Vampire Weekend är nog ett av bästa banden som slog igenom rejält förra året. Kulturbloggen såg dem live på Acceleratorfestivalen och därefter pratades det och bloggades det för fullt om bandet och dess nya skiva. Nu kan alla som siktat in sig på Way Out West-festivalen i Göteborg i augusti hoppa av glädje.
Vampire Weekend slog igenom för lite drygt ett år sedan med en kraft bara jämförbar med Strokes, Prince och kanske James Brown. Med en hiskelig hastighet gick de från indie-angelägna till ett av popmusikens självklart största.
I en tid då alla sägs inspireras av väst-afrikanska rytmer och high life-musik finns det ett namn som står i förgrunden och med sublim ödmjukhet svänger svetten ur världens alla danssugna.
Media hyllar dem. Kidsen hyllar dem. Artisterna hyllar dem. Way Out West hyllar dem. Lyft på hatten för:
Vampire Weekend.
I mitten på maj så höll de på… Andres och Nisse (lite som att vi känner dem). ”Vem e bäst, vem har rätt, vem e bäst, vem har rätt”, ja ni vet hur det låter om rockjournalister som kommit i luven på varandra. Vi hyser en hatkärlek till dem. Lite som med konsertarrangörer, präster, transsexuella och linjedomare. Den här gången handlade det om Peter Gabriel och Polarpriset. Utan att lägga oss i vem som är bäst eller vem som har rätt kan vi bara säga att vi älskar morsans & farsans utsvängda jeans som vi (för andra gången) får ta ner från vinden. Och vi hoppas att de som älskar Polarpriset och Peter Gabriel eller läser Nisse och Andres inte upptäcker Vampire Weekend. Det skulle nämligen innebära att vi inte längre kan visa hur mycket vi älskar dem.
Efter det har det tuggats på om high life, västafrikanska influenser och ännu lite mer Brooklyn-indie. Modern till allt detta, eller låt oss kalla det katalysatorn till denna kult stavas Vampire Weekend.
Jag har länge trott att de sjunger om poeten William Blake i ”One (Blake’s got a new face)”, men har efter lite efterforskning på diverse texttolkarforum förstått att denne Blake verkar vara en student på Stanford. Må så vara. Men det säger ändå en del om kvartetten som träffades på Columbia University och gjorde sina första konserter för litteraturkunskapsklassen. Det är snitsigt, på gränsen till intellektuellt med en sån typisk ung alt-amerikansk självsäkerhet. Rättframt, oväntat och supersvängigt. Som ett soundtrack till sin egen generation. Rimma Louis Vuitton med reggaeton och du är hemma. Man kan riktigt tänka sig det som musik till en film med smarta gräsrökande, vältaliga, lite rädda killar i skjorta och skägg som tycker de förstår världen och dansar lite dåligt och är ihop med plugghästen men blir kär i den stökiga tjejen från förorten med de hårda rastaflätorna. We fuxxxng love it. Vampire Weekend var för övrigt från början en film av bandets sångare, Ezra Koenig.
Då de senast besökte denna nordliga spegeldamm av anglosaxisk kultur gjorde de storartad succé på Accelerator. Då som ett mindre indieband med spännande rytmer. Sedan dess har de likt U2, Guns n’ Roses och Bruce Springsteen bildat en egen genre med miljontals efterförljare. Enligt rykten har radion spelat sönder sina promo-ex, Oxford öppnat en Vampire Weekend-fakultet och det byggs tak i Mansard-stil i en aldrig tidigare sedd utsträckning.
Deras M79, Cape Cod Kwassa Kwassa, ja tamigfan hela det självbetitlade debutalbumet har senaste året varit floorfillers på just din indieklubb. Och vi vill tro att ni kan fortsätta att dansa, morsan & farsan har fortfarande sin Peter Gabriel-box för ögonen…
Vampire Weekend – Oxford Comma
Cape Cod Kwassa Kwassa
Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg, indie, musik, festivaler
Läs även andra bloggares åsikter om Vampire Weekend