Musik

7/5 2025

Dergårdsteatern i Lerum

Arrangör: Musik I Lerum i samarbete med Knutpunkt och bland andra European Jazz Net Work Gren Pilot Tour

Är som lyssnare av livemusik privilegierad. Kan ofta välja att anmäla intresse hos arrangörer där jag har stående inbjudan. Har senaste decenniet varit hos Musik i Lerum om inte frekvent, så ett antal gånger varje säsong. Även om det ibland kan kännas krångligt med tågbyte lockades jag av att höra en sammansmältning av stilar vars rot är kinesisk av forntida ursprung. På rak arm kunde jag nämligen inte komma på att jag hade hört någon musiker från Kina live. Efteråt fick jag möjlighet att träffa huvudpersonen backstage, hon som komponerar, sjunger och spelar guzheng. Kan flika in att min kunskap om kinesisk kultur är begränsad till en handfull filmer på Göteborgs Filmfestival och ungefär lika mycket skönlitteratur av samtida snitt, i flera fall romaner och novellsamlingar skrivna av yngre kvinnor.

House of Wu Fei var ute på en miljöanpassad turné genom Europa och i vårt lands södra och västra region. Man hade trots ljusa årstidens intåg mötts av välfyllda salonger och rungande bifall. Dock, vad beträffar Göteborg och närliggande områden skyller jag på extrem konkurrens om publiken. Utbudet är sanslöst späckat. Denna tilldragelse hade inte alls nått ut till nyfikna, varför åhörarna uppgick till endast ett dussintal personer. Följande kväll spelades för övrigt på Klubb Impuls på Atalante i Göteborg.

På scen ser vi Wu Fei på guzheng (21-strängad kinesisk cittra) tillsammans med musiker från Belgien. De är Dijf Sanders på elektronik, trumslagaren Simon Segers samt på elbas Louise van den Heuvel; av vilka först nämnde multiinstrumentalist fungerat som länk emellan artisten och europeiska musikerna. Samtliga var nya bekantskaper för mig. När jag googlar upptäcks anmärkningsvärd kreativitet inom flera riktningar, att de ingått i åtskilliga cross over – konstellationer och driver egna projekt. Experimentlustan har i flera fall resulterat i en innovativ anomali döpt till ”kraut-jazz”.

Det för oss exotiska sammanhanget och dess idégivare presenteras grundligt av arrangören. Musiken beskrivs som en blandning av ett minst 2 500 årigt folkspråk och västerländska traditionella klanger i kombination med samtida beat. Verket Along With The Tides har som namnet antyder inspirerats av tidvattnet och månens krafter, en ljuddikt likt en framdrivande rörelse. Wu Fei föddes i Peking, fick inga syskon. Underbarnet startade tidigt sin professionella karriär. Antogs för att studera komposition vid China Conservatory of Music High School vid sexton års ålder och fortsatte studierna i USA 2000. Här uppmanades hon som så beundransvärt behärskade själva hantverket att försöka hitta ett eget uttryck, varvid kreativt utforskande tog vid. En stor dos av frihet tillfördes när Wu Fei musicerade på instinkt utan riktning.

Konserten, inramad av klangen från den gong gong som skymtar ovan, varar i cirka sjuttiofem minuter. Enligt komponisten från Kina kommer kvartetten leda oss genom en tidsresa. Noterar inledningsvis vad jag vill benämna som intensiv densitet. Soundet tycks i vissa perioder styras av förutbestämda mönster av österländskt snitt, medan det i andra avdelningar rör sig friare. Wu Fei säger till mig efteråt att varje konsert genomförs som om det vore den sista, eftersom hon aldrig kan vara säker på vad som händer i framtiden. Varje musiker verkar också ges utrymme att överraska, testa nya impulser för att se vilka man vill behålla. Något annat som omgående gör intryck är den gälla sången, ibland av poetisk karaktär, ibland med ordlös kraft. Under konsertens första halva förefaller det som om musikerna från Belgien anammat österländskt idiom, takt och tonart(er) vilka härröra från exempelvis Peking opera.

Strukturer löstes upp i särskilt ett längre mittenparti. Trumslagaren Simon Stegers bröt sig ur rådande harmonik tv-tre gånger med förbluffande eruptiva solon. Elbasisten Louise van den Houvel som var yngst gick motsatt väg i sin feature. Ett tag satt hon med korslagda ben och prövade basgångar, därefter fortsatte hon stående att söka sig fram till ett fruktbart, subtilt groove. Man märkte varför instrumentkollegorna Esperanza Spalding och inte minst Tal Wilkenfeld utgjort förebilder.

Då det utifrån sett fritt hållna samspråket tycks pågå får jag några oväntade referenser i skallen. När det låter taktfast suggestivt tänker jag på synt-baserade Yellow Magic Orchestra från Japan och när musiken expanderar till sin mesta spejsiga form hamnar jag långsökt nog hos Greatful Dead, Pink Floyd anno 1970 och Can, fast ingen lirar fuzzig elgitarr eller något blåsinstrument. Vad beträffar upphovet till kontrastrika musiken saknar jag kopplingar, (även om cittra förekommer på exempelvis Backa Teater). Omslöts istället förutsättningslöst av diskanten från den guzheng Wu Fei mästerligt trakterar. I ett stycke skiftas till en annan cittra från Vietnam (om jag uppfattade rätt).

