Ken Ring har precis släppt videon till ”Legend”, första låten från kommande album – se den här nedan.
* Producerad av Viktor Ax
* Mixad av Jesper Welander
* Artwork av Pontus ”ArtByEsse” Carmback
Musik
Titta: Michael Stipe (från REM) – The man Who Sold the World (av David Bowie)
Michael Stipe, sångaren och frontmannen i R.E.M. har gjort enstaka soloframträdanden sedan bandet lades ned. Men i veckan har han framträtt med flera sånger för att hedra David Bowie och härom kvällen framträdde han i The Tonight Show. Ackompanjerad på piano av Paul Cantelon, framförde Stipe “The Man Who Sold the World”, titellåten till Bowies episka album 1970.
Här kan du se Michael Stipe sjunga “The Man Who Sold the World”.
”Replace markerar tidpunkten där vi blev beredda att spränga Vita Bergen i luften”
Med anledning av att de precis släppt sin första musikvideo någonsin (närmare bestämt till Replace, du kan se videon här nedan) mailade Kulturbloggen lite med Vita Bergen.
Nyligen spelade ni i Stockholm tillsammans med era vänner i Sonjagon. Hur gick det? Kan ni berätta lite om er vänskap till dem? Kommer ni spela något mer ihop?
– Det var kul. Det är andra gången vi har Sonjagon som förband, trots att de har ”lagt ned”. Vi tycker att de är ett av Sveriges bästa band. De försöker sluta, men vi tänker i alla fall göra vårt för att få dem att fortsätta. Vi hoppas att vi kan hitta på något mer med dem! Det finns alldeles för få genuint fina människor i den här branschen där det mesta känns som någon slags pissing-contest, så när man hittar några som faktiskt är det så får man göra vad man kan för att hålla kvar dem.
Ni är just nu aktuella med en musikvideo till Replace. Vad var tankarna bakom videon? Hade ni några särskilda inspirationskällor eller något ni ville uttrycka med videon?
– Det är vår första musikvideo. Vi hade ingen aning om vad vi gjorde så vi spelade låten ungefär 15 gånger i olika ljus. Sedan hände massa grejer på vägen. Vissa mer planerade än andra. Under några förvirrade timmar blev vår turnébil huvudkaraktär i videon. Vi körde in den i en lagerlokal, maxade rökmaskinerna och körde skateboard bakom den i en telekabel som vi knöt kring dragkroken. Tyvärr blev hela lokalen fylld med avgaser och rök så det blev inte så bra på bild.
Kan ni berätta lite om hur låten kom till? På vilka sätt tycker ni den sticker ut från resten av ert album?
– Precis som vissa andra låtar på vår skiva Disconnection kom den till under perioden precis efter att vi hade påbörjat vår resa inom musikindustrin. När vi ser tillbaka på den tiden så var det faktiskt rätt tråkigt. Många av de drömmar vi hade haft under lång tid om hur det skulle bli att kunna ägna sig åt musik tappade sitt skimmer när vi förstod hur industrin fungerade och vad som förväntades av oss utöver själva musiken. Och effekterna det hade på oss var inte helt igenom positiva. Men under tiden vi jobbade på Replace hände något. Vi kom fram till att det inte är någon idé att sträva efter något man inte är beredd att förlora. Om man agerar utifrån någon form av rädsla att förlora det man strävar efter så börjar man lätt kompromissa med vad man håller på med, och då kan man ju lika gärna lägga av direkt. Så Replace markerar tidpunkten där vi blev beredda att spränga Vita Bergen i luften.
– Mer precist kom låten till tre dagar innan vi spelade på Pustervik förra året, där vi spelade den för första gången. Wille ville bara spela downstrokes, så det behövdes en ny låt för det. Vår trummis spelade lite fel och ingen visste riktigt när refrängen kom men det gick bra ändå.
Ni har också fått utomlandslicens vilket gissningsvis innebär att det kommer hända en hel del utomlands också. Vad har ni för förväntningar på det? Vart vill ni helst lansera er musik?
– Ja! Skivbolaget Glitterhouse Records, som tidigare var Sub Pops europeiska filial, kommer att släppa skivan tillsammans med sitt maskineri i Europa och Israel. I många länder dominerar fortfarande papperspress när det gäller musik, så vi nås inte av vad som händer på samma sätt som vi gör i Sverige. Vet inte riktigt vad vi har för förväntningar. Men det är ju smått absurt när låtarna som vi gjorde med typ inga medel alls säljs som CD på Mediamarkt i Tyskland. Vi börjar med Europa, men Japan är det slutgiltiga målet. Sen är vi klara och kommer lägga ner.
Vad väntar härnäst för er? Har ni tänkt något på vilken riktning ni vill ta med nästa album?
