• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Foto: Arch Enemy på Annexet

6 november, 2022 by Redaktionen

European Siege Tour: Arch Enemy
Annexet 4 november 2022

Arch Enemy bildades 1995 i Halmstad av Michael Amott. Bandet består idag av Micheal Amott (gitarr), Daniel Erlandsson (trummor), Sharlee D’Angelo (bas), Alissa White-Gluz och Jeff Loomis (gitarr och bakrundssång).

Tidigare frontades Bandet av Angela Gossow, men hon steg ner from frontperson och är i dag bandets manerger.

Alissa visar att hon var e bra val som ny sångerska (även fast hon har haft rollen nu i åtta år). Hon har en otroligt stark röst. Hela bandet gör en stark insats.

Foto: Desiree Woltze

Arkiverad under: Musik

Foto: Behemoth på Annexet

6 november, 2022 by Redaktionen

European Siege Tour: Behemoth
Annexet 4 november 2022

Behemoth är på turné, The European Siege tillsammans med Arch Enemy, Carcass och Unto Others.

Bandet gjorde en stark insats och publiken var mycket engagerad.

Behemoth bildades 1991 i Gdansk, Poland. Den ende originalmedlemmen som är kvar är sångaren och gitarristen Nergal (Adam Darski) som backas up av Inferno (Zbigniew Prominski) på trummor och Orion (Tomasz Wroblewski). Under turné ha de även gitarristen Seth med sig.

Bandet spelade en stor roll i att bilda den polska extrem-metal-scenen. Det har varit mycket kontroversiella och har hamnat på en lista över band som promotar satanism och mord. Listan skulle göra att bandet inte skulle få spela men de har bara blivit stoppade från en spelning hittills. Sångaren Nergal har även blivit åtalad flera gånger för att ha rivit upp en bibel på scenen 2007.

Under 2021 firade bandet 30 år, och i september i år släpptes tolfte studioalbumet ”Opvs Contra Natvram” som bandet nu turnerar för tillsammans med Arch Enemy och förbanden Unto Others och Carcass. Touren skulle dock ha genomförts förra hösten men blev fram flyttad på grund av Covid19-pandemin.

.

Arkiverad under: Musik, Scen

Lyssna: First Aid Kit – Palomino

4 november, 2022 by Redaktionen

First Aid Kits nya studioalbum Palomino har släppts nu.
Ett pressmeddelande berättar:
First Aid Kit: ”Här är det. Vårt femte album Palomino. Direkt från våra hjärtan till ditt. Vi är oerhört stolta över skivan och det var en sådan glädjefylld upplevelse att få göra den. För oss symboliserar den frihet och att gå framåt! Vi hoppas att dessa låtar kommer ge dig inspiration och tröst var de än hittar dig.”

Klara och Johanna Söderberg vidare om Palomino:
”Det här är den första skivan vi har spelat in i Sverige sedan vi gjorde vårt debutalbum The Big Black & The Blue för 12 år sedan! Vi jobbade med producenten Daniel Bengtson i hans underbara studio Studio Rymden i Hjorthagen i Stockholm och hade så sjuk kul ihop! Hela processen var en njutning. Vi lät inspelningen ta tid och ville inte skynda på något. De flesta låtar skrev vi under pandemin. I så mörka tider kändes musiken som en flykt från allt hemskt som pågick i världen. Vi ville att det här albumet skulle vara mer optimistiskt och gladare än vårt förra album Ruins, som var en break-up-skiva. Det är förmodligen vår mest poppiga skiva hittills. Vi hämtade inspiration från alla olika håll – gamla favoriter som Fleetwood Mac, Carole King, Tom Petty, T Rex, Elton John men också Angel Olsen, Whitney och Big Thief. Titeln är en referens till frihet, att lära sig att stå på egna ben. Att bli äldre och känna sig mer bekväm i sig själv”.

Inom kort beger sig First Aid Kit ut på en headline-turné i England med Lola Kirke, följt av en Europa- & Skandinavien-turné tidig vår tillsammans med Maja Francis som i sin tur följs av en nordamerika-turné tillsammans med Hurray For The Riff Raff och The Weather Station.