Fängslas av successiva växlingar av fokus, klangfärg och ljudstyrka. Efter en passage där Wu Fei ackompanjerar sin ljusa stämma i folkvisa från Peking opera med många hundra år på nacken, berättar hon om en sång som skildrar en stark kvinna, en kvinna klädd som man i strid. Sången övergår effektfullt i pulserande beat. Ett par gånger tas kompositioner till en slutpunkt, fast efteråt betraktar man ALong With The Tides som en källa, med olikartade bifloder vilka får symbolisera konsertens mäktiga kontraster, dess diametralt olika delar.

Inte ofta jag befinner mig på konsert för att höra fyra musiker jag helt saknar anknytning till, vilket också gäller för den musik som framförs vare sig den består av sammansmältning eller luckrats upp i skiftande beståndsdelar. Det var sällsamt! Glad för att jag hade tid och lust att närvara. och som bonus fick en pratstund med Wu Fei backstage.

3/5 2025

Torarica i Lerum (arrangör: Musik i Lerum)

Tidigt på hösten 2021 skrev jag här om samma trio när Floda besöktes, vilket resulterade i ingående presentation. Bestämde mig därför när påminnelse kom att åka tåg till Lerum och promenera till krogen där Live Schack med Dan Reed Trio arrangerades. Både tid och lust fanns trots vetskapen om att allt inte skulle mig i smaken. Dan Reed Network hade sin storhetstid för omkring trettiofem år sedan, var idealiska som förband på stora arenakonserter efter sin monsterhit Get To You. Jag såg detta potenta funk metal – band som support act till Stones 1990. Låtskrivaren, gitarristen och sångaren behövde bryta sitt destruktiva leverne som rockstjärna. Bodde under långa tider hos munkar som en retreat, flyttade till Israel och Europa.

Sex album med Network har släppts varav två sedan nystarten senaste decenniet, jämte åtta helt i eget namn inklusive ep. Att jag valde att ånyo höra honom live i ett närmast surrealistiskt skifte av scen berodde mycket på hans svenska rytmsektion. Bengt Jonasson på elbas har funnits med hårdsvängande rockartisten sedan 2010 cirka. Då tipsade basisten i sin tur om trumslagaren Robert Mehmet Ikiz. För om Jonasson gått under de flestas radar är Ikiz en kändis i jazz- funk- och soundscape-kretsar. En färgstark rytmläggare som hållit work shops och turnerat i över femtio länder med sitt Cabin Crew, Magnus Lindgren Jazz By 4, Petter Bergander trio och inte minst Nils Landgren Funk Unit och många fler. Har lyssnat och recenserat plattor han lirat på och hört honom live säkert uppemot tio gånger.

Konserten i krogmiljö verkar vara i princip utsåld. Somliga fans hade kommit utanför normala upptagningsområdet. Sittande delen av publiken har kunnat ladda upp med både mat och dryck. Spelningen genomförs i ett lagom långt svep, introduceras i sedvanlig ordning av arrangörens ansikte utåt Qlaez Wennberg. Han passar på att strö välförtjänt beröm över ljudteknikern och de han jobbar åt. Dan Reed slår direkt an trivsam ton genom intränad fras på svenska, upplyser om att turnén efter åtta gig på nio dagar går i mål på Torarica. Går vidare med att hävda att svenska musikerna (Ikiz turkiska familj flyttade hit när han var fyra år) är de bästa han lirat med.

Första tre låtarna avverkas på ett sympatiskt vis utan att något uppseendeväckande inträffar. Trion öppnar tämligen försynt. Merparten titlar och texters innehåll presenteras. On Your Side följs av Secret Ground, vars verser skrivna under vistelsen i Israel utgår från förödande polarisering. Märker patoset i låtskrivarens vädjan om att försöka hålla ihop. Inte utan att det kan skönjas att Reed har en bakgrund i metal och power-rock, flera gånger blir det ett uppenbart musikaliskt statement. Denna turnévända görs utan akustisk gitarr. ”Röjigt” är uttrycket Wennberg använder för att beteckna energin som sprids i lokalen. Rytmsektionen får mer att säga till om i titelspåret från albumet Coming Up For Air från 2010. ikiz står för läckra fills i en komposition med aptitliga ackordföljder.