– I sommar blir det massa festivaler nere i Europa och ett par i Sverige, bland annat Peace & Love i Borlänge 7 juni. Sen ser det ut som att vi kommer släppa nästa singel tidigt i höst och att skivan kommer nästa vår. Vi håller på att skriva material till den just nu. Vi har en del idéer om hur vi vill att skivan ska bli, men av erfarenhet vet vi att det bästa är att vara öppen för alla förändringar under processen. En enda låt kan ändra riktningen för hela projektet. Det vi kan säga är att vi tycker det är roligare än på länge att skriva musik och det har hittills visat sig i låtarna. Vi har mentalt gjort upp med allt annat runtomkring som är så enormt uttröttande och självinvolverande så det börjar kännas rent igen.
Den prisbelönta kören Cape Town Opera kommer till Stockholm
Den prisbelönta kören Cape Town Opera blandar afrikanska sångskatten med amerikansk gospel och opera i föreställningen African Angels. Nu besöker de Stockholm för första gången och ger tre konserter på Södra Teatern, 14-16 april.
Ett pressmeddelande berättar:
Cape Town Operas kör vann det prestigefyllda Årets operakör i 2013 års International Opera Award och har på kort tid blivit en av de starkast lysande operakörerna i världen. Deras föreställning African Angels har med sin breda repertoar och fartfyllda scenshow rönt stor uppmärksamhet både i kåkstäderna i Johannesburg och på konserthus med Berlins filharmoniker.
Med teatraliska och dansanta inslag tar den arton personer starka sydafrikanska kören med publiken på en sprudlande musikalisk resa. Från Gershwins Summertime och I Got Plenty O’ Nothing ur Porgy och Bess, till traditionella gospels som The Battle of Jericho och klassiska operaverk som Va Pensiero från Nabucco. Ackompanjerade av piano och trummor utlovas en körkonsert långt utöver det vanliga.
År 2004-2008 hade Cape Town Opera ett nära samarbete med Norrlandsoperan och deras dåvarande hustonsättare Mats Larsson Gothe som tillsammans med Cape Town Operas chef Michael Williams skrev operan Poet and Prophetess åt de båda kompanierna. Verket uruppfördes 2008 i Umeå med den sydafrikanska kören på plats. Nu är kören tillbaka för att framföra konsertversionen av verket, på Norrlandsoperan i Umeå den 7 april och på Konserthuset i Stockholm den 8 april. Efter dessa framföranden turnerar de med Riksteatern och ger konserten African Angels. Den 14-16 april landar de på Södra Teatern.
Fakta:
African Angels med Cape Town Opera
Cape Town Opera körledare: Marvin Kernelle
Konstnärlig ledare: Roy Hunter
Regi och koreografi: Jacki Job
Musikalisk ledare och pianist: Stefan Lombard
Produktion: Cape Town Opera
Medverkande på scen:
Sopran; Babongile Manga, Pumza Mxinwa, Linda Nteleza, Portia Shwana och Bukelwa Velem.
Mezzosopran; Nolubabalo Mdayi, Fikile Mtetwa, Pelisa Myendeki och Nonkululeko Nkwinti.
Tenor; Lusindiso Dubula, Vuyisa Jack, Monwabisi Lindi, Siphesihle Mdena och Mlungiseleli Nqadini.
Bas/baryton; Lungile Halam, Paul Madibeng, Thando Mpushe och Sandile Sikhosana.
Anmärkningsvärd musik- och teaterföreställning – Hjälpgalan på Teater Trixter i Göteborg
Hjälpgalan på Teater Trixter i Göteborg
23 mars 2016
Av: Petra Revenue
Regi: Ingvar Örner
Scenografi: Ger Olde Monnikhof
Ibland tänker jag på de personer man ser på affärsstråk vars mission är att värva till olika organisationer. Hur har dessa bestämt sig för vilken förening som är mest behjärtansvärd? I vilken utsträckning sprider aktiviste samtidigt sitt eget varumärke? Minns att Tomas Ledin blev kreddig, när han tillsammans med den mer självklare Mikael Wiehe samlade artisteliten på ANC-galan i Scandinavium. ( Tommy Rander som var en av hjärnorna bakom galan har jag intervjuat.) Frigruppen Trixter har i drygt tjugofem års tid skruvat och vridit på tillvaron och odlar ett direkt tilltal. Har gått igenom arkiv och kunnat spåra att jag besökt dem cirka åtta gånger plus att jag läst roman av Revenue och sett hennes egenartade långfilm Karaokekungen. Utgångspunkten i nya uppsättningen, är att gestalta förslag och invändningar, när involverade ska enas om innehåll i en hjälpgala. (Någon som gjorde det enklare för sig tidigare i år var min vän Sam Vesterberg, eftersom han var ensam initiativtagare till den solidaritetsdag vars första akt jag recenserade i Kulturbloggen.)