Palomino Tracklist:
1. Out of My Head
2. Angel
3. Ready To Run
4. Turning Onto You
5. Fallen Snow
6. Wild Horses II
7. The Last One
8. Nobody Knows
9. A Feeling That Never Came
10. 29 Palms Highway
11. Palomino

FIRST AID KIT ON TOUR:
11/28 Glasgow, UK O2 Academy +
11/28 Glasgow, UK O2 Academy +
11/30 Manchester, UK O2 Apollo +
12/02 Cambridge, UK Corn Exchange +
12/03 Birmingham, UK O2 Academy +
12/05 Liverpool, UK Eventim Olympia +
12/06 Cardiff, UK Motorpoint Arena +
12/08 London, UK Eventim Apollo +
12/09 London, UK Eventim Apollo +
02/04 Berlin, DE Columbiahalle ^
02/05 Hamburg, DE Gruenspan ^
02/07 Paris, FR Casino de Paris ^
02/08 Brussels, BE Ancienne Belgique ^
02/09 Amsterdam, NL Melkweg Max ^
02/11 Köln, DE Kantine ^
02/12 Copenhagen, DK The Royal Opera ^
02/24 Helsinki, FI Messukeskus ^
02/27 Oslo, NO Sentrum Scene ^
02/28 Oslo, NO Sentrum Scene ^
03/01 Gothenburg, SE Scandinavium ^
03/03 Malmo, SE Malmo Arena ^
03/04 Stockholm, SE Avicii Arena ^

UK headline dates with Lola Kirke supporting
European / Scandinavian headline dates with Maja Francis supporting

ANNOUNCED NORTH AMERICAN HEADLINE DATES:
05/15/23 Oakland, CA Fox Theater *
05/16/23 Los Angeles, CA Hollywood Palladium *
05/17/23 Phoenix, AZ The Van Buren *
05/19/23 Denver, CO Fillmore Auditorium *
05/20/23 Salt Lake City, UT The Union *
05/22/23 Portland, OR Keller Auditorium *
05/23/23 Vancouver, BC Malkin Bowl *
05/24/23 Seattle, WA Marymoor Park *
07/12/23 Nashville, TN Ryman Auditorium #
07/14/23 Washington, DC The Anthem #
07/15/23 Philadelphia, PA The Fillmore Philadelphia #
07/16/23 Boston, MA Roadrunner #
07/18/23 New York, NY Radio City Music Hall #
07/20/23 Toronto, ON HISTORY #
07/22/23 Chicago, IL TBC #
07/23/23 St. Paul, MN Palace Theatre #

* with Hurray For The Riff Raff
# with The Weather Station

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Utsökt pianotrio hänför med kammarjazz och pulserande rytmer – Christian Jormin trio i Betlehemskyrkan

1 november, 2022 by Mats Hallberg

stillbilder från videoproduktion Magnus Bergström

30/10 2022

Betlehemskyrkan i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Nefertiti)

Behövde gå ner i varv efter två intensiva festivalhelger i Stockholm respektive Trollhättan och de många timmar av skrivande som följde. Då jag dumt nog inte dokumenterar konserter visuellt anges långtifrån alla berikande tillfällen. Nämner i förbigående att jag på hemmaplan i torsdags, för andra gången var med om temat jazz möter hip hop på Utopia. Home Collective styrs upp av bröderna Ward. Hann i tid till nästan hela andra set med trumslagare Ossian W, Fabian Kallerdahl på klaviatur, Owe Almgren på elbas samt dottern Karolina på sång och sopransax. Och i lördags tajmade jag turligt, vilket innebar en drygt timmes het livejazz på Unity. Under tenoristen Eric Liftigs ledning hyllades anrika skivbolaget Blue Note. Blev många svängiga alster från inte minst Horace Silver av Liftig, trumpetesset Samuel Olsson, lika inspirerade Stefan Wingefors vid pianot samt rytmsektionen bestående av Melker Törnqvist (bas) och Oskar Blomqvist (trummor).

