20/4 2017
Betyg: 3
Foto Peter Birgerstam
För den hyfsat breda rockpubliken är Per Jerker Ossler mest känd som gitarrist från Wilmer X och sedan många år tillbaka i Thåströms band. Har förstås sett honom live i dessa båda sammanhang. Nördar vet att han ägnat sig åt sidoprojekt, såsom teatermusik, grupperna Amazonas och Sällskapet, vilka delvis bestått av musiker från ovan nämnda band. Men detta räcker inte för någon, som i sig har ett högst personligt konsekvent uttryck, vars sammanfattning i Jan Gradvalls tappning lyder ”Monokrom mästare”. Skiftningen gråsvart är den färg som går igen i musiken han gör. Nyligen släppte skåningen sin sjunde soloplatta betitlad Evig himmelsk fullkomning, vilket firas med en vårturné.
Har två mycket goda erfarenheter av herr Ossler från Skeppsholmen. Dels en galet bra spelning med Thåström på Music & Arts 2015 (euforiskt recenserad i Kulturbloggen), dels en konsert i bastuvarma Galeasen i fjol. Nya albumet uruppfördes då innan skivan fanns, på samma plats som inspelningen skedde. Ett inspirerat gig vars täta inramning stavades succé. Utan att ha lyssnat mycket på hans katalog, var jag följaktligen mycket peppad. Visste att jag skulle behöva justera lyssnandet, efter att tidigare i veckan ha sett en supertaggad John Prine på Göteborgs Konserthus. Var nu inriktad på ett kargt tungt högteknologiskt ljudlandskap i trakterna kring Einstürzende Neubauten, Sonic Youth och Joy Division.
Öppningen med Ute på ön motsvarar mina referenspunkter. Men omgående får jag problem med lyssnandet. Första låtens enerverande blippljud går att fördra. Dock plågas trumhinnorna av volymen, inte minst inledningens chockartade ”piskrapp”. Två dagar efteråt finns ett besvärande sus kvar i öronen. Till saken hör att jag åtskilliga gånger tidigare i år skrivit om konserter på Stora Teatern, ofta i ypperlig ljudåtergivning. Det obehagliga ljudet blockerar, gör att jag bara glimtvis tar mig in i den fascinerande musiken. Välgörande var de sekvenser när öronen fick pusta ut, vila emellan återkommande basattacker. Blev tungfotat och överlastat när Mikael Nilzén på synth härbärgerar alla basgångar. Synnerligen suggestiva Helsingborg förstördes av i mitt tycke olidlig akustik. I lyckliga stunder flyter synthezisern ihop med gitarrernas diskant och effektfulla trumrytmer. Men få tillfällen tidigare har jag lika mycket saknat en smidig basist på scen.
Tror att i princip samtliga låtar från aktuella plattan framförs. Som glimrande extranummer levereras Ett slutet rum (”sången om mitt liv”) från skivan Brus, jämte två starka spår från grammisnominerade Stas. Min och mångas favorit Fåglar faller följs allra sist av Grisarna och flugorna. Ossler är en beundransvärd låtskrivare, staplar aldrig klichéer. Han sjunger lågmält med lagom emfas, enstaka gånger i ett dramatiskt, nästan desperat tonläge. Mannen som inte betraktar sig som livsförnekare, säger att de skarpa texterna på senaste alstret präglats av en vistelse i Berlin. Han förmedlar minnen och svärta, i en stämning som en recensent träffande kallat majestätiskt mörker.
Foto Peter Birgerstam
Evig himmelsk fullkomning har Christian Gabel (Bob Hund) som producent tillika trumslagare. På turnén är det emellertid Per Lundmark som sitter bakom trumsetet, en legend enligt bandledaren. Han fyller i och driver på galant utan att sticka ut. Vid sin högra sida har Pelle Ossler Susanna Brandin på vad jag förmodar är den e-bow hon lirade på i Galeasen i fjol. Är inte lätt att urskilja exakt vad hennes instrument bidrar med. Därför tacknämligt att hon vid ett par tillfällen står för intron och soloinpass och då utannonseras som förgrundsgestalt. Om huvudpersonens instrumentala färdighet finns inget anmärkningsvärt att tillägga denna afton, är förstås en avgörande beståndsdel i låtarnas struktur.
54-åringen är extremt fåordig, skippar nästan helt avdelningen mellansnack. Verkar ändå trivas, säger att det känns värdigt att stå på stor scen i eget namn. Det visuella är en del av den cirka 75 minuter långa konserten. Sara Broos film i svartvitt med motiv särskilt från böljande hav, laser och skarpa spotlights vända mot publiken ingår. (Ossler har ju själv haft fotoutställningar och en farbror som varit konstnär.) Som bäst samverkar synintrycken med klanger och rytmer. Trots min kritik fanns många enskilda russin att plocka ur kakan. Exempelvis klangbilden i Hem till mor (från skivan Krank), Skönhet i förfall, svidande känslig gitarr i Ingen rök utan eld, frodiga garnerandet med gitarrslingor i Sommardröm i grått samt en oidentifierad låt i mediumtempo med vispar, riff och refräng.
Hade önskat att ånyo få instämma i hyllningskören. Brottas istället med min besvikelse och i värsta fall tinnitus. Även om spelningen var delvis ohanterlig för hörseln , förtjänar Ossler absolut den cred han idogt jobbat sig till. Hoppas på en livesituation där jag får möjlighet att fullt ut ta till mig den skönhet och kraft som finns i hans sound.
Förband var Cecilia Nordlund och Fullmånen från helvetet, en kvartett bestämda kvinnor som inte ber om ursäkt. Nordlund har jag upplevt minst tre gånger live, till exempel när hon sjöng i Souls på 90-talet. Tyckte om vad jag hörde och den originella sättningen. Attraktiva harmonier, välavvägda dissonanser och bitska texter befruktade deras imponerande punk-electronica.