Livemusik bereds ju alltid stort utrymme vid manifestationer, absolut inget undantag här. Kent Börjesson var med om att bilda coverbandet Stenade Rullarna. För ett tag sedan sa han följriktigt till mig, att hans största hjälte heter Keith Richards. Inte undra på då att han vigt sitt liv åt att reproducera det eviga rockbandets låtskatt. Att han kan framföra ett knippe av deras örhängen på Trixters egen scen, misstänker jag beror på att Börjesson numera lever ihop med teaterns ledare. Delvis identisk låtlista – med öppningsnumret Jumping Jack Flash och Wild Horses som avrundning – kunde jag också höra också när Börjesson, Stefan Bellnäs med flera körde en härlig Stones-afton på krogen La Sombrita. Hur som helst var musiken mer innerlig än ösig. Bolander kompade förtjänstfullt på piano och dragspel. Den fanastiske Stefan Bellnäs på basgitarr flankerade i bakgrunden. Takten markerades av körande kvinnor och Bellas fotarbete på pedaler. Att skippa fullt trumset var en åtgärd som funkade ypperligt. Onekligen stod Dead Flowers och liknande sånger för det underhållningsvärde som efterlystes. Men industrin kring det megastora bandet problematiserades förstås. Och vi fick ocks lyssna på ledmotiv till fotbollsklubben Gais, folksång och musik signerad Björn Knutsson.
Utmärkande för Hjälpgalan är att den saknar avstånd mellan komik och allvar. Likt judisk överlevarhumor drar de medverkande sig inte för att skoja, även när det skulle kunna anses opassande. Allra roligast har jag under andra aktens stormöte när eldsjälarna visar sig brinna för helt olika saker. Tina Lenne vill använda ekivoka skämt för att bekämpa patriarkatet. Sittandes i halvring kivas man om mikrofonen för att föra fram vilket budskap som ska avgå med segern. En härligt crazybetonad scen väl värd att lagras i minnets vrår.
De två huvurollerna görs av Anders Lönnbro och David Sperling Bolander. Lönnbro såg jag för några år sedan i ett våldsamt drama på Angereds Teater medan jag kommer ihåg Bolander från nyopera på Atalante och Don Quijote på Stadsteatern. Lönnbro gör Theo som förutom att kläcka idén till hjälpgalan, också är svärfar till Bolanders karaktär. Tycker att den sist nämnde tillsammans med Tina Lenne, är de två aktörer som imponerar mest. De har en slängig skenbart spontan spelstil som känns mycket trovärdig. Aktörerna exponerar på ett glänsande sätt hela spektrat från kaxighet till tveksamhet. Av producent Håkan Palm blir jag efteråt varse att skådespelarna tagit med sig en hel del av sig själva i texten, särskilt som producenten framhåller avvikande mening gentemot en av Davids repliker. Hans motspelare fick sitt genombrott i 70-tals filmen Lyftet, har ett förflutet som (r):are och har varit djupt engagerad i Palestina-frågan.
Hans Theo vill att galan uteslutande ska handla om lidandet i Palestina, men får som framgått mothugg. Miran Kamala med skägg, turban och lila dräkt viftar med en kurdisk flagga och berättar om fasansfulla grymheter som kurder utsatts för. Kräver naturligt nog att detta folk blir föremål för deras välgörande ändamål. Utan något mellanrum, blir det nästan osmakligt när mitt fotbollslag Gais (som det faktiskt ordnats stödgala för) förs fram som en lika lämplig kandidat. Första gången det bränner till denna musikteater-mix, är för övrigt då Karin Blixt framför en dikt till suggestiv ljudkuliss om vilsna valar. Blixt i beige trenchcoat spelar dotter till Theo. Lönnbros vacklande rollfigur blir stressad av de motstridiga viljorna, vill i andra akten blåsa av sitt projekt då kaos hotar. Då rycker regissören , tillika sufflör, in och efterfrågar om den tilltänkta galan på Lorensbergsteatern blir av. Ett synnerligen smart metaperspektiv, av vilka det finns fler.
I paus får jag möjlighet att fråga regissör Örner varför man avblåste planerna på att hålla till på Galenskaparnas teater. Svaret var att Trixters publik inte är van vid förköpsförfarande, därmed blev teatern i city en för stor apparat.
Några sammanfattande omdömen: Gillar att fiktion och verklighet glider ihop, lite ytliga personporträtt, många skratt och poänger –varav flera på gränsen till att inte vara rumsrena, smart idé men ojämnt utfört, den uppbrutna kronologin ett lyckat grepp, David Sperling Bolander och Tina Lenne övertygar, manus borde broderats ut på bekostnad av en eller två Stones-låtar.
På scen: Anders Lönnbro, David Sperling Bolander, Miran Kamala, Tina Lenne, Karin Blixt, Kent Börjesson och Stefan Bellnäs.