Kan inte erinra mig att jag tidigare varit i Betlehemskyrkan belägen i Vasastan. Tidpunkten passade mig bättre än dagen före då Christian Jormin trio spelade i Mölndal (på gångavstånd från bostaden). Kyrkan med sin vackra mosaik och okonventionella arkitektur, visar sig både ha högt i tak och vara rymlig sidledes. Musikevent förekommer regelbundet i detta rum med mäktig resonans. Vad som lockade var att jag i JAZZ/ OJ lovordat den cd som fanns till försäljning, See The Unseen. Var dessutom förtrogen med musikernas höga standard. I tidigare trumslagarens (ingick i min serie miniporträtt kallad Groovearbetare publicerad i LO-tidningen) trio ingår Magnus Bergström på bas och Adam Ross på trummor. Dessa två har kunnat höras i en mängd olika konstellationer, medan det snarare är sällsynt att få höra Christian Jormin live.

Nämnda skiva innehåller enbart originalkompositioner av Jormin. I Betlehemskyrkan kryddas låtlistan därutöver av standards (ibland i andra arrangemang), plus andra stycken ur den förnämlige komponistens repertoar. Titellåten inleder, påminner i temat om dansant svensk folkmusik. Utan att det belastar noteras att basen i utgångsläget är tämligen högt mixad. Varje låt ges kortfattad presentation. Spelas generöst länge, uppemot en och en halv timme utan paus.

Finns en påtaglig nerv och livsgnista i Jormins original vilka genomgående har lyrisk anstrykning. Till en början konstateras att man raffinerat ägnar sig åt kammarjazz, men efterhand överskrids formeln. Stundom görs insteg till boppigt upphetsande tongångar. Rytmsektionen intar skiftande hållning, antingen underordnat följsamma eller utbroderar klanger i improvisatorisk anda.

Färska Försök till sommar är betagande triomusik, strålande exempel på den flerskiktade substans som präglar låtskrivarens musik. I stycke skrivet för kyrklig damkör frodas sällsam intensitet i samspelet, en intensitet som återkommer. Ibland innehåller låtar böljande konturer, byter karaktär mitt i. Min tes om att sköna klanger och eftertänksamhet prioriteras håller inte riktigt ju mer ”uppspelta” musikerna blir när musiken framförs live.

Varken apart eller konstigt stilbrott när mannen vid flygeln reser sig upp i ett par låtar för att knäppa på pianosträngar. Basist och batterist hänger lyhört på. Utan att bli inställsam är musiken överlag en skönhetsupplevelse präglad av öppenhet, dynamik och givetvis Christian Jormins personligt utformade anslag. Adam Ross som jag senaste gången hörde frustande vild med Fredrik Kronkvist, håller sig oftast diskret i bakgrunden. Dock spelas snabbare och kraftfullt i somliga avdelningar. Och vi får till och med ett solo av kortare kaskader. Vissa låtar pulserar medan andra är att beteckna som meditativa. Ibland möts olikartade stilarna halvvägs.

Av standards vänds in och ut på harmoniken i How High The Moon utan att tråden tappas. Spännande omarbetning som är en prestation i sig, kreativitet på högsta nivå. Musikalmelodin Alone Together från 1932 görs till den vackra, vemodiga ballad som får oss att mysa. Autumn Leaves skrudas i ett originellt intro. Kännetecknas till hälften av igenkänning, till hälften av egna ingångar. Absolut ett krön på tiden jag tillbringar i Betlehemskyrkan, liksom latinska titeln Mola Mola (första spår på See The Unseen) med sin suggestiva inramning. Ankaret Magnus Bergström präglar en händelserik låt.

Som antytts häpnadsväckande svängigt i sekvenser. Soundet är sammantaget inte speciellt anpassat till kyrkorummet, snarare till ett växlingsrikt spelsätt som ömsesidigt engagerar, såväl oss ett fyrtiotal lyssnare som trions medlemmar. På sluttampen sjuder det rejält, buktar efter hand ut med upparbetad hetta.

