Vi konfronteras med en tysk dramatiker och 70-talist som är prisbelönt och produktiv. Huruvida han spelats i Sverige tidigare framgår inte av pressinformationen. Att von Mayenburg lär vara känd som vass gisslare av samtiden, får mig inte att bli mer förlåtande till Den fule, en pjäs om skönhet, förtroendekapital och hybris. Av regissören har jag sett minst två uppsättningar på Göteborgs Stadsteater som jag tyckt om. Denna gången blir jag mest av allt uttråkad. Tar emot att avfärda en produktion som de inblandade jobbat med i månader. Vill helst slippa att dra fram argument och analyser om en absurd sörja, som målar in sig i ett hörn.
Tror det ligger stor sanning i talesättet att andelen minnen, vad man tar med sig från en konstnärlig upplevelse, är ett mått på hur väl avsändarna har lyckats. Satt för ett antal år sedan på Stockholm Stadsteater och vantrivdes, trots kända namn på scen. Den gången var manus också skrivet av en tysk samtida dramatiker. För att det tokiga temat ska funka för mig, måste det vara indränkt i en både tänkvärd och fyndig kontext. Ingen av parametrarna, framför allt inte den sistnämnda är tillräckligt genomarbetade i Den fule från 2007. Det handlar om vem chefen kommer skicka på en industrimässa för att sälja in företagets revolutionerande starkströmskontakt. Lette (Bejamin Moliner) som har bäst sakkunskap blir petad på grund av sitt ofördelaktiga ansikte. Och sedan är karusellen igång. Med skenande hastighet uppnås absurda incidenter. Roligast är definitivt ritualerna vid de simulerade ansiktsoperationerna, dess konsekvenser och hur resultaten betraktas av andra.
Den spartanska scenografin består främst av några bord och stolar, medan kostymdesignern sett till att kvartetten skådespelare oftast får bära röda klädesplagg. En gråaktig, nollställd upplaga av Lette, förekommer som levande porträtt på videoskärm. Såväl Pelle Grytt som Benjamin Moliner har drivor av repliker i tempo furioso. Absurdism framlockar ett forcerat spelsätt, där Grytt får vara överlägsen medan hans motpart mestadels agerar förnedrat offer. Låter det kul och som tacksamma roller? I längden blir det tyvärr tröttsamt och likgiltigt hur det ska sluta.
Dejmis Rustom Bustos gör assistenten genom att snyggt flyta ovanpå. Hans andra roll slår tyvärr över i farsartat groteskeri. Den som till viss del räddar, nästan styr upp, Folkteaterns märkliga uppsättning är Dasha Nikiforova. Hon tar hand om tre karaktärer, samtliga fullständigt orealistiska. Blir inte alls förvånad när jag läser, att hon gått ett flertal workshops i rörelsebaserad scenkonst. Nikiforova är obestridligt någon med stjärnstatus, behärskar fullständigt sina uttrycksmedel – blickar, spastiska lemmar, sarkastiska repliker, kroppens tyngdpunkt – och samspelet med övriga i ensemblen. Hon är den stora behållningen i en annars ganska undermålig produktion. Borde finnas åtskilliga andra goda exempel på scenkonst som på ett lyckat sätt behandlar ämnen som bekräftelse, tillit och yta; i motsats till Den fule som tog slut till tonerna av sönderspelade Hotel California.
Av Marius von Meyenburg
Översättare och dramaturg: Magnus Lindman
Regi: Nora Nilsson
Scenografi & kostymdesign: Jenny Nordberg
Mask och perukdesign: Susanne Åberg
Premiär 25/11 2017 , spelas på stora scen Folkteatern i Göteborg
spelas till och med 14/1