Hög tid att uttala sig om ett känsligt ämne, nämligen sången. Anteckningarna avslöjar att raspiga rösten ofta attraherar även om jag samtidigt anser att svulstiga manér ingår i varumärket. Stämbanden tycks ansträngas och töjas ut, sångstilen medför sannolikt så pass stora påfrestningar att de behöver vila emellanåt. När vokala verktygslådan påminner om en överhettad Jon Bon Jovi tappar han mig, rösten i ytterläge blir helt ointressant vilket givetvis är ett aber. Att bedöma någon som som framför original genom att peka på ofördelaktiga inslag påverkar förstås helhetsintrycket. Ibland funkar sången, medan problem uppstår för mig i andra sekvenser. Att jag inte alls är rotad vid samma stam är också en bidragande faktor till motviljan, till de tendenser som stundom infinner sig. Avseende kraftfull-fast-nyanserad -attack hade uppskattats om den fenomenale Roger Daltrey istället skulle varit ett ideal.

Hur som helst händer något extraordinärt i fjärde låten, en positiv definierande dimension. Riffas fräckt över ett catchigt popbeat. Rytmsektionen låter otroligt alert i låt med kärlekstema. Låt mig kalla denna och liknande situationer för jam-betonade, även om markanta skillnaden är att trion växt samman genom hundratals spelningar och således är motsatsen till nya konstellationer. Däremot överraskar Reed dem förmodligen på olika ställen genom att bjuda in till improviserade inslag, livemusik när den är som kreativ och spontan. Jämte ett knippe refränger med oemotståndligt beat är det oförutsägbara riff, trummönster och basfeatures som är den stora behållningen. Har inget emot att man emellanåt ägnar sig åt enkla publikfriande aktiviteter. Av Dan Reeds studier hos munkar märks föga. Han vill i första hand roa även om vi får en smula visdom på köpet.

Av hits kommer Rainbow Child först, utan krusiduller men med tonartshöjning. Inser varför den är poppis även om den inte är någon personlig favorit. Tiger In A Dress från samma era kännetecknas av energiskt riffande och medmusikerna med Jonasson i spetsen hänger så klart på med feta rytmer. Det är väldigt långt från hur det brukar låta hos Musik I Lerum vars pluralistiska hållning förtjänar att kreddas.

Vid detta skede uppstår en av de där spontana sekvenserna. Ikiz som ibland ges en kompletterande roll visar framfötterna i funkiga rökare. Utdragna ackord resulterar i uppfriskande reaktioner från svenska duon, livemusik de luxe som exalterar. Reed leder in dem i en psykedelisk, groovy avdelning med feedback och till och med antydan till rundgång. I snabb stänkare matchas hans pigga riff sömlöst. Första utbroderade gitarrsolot adderar en extra härlig essens i Avalanche. Ikiz briljerar genom att visa upp sitt register. Hans kommentar efteråt att min närvaro gör honom nervös är lite småkul med tanke på att jag aldrig varit nära att dissa. I denna omgivning pendlar han mellan att färga beatet rejält med sina färdigheter och att röra sig i bakgrunden. I en ballad läggs ett extraordinärt tungt trumsound.

Ska sägas att jag håller till i bakre delen av krogen. Sitter oftast på bänk vid fönstret för att vila benen och anteckna. När hör spännande sound och vill se scenen behöver jag ställa mig upp, flytta mig mot mitten. Vid ett tillfälle undrar jag vad som sker på scen. Då duellerar nämligen amerikanen knästående med lika inspirerad elbasist i samma position.

Två absoluta höjdpunkter på upploppet är Ritual som torde vara en av Reeds främsta kompositioner samt smittsamma monsterhitten Get To You inför stående jublande publik. Någonstans där emellan har svenska duon på uppmaning av sin arbetsgivare levererat ett galet kul mellanspel i en jazzigt utflippad utflykt. I utvidgade liveversionen av Get To You kan paralleller dras till Red Hot Chili Peppers och funkigt experimenterande varianten av Prince. Borde tidigare ha poängterats vilken kompetent instrumentalist artisten är, hur framgångsrikt han förtjust riffar i en anda av Lenny Kravitz och ovan nämnde legendar. Jag känner för övrigt igen inbjuden basist i publiken. Han visar sig ha varit Bengt Jonasson lärare på folkhögskola på 90-talet. Yttrar till denne person att att hans adepts show, vare sig det är medvetet eller oavsiktligt, innehåller fraser från galjonsfigurerna Larry Graham och Bootsy Collins. Ikiz agerar sammanbindande länk genom sitt suveräna handlag, sin lyhörda intuition.

Blev kanske onödigt långrandig. Men finns några flera observationer att föra till ”protokollet”. I scenens vänstra hörn är ett fender rhodes installerat. Förekommer tyvärr bara en gång att Reed sätter sig på pallen bakom klaviaturinstrumentet. Då framförs balladen Stronger Than Steel. Anteckningarna hävdar att det låter en smula smörigt, vilket annars är en fälla han överlag undviker. En annan ballad dryper av patos, görs solo till eget ackompanjemang på gitarren avskalat och nedtonad. När rytmsektionen därpå förenas med honom går de på högvarv, vilket genererar en effektfull kontrast. Och det svänger kopiöst! Extranumret blir en spirituellt doftande sekvens i en hymn från Reed med Jonasson på kör kompade av Ikiz på virveltrumma.