I extranumret förbyts uppfriskande energin till ljuvligt rogivande In A Distance, sista spår också på albumet från i fjol. En låt som inte var tänkt att ingå på See The Unseen och som Adam Ross, inte hade hört när den presenterades för honom. Ytterligare ett bevis för Jormins höga standard i egenskap av låtskrivare. En lite högtidlig och trösterik melodi med romantisk touch. Publiken fick vad den hoppades på och mer därtill. Kontemplation och upprymdhet i samma bag. Vad mer kan man önska sig?

OBS Fotografierna är som sagt stillbilder framtagna av Magnus Bergström från dennes videoproduktion

Arkiverad under: Musik, Recension

Svindlande spännvidd på späckad musikfest – Trollhättan Jazz- och bluesfestival dag 2

28 oktober, 2022 by Mats Hallberg

Jan Lundgren – Hans Backenroth – Ulf Wakenius foto Anna-Lena Wakenius

22/10 2022

Folkets Hus i Trollhättan

Sker en mjukstart genom jazzinriktade ungdomar från Kulturskolan. Anländer mitt i deras framträdande och noterar att en klassiker som Take Five framfördes. Önskar dem lycka till i deras fortsatta förkovran. Första akt att fullt fokusera på är sopransaxofonisten Karolina Almgren och hennes nya band, vars första gig ägde rum just på festivalen. Numera Malmöbaserade 90-talisten (mest förknippad mes syskonduon Sisters of Invention) har jag sett ganska många gånger, minst en gång tidigare som bandledare. Sättningen är förutom sopransax, en rytmsektion bestående av trumslagare Andreas Baw och kontrabasist Andreas Vaht, gitarristen Andreas Hourdakis ( driver egen grupp och ingår Karin Hammar Fab4) och på piano vikarierar Fanny Gunnarsson (We Float med mera).

pressfoto

Vi får veta att skiva betitlad Färdas med planerad release till våren spelats in. Antar att det liveversioner därifrån är vad som utformas på Kulturbarens scen. Planen är att ha release till våren. Kompositör Almgren väcker intresse, får mig att spetsa öronen. Hon tycker det är kul att skriva för särskilda musiker i åtanke. serveras Fångas av en utomordentlig kombination av innerlighet och extrovert elasticitet. Tyder på högt anseende att kunna värva två renommerade musiker som avlösare i solistrollen (ordinarie pianist är Britta Virves). Berättas vad låtar döpts till och varför. I fördelaktigt ljud serveras original med titlar som Tio (går i 10/8 takt), Vemod, Flöde, Spegling, Ballad till mörkret och albumets titellåt. Gitarristen hävdar att Flöde är svåraste komposition han tagit sig an, lustigt nog. Om Spegling avslöjas att den avsiktligt innehåller rikligt med udda takter och att den ursprungligen skrevs för storband (Bohuslän?)

Karolina Almgren är likvärdigt duktig som instrumentalist och kompositör. Hennes omdömesgilla spel på gällt låtande blåsinstrument har inneburit att hon gästat i många skiftande sammanhang. Konsertens krön infaller på sluttampen. Hänförs då dels av sugande groove där bandmedlemmar erbjuds utrymme, något de utsökt utnyttjar. Dels repetitiva inpass från sopransaxen i temat till enda uttalade ballad. Vågar mig ändå på mig en gnutta kritik. Hade önskat att Gunnarsson och Hourdakis överlag tilldelats större plats i centrum. Totalt sett en givande stund som nästan överträffar mina förhoppningar.

foto Bitte Sjöholm

VERNERI POJHOLA ses som en komet inom visionär jazz, en experimentellt inriktad trumpetare som gått mig förbi. Han kommer från musikalisk släkt. Hans far var en i fusionkretsar efterfrågad elbasist vars berömmelse delvis grundas på att ha tackat nej till att värvas av Frank Zappa. Under studier i ungdomen vid Sibelius-Akademin träffade Pohjola pianisten Tuomo Prättälä och basist Antti Lötjönen. Tillsammans med trumslagare Mika Kallio utgör musikerna den finska framstående kvartett som konserterar i bekväma Hebeteatern. I huvudsak spelas musik från Pohjolas åttonde album The Dead Don´t Dream (2020).

