Foton Peter Birgerstam
4
11/10 2017
Thåström
c:a 90 minuter
Susar i öronen! Och även om konserten var energigivare, har en dos otillfredsställelse infunnit sig. