Foto Ola Kjelbye
Gäspar inte en enda gång under den halvannan timme premiären varar, trots fem intensiva jobbnätter på raken. Ett gott betyg! De nödvändiga ingredienserna för att få en monolog att vibrera prickas av: En händelsekedja som spinner en narrativ väv, tankegods som ligger i tiden och lagom densitet. Har inte läst romanen vars originalutgåva släpptes samma dag som attentatet på satirtecknarna Charlie Hebdos redaktion i Paris. Den oupphörligen kontroversielle, obehaglige och samtidigt prisade Houellebecq har jag kännedom om genom att ha läst Konkurrens till döds och Plattform.
Antagligen har den med mig jämnårige författaren utsatts för mycket hot, med anledning av att han trycker på såriga punkter, rent av varbölder, i manliga psyken likväl som i samhällskroppen. För några år sedan kom på vita duken en mockumentary där han blev kidnappad. Hans ämne denna gång islamisering och rasism i Frankrike i allmänhet 2022 och i synnerhet på ansedda universitetet Sorbonne. Kulmen nås när ledare för Muslimska broderskapet genom ”pest eller kolera-liknande” valomgång utses till president. Osannolik dystopi, eller? Kan största möjliga lycka uppnås genom att slippa välja, ge upp friheten till njutningar; för att istället inordna sig ett religiöst styrt system?
Allt berättas och kommenteras genom Francois och hans tankar, en desillusionerad förförare som undervisar i litteraturvetenskap. Utan att tillnärmelse vis ha lika många dråpliga poänger, är han inte helt olik Frank i Timmarna med Rita. Rollen görs av Fredrik Evers, möjligen första gången han agerar solo på scen. I cirka tio år har jag sett hans utlevande, emellanåt återhållna gestaltningar, oftast skickligt utmejslade. I samarbete med regissören Emil Graffman har flera framgångar bokförts.. På deras gemensamma cv återfinns bland annat Hedda Gabler, Föken Julie och Turister. I Göteborg har 70-talisaten Graffman också satt upp monologer av Beckett och Mark Ravenhill. Haft förmånen att ha sett samtliga nämnda produktioner.
Scenografin är minst sagt kal och ger en bild av instängdhet. Fast vi befinner hemma hos berättaren finns inga attribut som påminner om ett ombonat hem. Vad som finns är två tvärgående balkar i en beige nyans och två hål, varav det ena tjänstgör som ventilation, tillika avledare av tobaksrök. Dit går ideligen rökaren Francois med sin favoritroman av 1800-tals författaren Huysman. Musiken som förekommer är, i motsats till Gösta Berlings saga, ytterst diskret när den förhöjer ett par passager.
Huvudpersonen klädd i mörk kostym och knuten scarf, är i likhet med flertalet av Houellebecqs ”hjältar” en klarsynt, deformerad hedonist och nihilist; således en njutningsmänniska med ett grovt språkbruk vars förnekande av andra värden än litteraturens är ett genomgående drag. ”Jag är inte för något”, säger han som kanske just därför kan kapitulera inför en ny ordning, med skrämmande konsekvenser för en humanistisk stormakt. Mest beklagar han på själviskt manér, att kvinnor måste täcka sina kroppar. Efter att ha roat sig länge och väl, är ändå mannen som avskyr doktorander, beredd att acceptera en främmande ideologi, behäftad med avsevärda inskränkningar (särskilt för kvinnorna). Och i ett helt annorlunda Frankrike kan han återgå till en delvis omgjord tjänst på Sorbonne. Föga förvånande har framtidsvisionen orsakat rabalder. Den läsvärde kallsinnige författaren har givetvis länge setts som en nagel i ögat.
I monologer finns risken för att manus levereras i samma tonfall. I värsta fall uppstår malande tomgång. Så sker inte här. Är en fröjd att skåda resultatet av regissörens verk. Fredrik Evers ges möjlighet att utvidga perspektivet, återger med komisk precision repliker från personer hans karaktär träffat. Ett slags imiterande som bidrar till förlösande instick. Med naturligt gehör för kroppsspråk, intonation och känsloregister visar Evers vem berättaren är. Skådespelaren gör en storartad bedrift! Evers är motsatsen till monoton, blir aldrig tråkigt att följa den resa Francois tvingas göra.
En uppfordrande, nästan brutal text tryfferad med svart humor, har omvandlats till en angelägen enaktare. Äras de som äras bör, det vill säga i första hand trion Fredrik Evers, Emil Graffman och Lucas Svensson. Inte att förglömma den lediga översättningen gjord av Kristoffer Leandoer.
Foto Ola Kjelbye
Spelas på Göteborgs Stadsteater Studion till och med 24/2
Av: Michel Houellebecq
Översättning: Kristoffer Leandoer
Dramatisering: Lucas Svensson & Emil Graffman
Regi och scenografi: Emil Graffman
Scenografi & ljus: Tobias Hagström Ståhl
Kostym: Jenny Ljungberg
Kompositör: Fredrik Möller