Presentatören menar att man gjort en grej av att bjuda in gäster från vårt östra grannland och att trumpetaren ”har en ton man vill krypa in i.” Har inget emot att utsätta mig för detta självständiga, bitvis skrynkliga sound med hemvist i ECM-sfären. Som helhet dock ojämnt då somligt fäster, låter fängslande dynamiskt, medan vissa impo-inslag inte engagerar. Pohjolas komplexa musik kräver mycket av lyssnarna. Vad vill han förmedla?

Originell början med utdragna toner. Mycket reverb i trumpetens distinkta sound. Både frontman och pianist har stativ med elektronik att skruva på, ta fram loopar. Fascinerande avigt utforskande i gränslandet till mästaren Palle Mickelborg. Pianisten tar för sig, förser låtarna med inspirerade löpningar och syntetiska slingor. Batteristen visar sig vara en attraktion i sig med sitt rörelsemönster. Friktion uppstår ur ett par hastigt uppblossande dissonanser, medan en ballad äger en sådan karisma att det resulterar i suggestiv fullträff. Balladen avlöses av hetsande rytmer feature excesser på trumpet uppbackat av Kallio bakom sin utrustning. Tillägnar mig i omgångar avancerade fraser i intuitivt samspel. Det stundom skissartade tonspråket gör mig ändå summasummarum kluven.

foto Bitte Sjöholm

Japanska pianisten NAOKO SAKATA , boende i Göteborg, har jag lyssnat på en gång tidigare i solokonsert. Då i trång replokal sittandes alldeles intill den expressiva musikern. Hon som lockades hit till musikstudier via Bobo Stenson och dragningskraften till nordiskt jazzvemod, utgjorde som Naoko Sakata trio största behållningen på första Gamlestan Jazzfestival 2015. Hört henne i fler intressanta konstellationer. Flygelns klang sveper oss med. I vilken mån reflekterar den kolossalt dramatiska anhopningen ackord pianistens sinnestillstånd? Rötterna i kompromisslös japansk tradition möts genom den aggressivitet och ödmjukhet som manifesteras i kampkonst. Som om olika positioner intas. Kroppen inklusive rösten involveras i attackerna över klaviaturen. Nästan skrämmande kraftfullt! Improvisationen präglas av bombastiska, impulsiva infall jämte hisnande övergångar, en slags kalkylerad oberäknelighet.

Omöjligt att förhålla sig likgiltig inför omilt drastiskt anslag, inte precis enkelt att hänga med i vildsinta svängningar från en excentrisk solopianist. Sakata ger sig fullkomligt hän, använder sitt uttrycksmedel utan pardon, utan tanke på att tillfredsställa publiken. I stunden skapas ett avantgardistiskt konstverk, långt bortom nordiskt vemod. Som kontrast är meditativa passager inlagda, trevligt nog. Vi tas sannerligen med på en lika extatisk som exotisk resa, av en fullkomligt otyglad improvisatör. Att pianisten med de stora gesterna fullkomligt behärskar sitt instrument har väl framgått?

foto Bitte Sjöholm

Trumpetaren LINNEA JONSSON ingår i flera av landets förnämsta storband och förekommer på flera hörvärda produktioner i skilda konstellationer. Parallellt har egen karriär, GROUP startats. Indirekt har jag bidragit till lanseringen. Har nämligen recenserat både debutskiva och releasespelning. Citat har använts i marknadsföringssyfte. När hon lirar i spatiösa Apollon nödgas jag åtgärda min hunger. Äter en grillbuffé belägen alldeles intill. Öppna dörrar medför att jag hör skapligt första halvtimmen, fast utan tillräckligt fokus. Därför inte konstigt att musiken inte går in i mig, i den utsträckning den gjort vid tidigare tillfällen.

