Originalmanus: John Casavettes
Regi: Marcus Carlsson
Scenografi och kostym: Fianna Robijn
Ljus: Kim Leach
Komposition och ljuddesign: Ludvig Sjöstrand
I rollerna: Magnus Sundberg, Hanna Ullerstam, Mia Eriksson, Erik Åkerlind och Simon Eriksson.
Spelas till och med 7/12 2019 hos Göteborgs Dramatiska Teater på Stigbergsliden 5B.
Sverigepremiär 19/10
John Casavettes (1929-1989) har av filmvetare kallats punkare. Han var en särling, pionjär och varm anhängare av improvisation. Okonstlad, rå realism jämte oansenlig produktionsapparat utgjorde grundstenar i hans estetik. Mastodontprojektet Faces hade premiär 1968. Tvåhundrafemtio sidor manus renderade i etthundrafemtio timmar inspelat material. Efter flera års slit klipptes filmen slutligen till hanterbart skick. (Kan erinra mig en lysande dokumentär om denne independentregissör, producent och skådespelare.) I sin iver att förmedla hudlös konst ville dysterkvisten Casavettes komma så nära som möjligt, var närmast besatt av närbilder. En hängivenhet som triggat regissören Marcus Carlsson, vars gåtfulla Shirins Vargar jag såg på Göteborgs Stadsteater tidigare i år.
Intrigen kretsar kring ett gift intellektuellt par i övre medelklassen, vars äktenskap krackelerar på makens initiativ. Han har rumlat runt på baren Loser´s Club i N.Y.C med snobben (Freddie), bästa kompisen. Stiligt ekiperade och rejält tankade hamnar de hos en lastbar skönhet på efterfest, varvid den överförfriskade Freddie skämmer ut sig och visas på dörren, medan nämnde make (affärsmannen John) stannar kvar, blir blixtförälskad. Hans fru reagerar på begäran om att skiljas, genom att gå ut med sin väninna. En kaxig yngling attraherar dem, raggas upp, följer med till party i makarnas våning. Och fortsättningen inbegriper såväl ömsesidig njutning som rop på hjälp och djupgående konfrontationer. Gentemot den ikoniska filmen verkar kronologin vara något omkastad och den åldrande playboyen omvandlats till hormonstinn, självsäker tonåring.
Är för första gången med om att publiken i salongen sitter på motsatta sidor av scen. I högtalare hörs soft trumpetjazz. Första scenen är från baren där det dansas, dricks och röks cigaretter. I tidstypisk mikrofon sjunger Jeannie (Hanna Ullerstam) Strangers In The Night, medan Richard (Magnus Sundberg) maniskt drar ordvitsar. Stämningen bekymmerslös och uppspelt. Faces kännetecknas av en slags hedonistisk bejakelse utan konsekvenstänk. En filosofi (viktigt begrepp för Casavettes) som genererar såväl extas som konflikter och hotfulla underströmmar.
Regissören har gjort ett storstilat jobb. Förtätat ett ordrikt, tämligen ostrukturerat drama, fått det att vibrera. De skådespelare som inte medverkar i scenerna sitter på lediga stolar, kring den lilla scenen som avgränsas av vit heltäckningsmatta. Han betonar med bravur karaktärernas trassliga relationer och bräckliga psyken. Avslöjar effektivt att den olyckliga umgängeskretsens beteende, krampaktigt håller upp en cool mondän fasad. Tänker ändå på manusförfattarens användning av naket närgången kamera. Visst är teater en annan konstform. Men hade gärna sett att man införlivat bruket av videokamera (i likhet med vad Stadsteatern frekvent gjort), eller att ljusansvarig ägnat sig åt att släcka ner och rikta strålkastare mot ansikten som våndas. Scenografin fungerar väl, trots sparsmakad utformning med ett bord i centrum. Mer krut har Fianna Robijn lagt på kläder och håruppsättningar. Det yttre är viktigt för rollfigurerna, vilket sannerligen märks. Ett stort plus för denna omsorgsfulla insats.
Nästan oförskämt att ännu inte ha skrivit om ensemblen. Motorik och samexistens vittnar om total närvaro. Ser passionerat finkalibrerade skådespelare mejsla fram glimrande porträtt. Märkligt nog finns inte någon i produktionsteamet ansvarig för skådespelarnas rörelseschema. Idéer och utförande vad beträffar det koreografiska är på absolut toppnivå. Och att med trovärdighet agera onykter och ändå leverera tydliga repliker, är att betrakta som avsevärd yrkesskicklighet.
Magnus Sundberg (känd från teveserier och En man som heter Ove) glänser med hela kroppen i sin roll som dominante Richard. Den imploderande laddning Erik Åkerlind besitter är beundransvärd. Firar triumfer när hans Freddie inser att han betett sig pinsamt. Hanna Ullerstam dubblerar, fast det är som outtalad eskort – den karismatiska roll som Gena Rowlands gjorde på vita duken – man blir betagen av hennes stolta rollfigur. Mia Erikssons gestaltning imponerar återigen, inte minst när skenbart stabila Maria förvandlas. Har en strålande förmåga att förmedla energi och känslor utan verbala uttryck. Simon Eriksson (har långfilmsvana) porträtterar den impulsive och nervige tonårsgrabben genom att ta ut svängarna och behärska läget. Alltid en fröjd att se välgjord teater med påtaglig densitet.