Det har talats om Stockholm Noir – den typ av mörka deckare som Jens Lapidus står bakom. Svensk deckare har i flera decennier varit en stor exportvara och berömd i många länder. I många länder läses våra deckareförfattare som gjort deckaren till en format som beskriver samhället och dess problem, om utslagning och utsatta människor. Svenska kriminalhistorier filmas till långfilmer och tv-serier och har säkert påverkat många författare och filmskapare runt om i världen. Tyvärr har svensk deckartradition tappat denna skärpa med att beskriva samhället i kriminalhistoriens format på senare år, tycker jag. Det har varit flera deckarserier som inte alls hållit samma intresseväckande, engagerande och trovärdiga nivå som exempelvis Henning Mankells kriminalromaner. Svenska deckare har på senare tid mer blivit en ironi över sig själv med flera serier på senare år som så uppenbart varit dåliga kopior av vad som tidigare skapats.
Nu ser jag en ny våg komma av mörka deckare, en kategori jag kallar European Noir. Hoppet om de starka kriminalberättelserna som skildrar samhället och människor på ett realistiskt sätt som kryper under huden på mig som tittare finns idag i andra europeiska länder. Två starka sådana serier finns när detta skrivs (i början av 2017) tillgängliga på HBO Nordic och Netflix: Wasteland från Tjeckien och La trêve från Belgien.
Båda serierna utspelar sig på ödsliga mindre orter i Europas mitt och båda serierna har en kvinna som borgmästare på orten. Båda orterna har hög arbetslöshet och en fattig befolkning som står inför valet att låta ett storföretag köpa ut dem. I Wasteland är det ett gruvföretag som vill köpa mark och i La trêve är det en damm som ska utvidgas.
Wasteland som på originalspråket har titeln Pustina utspelar i ett flackt och skogigt område i Tjeckien, i en liten by i norra Böhmen.(Visas på HBO Nordic).
Precis när Pustinas borgmästare, Hana Sikorova, kämpar som bäst mot ett stort, utländskt gruvbolag som vill åt de stora kolreserverna under byn, och som erbjuder byborna ordentlig kompensation om de säljer sina hus, försvinner hennes 14-åriga dotter, Misha. När de gamla familjebanden börjar lösas upp, tvivlar Hana på varenda invånare i byn. I början hjälper de till i det desperata sökandet efter Misa, men snart visar Pustinas invånare vilka de verkligen är.
Seriens biter sig fast i mig som tittare, den är mörk och känns som en trovärdig skildring av verkliga problem i en ort som denna, just nu i Europa och EU-land där utländska storföretag ser sin chans att köpa mark och göra vinster när arbetslösheten drabbat människorna så hårt i övergången från kommunismen till kapitalismen och nyliberalismen.
Det är fascinerande att få en inblick i livet i ett land inte alls särskilt långt från oss i Sverige, men ändå är livet så annorlunda.
Borgmästarens man bor inte tillsammans med henne. Han har flyttat ut till en stuga i utkanten av samhället, för han har så svåra och tunga psykiska sjukdomar. Han pendlar mellan enorma mani och djup depression och dessutom har han svårt att hantera sin aggressivitet. Det är väldigt annorlunda mot det svenska samhället. Jag har väldigt svårt att se framför mig någon som valts till en position jämförbart med borgmästaren i en svensk småstad där borgmästaren går omkring i enkla kläder och har en man som ser riktigt ovårdad ut.
Jag har också under Stockholms filmfestival 2016 sett flera filmer från andra tidigare öststater i Europa – och de har alla det gemensamt att det skildrar ett betydligt fattigare samhälle än det svenska – och att de känns mycket mer angelägna än de senaste årens svenska deckare som mest känns som gjorda för att underhålla och dra in pengar (inget fel att dra in vinst, men när det syftet är alltför uppenbart förlorar kultur ofta sin skärpa).
La trêve är en av flera starka belgiska tv-serier jag sett på senare tid. Handlingen kretsar kring poliskommissarien Yoann Peeters som flyttar tillsammans med sin tonårsdotter tillbaka till Heiderfeld, vad han tror är hans lugna hemstad, efter att ha förlorat sin fru i en tragisk olycka. Han dras in i ett mordfall som avslöjar mörka hemligheter då kroppen efter 19-årige afrikanske fotbollsspelaren Driss Assani hittas död. (Visas på Netflix).
Serien är mörk, den känn i magen och det är också rätt svårt att känna sympati för huvudkaraktären Yoann Peeters. Han har alldeles för lätt att bara rusa iväg, att bli asförbannad och skrämmer vittnen. Att han är så argsint beror säkert till stor del på att han bär en stor sorg efter sin fru. Redan att ha förlorat någon så närstående, som man älskar är svårt och när man samtidigt bär skuld blir det ännu tyngre.
Ibland skulle jag vilja kunna gå in i handlingen och ruska om Peeters. Det är ofta så med bra serier som fångar något som känns äkta, känns verkligt, som om det inte vara drama utan verkligen kunde ske och sker.
Samtidigt berättar serien precis som Wasteland mycket om hur livet är ute på landsbygden och på mindre orter i ett Europa som lider.
Det är definitivt en våg av Europe Noir på gång.
La trêve