Trumpetsolisten som nyligen erhöll J:son stipendiet saknar tyvärr sin pianist Britta Virves. I övrigt är man intakt, vilket innebär Johan Tengholm på kontrabas, Kristian Remnelius bakom trummorna samt Bjarne Már Ingolfson på elgitarr.

foto Bitte Sjöholm

Spelas luftig samtida europeisk trumpetjazz i samma härad som Jan Allan och Kenny Wheeler (ikoniskt flygelhornsound). Snappade upp att initierad i publiken associerade till Art Farmer. Man rör sig i ungefär samma cirklar eftersom albumet Fragments of Spring uppenbarligen har ett tema. I vad som således påminner om en svit undviker Jonsson det höga registret. Isländske gitarristen alternerar med bandledaren i solistrollen, bidrar aktivt med sin lyriska klang till ett sympatiskt, genomgående soft sound. Och batteristens fills tillför eggande mervärde. Avslutande By The Ocean med sin minimalistiska anstrykning är ett fint finalnummer.

foto Bitte Sjöholm

Kvinnokollektivet VIOLET IN GREEN hylar divor inom blues och soul, sprider kunskap i en musikhistorisk resa. Missionerar om stolta kvinnors inflytande på afrikansk-amerikansk utveckling, ofta svarta pionjärer som inte fått berättigad kredd. En hedervärd verksamhet, som när allt stämmer resulterar i fräckt tajta tongångar. Stora känslor och smittsamt sväng! Bandet består av kapellmästare Ulla Wrethagen på gitarr, Elsie Petrén på tenorsax, Anna Zimmerman på klaviatur, trumslagare Eva Grund samt elbasist Lena Andersson. Agerar charmant stand in som vokalist gör Ida Andersson.

Frestande att återigen använda epitetet ojämnt. Lyckligtvis har åtskilliga låtar draperats i välgjorda arr där önskvärt groove uppstår. Och både gospel och djuplodande blues behärskas utan problem. Utförligt bluesigt solo av gitarristen imponerar. Hound Dog utformad efter originalinsjungningen av Big Mama Thornton låter annorlunda, har ett sjusärdeles sug i sig. Andra låtar med påtaglig känsla och energileverans är exempelvis Strange Fruit, I´ve Got My Mojo Working, Tell Mama och Whole Lotta Shakin´Goin´On.

Man inser att manliga stjärnor fått megahits med flera av de glödheta dängor som framförs. Enda nu levande hjältinna som hyllas är Mavis Staples (sett på Lollipop 1997), vilket sker gånger två. Konserten avrundas storstilat med medryckande Respect Yourself. Njuter då av pumpande basgång, gitarrlir på wha wha-pedal och följsamma fraser på sax.

foto Anna-Lena Wakenius

ULF WAKENIUS & JAN LUNDGREN framför en tribut till Oscar och Duke. De ackompanjeras med härlig schwung av Hans Backenroth på bas och danske trumslagaren Kristian Leth. Samma genommusikaliska gäng hyllade de två giganternas gärning i glimrande konsert, på jazzfestivalen i Ystad i somras i min närvaro. Har hänryckts otaliga gånger av musikerna i skilda sammanhang. I händelse av att alla inte vet meddelas att gitarrist Ulf Wakenius ingick i Oscar Petersons kvartett under nio år. Kvällen före detta gig i Hebeteatern spelade han Oscar-tribut i Stockholms Konserthus, vilket resulterade i stående ovationer (konserten finns att skåda kostnadsfritt på nätet) Trots dokumenterad förtrogenhet med såväl program som musikernas livepotential golvas jag.

Lekfull precision och oavbruten kommunikation i underbara melodier medför att man förbluffas, fast man är fullt medveten om förmågan hos männen, som osvikligt förlitar sig på varandra och uppövad teknik. Spelglädjen är slående! Medryckande Sushi (O. Peterson) introduceras av en makalös gitarrist vars fingerfärdighet imponerar. Backenroth levererar ett par magnifika solon, ibland med stråke. Lundgren glänser i Hymn to Freedom som föregås av anekdoten om hur plattan Night Train, genom pianolärares försorg blev inkörsporten till JAZZENS språk. Ett potpurri på Duke Ellington-kompositioner exekveras fenomenalt på skiftande sättning. Mästerlige strängbändaren tar själv hand om In A Sentimental Mood. Just Squeeze Me behandlas varsamt av Ulf och Jan i strålande interaktion, medan duon får sällskap av Hans i It Don´t Mean A Thing.

