4
30/3 2017
Stora Teatern
Sånger 1979 – 2017
Fotograf okänd (OBS Bild från tidigare konsert)
Vet precis varför jag ägnat så mycket tid åt Eldkvarn, vilket yttrat sig i att jag har den stora boxen, ett praktverk till bilderbok, ett tjog album (inklusive några samlingar) och flera kassetter. Har säkert sett minst femton konserter sedan besöket på legendariska Errols 1980. Varför? Jo, hos Eldkvarn har vemod och extas under decennier gått hand i hand, färgat männens mångskiftande musik. Och live har det funnit en oförutsägbarhet som kan påminna om improvisation. Den överväldigande majoriteten ur en mycket omfattande låtkatalog har som bekant Per Plura Jonsson som upphovsman. Efter att i några år mest hållit på med kokböcker och tevesända matprogram, fick han blodad tand på turnélivet igen.
Upprinnelsen var ett överraskningsgig i somras i realityshow på Tv3, då folkkäre Plura lirade med sonen Axel och hans spelkamrater. Nu utgör den unge kapellmästaren (till vardags producent och gitarrist) med sina bandmedlemmar hungrigt scensällskap för en låtskrivare av rang. Min låtskrivarfavorit har påstått att han mer eller mindre kom till dukat bord, ity att bandet tagit på sig huvudansvar för arrangemang. Urvalet av låtar tror jag däremot att pappa haft hand om, vars souldoftande soloplatta och lysande självbiografi jag förstås också äger.
Kanske vet han vem jag är då vi träffats ett par gånger, bland annat i samband med signering. Hur som helst, senast jag såg Plura live var som en del av paketet American songbook på svenska på Götaplatsen. På Stora Teatern förekommer endast ett stycke komponerad av annan tonsättare. Ur högtalarna hörs nämligen ett antal takter från Vivaldis Våren, vilka avlöses av den berättande melankoli som 27 består av. Plura och bandet anger med sin svepande långa öppning att detta inte är ett plojigt partyband, utan att det är på riktigt. Spellistan är innehållsrik och varierad med ett par överraskningar, sträcker sig från Pojkar, Pojkar, Pojkar jämte Gatan Fram från sent 70-tal till nyskrivna alster. Det är en djupt imponerande låtskatt mannen med rötterna i Norrköping fått ihop, låtar jag haft ett långvarigt förhållande till. Blir som väntat ett brett spektrum titlar, från up-tempo kärlekssånger som Fulla för kärlekens skull över visdomen i Nådens hand till episkt nostalgiska Alice.
Ljudet var osedvanligt fördelaktigt. Marcus Arborelius stora klaviaturkollektion dränkte inte alls övriga instrument. Vi slapp bombastiskt bankande på trummor och slagverk, istället lyhört spel från Zacharias Ekelund respektive multimusikern Freja Drakenberg. Den som mest fick mig att tänka på Eldkvarns motsvarande instrumentkollega var Jonatan Lundin , vars läckert understrykande basgångar stundom gav Tony Thorén-vibbar. Ska poängteras att kapellmästaren Axel Jonsson – Stridsbeck var uppgiften mogen. Fattas bara annat, ett antal frejdiga fingerfärdiga solon renderade i en uppåtkick. Flera körade, medan Freja gjorde fina vokala insatser på egen hand eller i duett. Noterade angenämt dragspel från Arborelius som fyllde i melodin i ett par kompositioner. Ska erkänna att jag inte kände till någon av de unga musikerna, vars sound lät likartat men ändå delvis annorlunda jämfört med vad jag varit van vid. Ungdomarna turas om att på ett smakfullt sätt ligga längst fram med sina instrument. Mycket trevligt med features från keyboard, dragspel bas och glödande gitarr.
Den av Axel formade gruppen hade repat fram en tilltalande fräschör, med betoning på klanger och diskreta rytmer, lagom tyngd och melodiska finesser. Trots att de stöpt om vissa arrangemang, är de ganska bundna till en given struktur. Bortsett från två utomordentliga helt färska låtar, ligger det oundvikligen den yngre generation i fatet, att jag hört väldigt starka tolkningar av det material som serveras. Konserten är upplagd som en retrospektiv, vilket innebar fylligt mellansnack då texterna introducerades. Plura i svart ledig klädsel, hatt och röda gympadojor berättar utifrån sin personliga värld om uppslag och upplevelser. Dråpligast anekdoten med Mauro Scocco som rådissade blivande hit. Mest informativ historien om Tony Thoréns mamma, hennes pjäs om Elvis och tillkomsten av biografiskt vindlande texten till Alice. Mest gripande monologen om föräldrarnas död, om att inte vara fysiskt närvarande vid deras bortgång. Självklart framfördes Huvudet högt, Pluras vackraste visa (som tolkades på ett fantastiskt sätt av Pernilla Andersson på samma scen en vecka tidigare).
Tänker på Peter Bryngelssons utgjutelse om att Plura använder få ackord. Går inte att i sak invända mot musikvetarens påstående, fast i motsats till honom tyckte nog inte någon, i ett hänfört fullsatt Stora Teatern, att han blir tråkig. Att artikulationen är ojämn live, varje stavelse går inte fram, har inte avgörande betydelse. Rösten bär genomgående på avsevärd pondus och övertygelse, känslor ur livet förmedlas storartat. Och tillräckligt många texter är meningsfulla och originella. Apropå beskrivningen ”fullsatt”, ska betonas att under hundraminuterskonsertens slutkläm diggade alla stående i bänkraderna. En med rätta mycket entusiastisk publik skakade loss till bland annat Jag är det hjärta och En liten kyss av dig. Snacka om trallvänlig ösig final! Andra absoluta höjdpunkter: nämnda Alice, den vädjande slutstrofen i Kärlekens tunga ( för mig evigt förknippat med en nära väns begravning, en vän som samlade på Eldkvarn), andaktsfulla Nådens hand, nyskrivna snärtiga Vad gjorde jag?, Axel på mandolin(?) i magiska Förgiftat blod samt fruns favorit Min systers karneval.
Blev glad, till och med lycklig av en pånyttfödd Plura med gitarr på magen i musikaliskt vital omgivning som inramades av ypperligt ljud. Eventuell deppighet flög sin kos, trots att ute väntade trist regn och promenad till slitsamt nattjobb.