7/10 2017
Stackenäs/ Larsson/ Agnas/ Lund – Plugged Records
4
I det vita källarvalvet under den välförsedda skivbutiken anordnas regelbundet konserter av jazzig karaktär. Den relativt nya lokalen i Gamla Stan är ett jättelyft och ljudet högst tillfredsställande. Mina öron möter en ny konstellation med färsk skiva i bagaget. Medlemmarna har lika stor förkärlek för experiment som tonalitet och är kända från andra grupper. Efter ett spräckligt intro från saxofonisten Elin Larsson-Forkelid, infann sig en farhåga för att jag inte skulle hänga med. När första låten övergick i vilsamt läge, insåg jag att min oro var förhastad. Sol Sol som de döpt sig till, är en spännande kvartett. Alla har jag tidigare hört live.
Oväntade vändningar, egensinniga harmonier och djärva utflykter är deras grej. Mauritz Agnas spelar ett fräckt solo, annars är hans bas det instrument som låter mest konventionellt. Anna ”Hurrakel” Lund bakom trummorna tillför energi och fantasi. Nämnda tenorsaxofonist hämtar en hel del idéer och ideal från frijazzscenen, kändes uppfriskande när hon tog i.. David Stackenäs laborerar med ackord och klanger, genom en arsenal av effektboxar kopplade till sin vita elgitarr, bitvis i samma anda som Robert Fripp. Ibland låter ljuden som om de kom från klaviaturinstrument. Kvartettens låtar var muntra och ösiga eller vackra och vilda. Extra guldstjärnor utdelas för ett knippe låtar på upploppet: Valparaiso, Bambarock och långsamma Aura med pregnant gitarrsolo.
Foto Kenth Wångklev
Foto Kenth Wångeklev
Tonbruket – Studion Kulturhuset
5
En eklektisk supergrupp som länge varit kritikergunstlingar, gav stående publik en fokuserad och mycket generös konsert. De fyra sammansvetsade musikerna förfogar över ett genuint självständigt tonspråk, vilket kan härbärgera allt ifrån kraftfullt och gnissligt till skevt och suggestivt. Man befinner sig närmare King Crimson än jazzens domäner, för att bara ta en referens. Har hört dem ett antal gånger live och albumet Dig it to the end finns i skivsamlingen. Påstår att konserten var den bästa jag hört med gruppen. Dagsformen var strålande, kanske rent av på översta platån. Bandet vars beståndsdelar är initiativtagaren Dan Berglund på bas, Johan Lindström gitarr/ pedal steel/ keyboards, Martin Hederos piano/ keyboards/ violin samt Anders Werlin på trummor och percussion; är förtjusta i blandningen orena ljud – skönt aviga melodier. Under konserten fäste jag mig allra mest vid den sistnämnde, en man makalös på rytmiska förskjutningar och stegringar.
Noterade ypperligt ljud från Anton Sundell, några gånger till och med garnerat med knaster! En kombination av avskalat och smäktande tongångar hördes i början. När Lindström kom igång sittandes vid sin pedal steel, blev Hawaii-harmonierna påtagliga. Instrument turades om att hamna i förgrunden, förenades i sammanbindande öppna spjäll – sekvenser. Oavbrutet fängslande oavsett vad än trumhinnorna tog emot, trots att de inte kunde avhålla sig från att skapa kakafoni. Stöket växlade över till hårdföra takter. Här hade den formidable Werlin definitivt momentum i stötiga sjok tillsammans med Tonbrukets basistklippa. I ett lyriskt färgat stycke lade Hederos nakna sofistikerade ackord, som påminde om J:son Lindh/ Schejas Europasvit. Var sparsamt med presentationer, fast de meddelade i alla fall att fullträffarna Sinkadus och Stetoskop framfördes. Tänker att vissa sekvenser skulle kunna kompletteras med en röst. Ibland gradvisa förändringar, ibland tvära kast. Man vet att låtarna, åtminstone live, är förunderligt oförutsägbara hos en kvartett som mixar fusion och psykedeliskt, balkanbrygd med symfonirock och konstmusik. Signifikativt är också en lyckad fusion av vinande, alternativt klangfylld diskant och tung atmosfärisk bas. I en alltför utdragen (min enda randanmärkning) extraavdelning levererades en av deras medryckande hits.
OBS Konserten med stort K denna afton Al Di Meola World Sinfonia, blev inställd på grund av oförutsedda händelser