. Tänker på alla resurser och repetitioner som investerats. En utmanande uppsättning misslyckas att förmedla några förklaringar eller få mig delaktig , trots att den rör sig i samma oförsonliga skuggvärld som Norén i Personkrets.
Belgaren van den Broeck är ett aktat namn på den europeiska scenen, har grundat danskompani och sysslat med film. Hans allkonstverk, vars kännetecken sägs vara en rå kompromisslös ton, påstås ha suggestiva och poetiska drag. Denna gång vill han undersöka myten om den förvildade människan som ren och oförstörd. Flocken är nyfiket misstänksam mot sin omgivning. Motherdog ska symbolisera ett alternativt, nästan filmiskt universum, fritt från sociala koder där andra lagar råder. Regissörens vision landar inte i mig på tredje raden. Jag hittar aldrig in i vad som utspelas, berörs föga av öden på scen. Detta var en prövande utmaning som snarare lämnade mig i sticket, då kommunikation inte uppstår.
Minns inga rånarluvor som syns i fotot ovan och att Lisa Lindgren skulle agera ledarhona, var inte något som tydligt framgick. Erfarna karaktärsskådespelare som Lindgren och Johan Gry (frustrerad alfahanne) suddas i uppsättningen ut till konturlösa gåtfulla väsen. Lite tacksammare stoff att bearbeta har Jesper Söderblom som polisen/ väktaren Parker, Gizem Erdogan i egenskap av hjälpvillig socialarbetare samt Kim Theodoridou Bergqvist vars rollfigur är en sargad tuff strippa. Skärvor av arketyper som framställs skickligt. Allt sker till ett soundtrack bestående av dyster, ibland svävande neutral, Brian Eno-aktig elektronmusik. De som kommer från dansens värld känns igen på att de saknar knäskydd och på sina avancerade rörelser.
Ensemblen rör sig med ryckiga krängande rörelser i en mörk ogästvänlig exteriör, bristfälligt upplyst av lyktstolpar i skiftande formationer. Gestalterna vänder och vrider på sig, rusar och stannar upp, morrar och tuggar, rullar runt i förtvivlan eller spatserar myndigt. Handlar som jag tolkar det genomgående om en problematik kring offer och förövare, att under lyckliga sällsynta ögonblick ha kontroll motsvaras i andra änden av skalan av hopplös underordning. Som förstärkande markörer spelas några repliker upp från filmen En familj som andra (1980) och Johan Karlberg citerar upprepade gånger en berömd strof från poeten Dylan Thomas. Lägg därtill i epilogen en barnröst och textmaskin som omotiverat, med tanke på vad som skildrats, vill ingjuta hopp.
Ensemblen med sina både raffinerat synkade och individuellt originella uttryck ska inte lastas för min besvikelse. Att uppsättningen delvis kapsejsar ska skyllas på konstruktionen. Har skjutit recensionen framför mig, eftersom det är en svår konst att hitta argumenten som stödjer min ståndpunkt. Denna premiärkväll efter många ansträngande nattpass, saknades erforderlig mottaglighet för Motherdogs experimentella estetik. Göteborgs Stadsteater gör det återigen allt annat än enkelt för sig, när de vägrar stryka publiken medhårs.
I rollerna: Lisa Lindgren, Johan Gry, Gizem Erdogan, Johan Karlberg, Kim Thedoridou Bergquist, Ludde Hagberg, Hannah Alem Davidson, Ali Jalal, Jesper Söderblom och Su-Mi Jang