Kvinnan från Brest
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 juli 2017
Regi: Emmanuelle Bercot
I rollerna: Sidse Babett Knudsen, Benoît Maginel, Charlotte Laemmel, Isabelle Hertogh
Censur: 15 år
En stark skildring av några läkares och forskares kamp mot ett gigantiskt stora läkemedelsföretag som säljer och marknadsför ett preparat som gör brukarna sjuka och till och med orsakar människors död. Filmen bygger på verkliga händelser som skildras i boken ”Mediator 150 mg: Combien de morts?” av läkaren Irène Frachon.
På ett sjukhus i Brest upptäcker lungspecialisten Irène Frachon, en direkt koppling mellan en mängd tvivelaktiga dödsfall och ett av staten godkänt preparat för diabetiker, Mediator. Då ingen till en början vill lyssna på hennes varningar går hon vidare på egen hand och undersöker kopplingen mellan preparatet och dödsfallen. Hennes avslöjanden har skakat om hela läkemedelsindustrin i Frankrike och tvingat fram nya rutiner.
Filmen bygger Irène Frachons kamp gentemot företaget Servier där hon i sin kamp vill stoppa läkemedlet och få företaget att betala skadestånd till de drabbade. Irène Frachon har av många beskrivits som en fransk ”Erin Brockovich”.verk
Tyvärr är de stora läkemedelsföretagen mäktiga och har stora resurser – så även om kampen fick visst resultat: läkemedlet är nu stoppat har ändå inte skadestånd delats ut än. Det är skrämmande hur rika företag har så stort inflytande och makt.
Det är också skrämmande att en så stor process pågått i ett annat EU-land som inte ligger särskilt långt från oss men ändå hade jag inte hört talas om den här kampen. Hade detta skett i USA hade säkert svenska medier rapporterat betydligt mer om det.
Filmen är engagerande och skådespelarna är duktiga, men som ofta när det är en film som bygger på verkliga händelser blir den seg för att den nödvändigtvis vill visa hur allt verkligen gick till. Jag tror filmen hade vunnit på att antingen vara en renodlad dokumentär med de verkliga personerna med istället – eller att dramaturgin slipades och den inte följde verkligheten lika strikt. Irène Frachon framställs så extremt envis och redo att trampa på allt för att få fram vad hon vill ha sagt. Förmodligen är det sant, men dramat förlorar på det. Jag tror vi hellre vill se henne mer sympatiskt skildrad. Filmen är, som jag inledde med, stark och inte alls dålig. Den får dock betyg 3. Hade dramaturgin tätats till hade den helt klart fått ännu högre betyg.