6/10 2017
Foto Kenth Wångklev (från annat framträdande tidigare i år)
Anna Louise & The Fellas – S:ta Clara Bierhaus
Efter inkvartering på fashionabla Scandic Grand Central åtföljd av god middag på Stockholm Fisk, styr jag stegen mot Gamla Stan. Festivalen smygstartar som vanligt på några ställen innan officiella invigningen. När jag nu för fjärde året i rad åker upp en helg för att bevaka, har jag valt att höra inledningen på Anna Louise Anderssons spelning. Den äger rum i det klaustrofobiska källarvalv som tillhör S:ta Clara Bierhaus. Vad som för mig var premiär, har för henne blivit tradition på jazzfestivalen, det vill säga att framträda i intim miljö. Damen med utstrålning har bott och verkat/ studerat i metropolerna London, New York och Los Angeles. I masteclass fick hon utmärkta vitsord av självaste Cassandra Wilson. Sammanhang och stilar brukar skifta, för en vokalist som elegant behärskar att glida över oktaver, hålla ut tonen när tillfälle uppstår Ackompanjerade gjorde hennes pianotrio under ledning av Arnold Rodriguez. Noterade deras ypperliga tajming och snygga stråk med pianot i framkant. Hann höra egen komposition, ledmotivet från Disney-filmen Arabian Nights, strålande version av Gershwin´s I Got Plenty Of Nothing samt Dylan i upphottat bossastuk.
Dianne Reeves – Stadsteaterns stora scen Kulturhuset
4
Invigningen förrättades av festivalchef Eric Birath och Kulturhusets Bosse Persson, som hälsade ett fullsatt auditorium välkommen. Av någon anledning hade man i år slopat att sammanföra inhemska musiker ( Stockholm Art Orchestra ihopsatt av utvald arrangör) med internationella affischnamn, ett koncept vars utformning stavats succé två senaste årens öppningskonserter. Bandet går på efter att ha presenterats. Lirar uppknäppt på halvfart, publiken avvaktande tills den femfaldiga Grammy-vinnaren äntrar scen i svart vid klänning. Tror jag har hört henne på Skeppsholmen för cirka 15 år sedan. Minns med välbehag en subtil liveupptagning sänd i SVT en sommarkväll för några år sedan. Då bör hennes långvariga samarbetspartner Romero Lubambo varit med, den följsamme gitarristen från Rio.
På festivalen i Stockholm imponerar kompet mest, vilket utgjordes av enastående Terreon ”Tank Gully vid trummorna och Reginald ”Swingdoom” Veal från New Orleans på mestadels elektrisk bas. För att ge er vidden av deras avgörande insats, ska understrykas att de svängde kopiöst vare sig det rörde sig om spröd rytmik eller värsta tunggunget. Njöt verkligen av oavbrutet, pumpande anpassade basgångar. Pianisten föll förstås inte ur ramen. Att jag bedömde honom som beskedlig emellanåt, fick sin förklaring av Reeves. De hade nämligen träffats för fyra dagar sedan och hade bara spelat ihop några få gånger. Hon gjorde fina duetter med sina instrumentalister. Så sympatiskt att de fick blomma ut både i taktfast rullande melodier och i intrikat samspel. Man öppnar med hit av Fleetwood Mac som sömlöst övergick i up tempo-scat. Tidigt in i en kärleksspridande konsert som varade ungefär hundra minuter, bevisade sålunda 60-åringen att röstimprovisationer är ett av hennes adelsmärken. Som förväntat satt sången perfekt i ballader, bluesig gospel och tolkningar av standards. Underbar frasering i exempelvis Our Love Is Here To Stay. Och när Reeves framförde soft Bob Marley-låt toastade hon till och med.
Interaktivitet med publiken uppstod på uppmaning, inte bara sångövningar utan också viftande med tända mobiler. Vacker effektfull syn när jag vände mig om på fjärde bänk. En bonus att vi fick skratta, att Reeves och musikerna alstrade glädje. Extranumret var en otrolig energigivare vars febriga groove påminde om Muscle Shoals rytmsektion och the JB:s. Som framgått odiskutabelt en succé, fast som musikalisk helhet föredrar jag ändå två senaste årens invigningar med Stockholm Art Orchestra som understödjande fundament.
Foto Patrik Sandberg
Benjamin Koppel/ Scott Colley/ Brian Blade Collective – Fasching
Hinner utan stress till andra set. Hejar på en musiker och samtalar med festivalchefen. Den otroligt produktive basisten Scott Colley har jag hört live flera gånger med Joshua Redman. Detsamma gäller för trumfantomen Brian Blade vars prestation med Wayne Shorter på Konserthuset festivalen 2014 måste betecknas som exceptionell. Däremot är danske altsaxofonisten Koppel en ny bekantskap. Musiken har en touch av avantgarde över sig med skalor och snirklighet. Häpnadsväckande att den ändå känns lockande och ganska tillgänglig. Den fulltaliga publiken lyssnar andäktigt som en gemensam kropp. De spelar överlag originalkompositioner, fast det bejublade extranumret – där en otyglad slagverkskreatör gjorde oss saliga – identifierar jag som balladen Goodbye Porkpie Hat (Mingus). Tempo och centrum växlar raffinerat i deras noterade låtar, antingen man sträcker ut eller dyker ner i trixiga passager.
Trots att Koppel är 70-talist har han spelat med åtskilliga stora namn och firma Blade/ Koppel hänfördes jag av senast i Ystad härförleden. Hur beskriva det böljande krängande soundet? Exakt rytmik gifte sig med spretiga harmonier, frijazzinspirerat á la 60-tal, röjigt utan omedelbar dörröppnare, runda fylliga basgångar, fjäderlätt eller kaskadliknande trumspel och intensiva, alternativt lyriska, fraser på blåsinstrument. Ett set präglat av kontraster och hisnande samarbete, skönhet och utmanande crescendon. Alltid stimulerande att höra de typiska, tunga, blixtrande attackerna från Blade och tydlig hetsig puls från hans vän på bas. Föll också för tolkningen av Black Is My True Love´s Hair, när jazzens formspråk rasande skickligt frigjordes.