Varje detalj framställs med största omsorg, maximalt förädlad och respektfullt hanterad. Låt från Oscar Peterson-skiva från 1964 tolkas med ackuratess. Vill påtala att trumslagare Kristian Leth spelar lika smakfullt som alltid, denna gång frapperande mycket i framkant då han tagit beslut om att överge sin diskreta stil. Fyra melodiska ekvilibrister har synnerligen roligt ihop. Konserten kommer med stor sannolikhet att framstå som ett ljuvt, oförglömligt minne.

foto Anna-Lena Wakenius

Sist ut är ROLF WIKSTRÖM, okrönt svensk blueskung från Söder som sjungit sina blåa toner på modersmålet i drygt fyrtiofem år. Jag torde ha sett honom fler än femton gånger sedan 1979 på Västgöta Nation och äger en drös album. Har för mig att jag till och med hört honom i samma lokal på tidigare festival. För sisådär fem-tio år sedan ansåg er recensent att han tappat stinget, befann sig i nerförsbacken. Omdömet visade sig vara förhastat, till och med ogrundat. Hävdar att genuine Roffe fått en musikalisk renässans senaste åren, en ståndpunkt baserad på flera oklanderliga konserter. Och senaste albumet verkar riktigt bra att döma av låtarna därifrån i livetappning. Att han kunnat knyta namnkunniga rytmsektionen Peter Korhonen (trummor) och Tommy Cassemar till sig, är förstås garant för att det svänger samt i långsamma låtar blir hudlöst. Kompletterande melodileverantör på keyboard (inklusive leslie-box) är denna sena afton ingen mindre än Hasse Olsson.

bild från artistens fb-sida

Beskådar en kvartett som låter ”oförskämt” vital. Förvisso sitter min svenska bluesfavorit, spelar och sjunger i samma position jag sett John Lee Hooker göra. Stimuleras av markerade rytmen i Starka band och den framrullande shuffle som betitlas Leva som en luffare. Roffe strör på sedvanligt vis sina giftiga ackord distinkt omkring sig. Det är precis så otyglat vi önskar. Extremt solida rytmsektionen är som nämnts en förutsättning för svänget, att strukturen sitter som en töjbar ram. I Hela jorden är ett dårhus (P. Mayfield) refereras till Putins krig mot Ukraina, fast texten skrevs 1983. Bluesmannens arbetsredskap i famnen kvider och kränger. I förening med slagkraftiga texter och bärkraftig röst är succén given.

Enligt honom själv av kommersiella skäl görs ett knippe melodier från senaste skivan Ballader och bröl. Exempelvis en ledsam låt med en portion bitterhet betitlad Det kunde blivit bra, Otroligt snärtiga boogie-takterna i Andra sidan viken vars text anspelar på ökande klassklyftor och Strindberg-novell där klaviatur-maestro adderar finurligt tillägg samt utsökta riffandet i Hela mitt liv. Sist nämnda alster övergår i ohämmat ös i form av 80-tals hitten Bädda med rena lakan. Så skönt, så skönt (också tämligen färsk) är en glad bagatell med Cassemars pumpande basgång i framkant. I släpande Kom till mig kvinna hugger och river en av Roffes två gitarrer, inventerar allehanda emotioner. Förmodligen blev klassikern Som vattnet rinner i floden finalen. Förmodligen skriver jag eftersom jag tvingades lämna för att hinna med tåget till Göteborg.

Arkiverad under: Musik, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 93
  • Sida 94
  • Sida 95
  • Sida 96
  • Sida 97
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1760
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

https://kulturbloggen.com/wp-content/uplo … Läs mer om Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

19/4 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Michael Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

17/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in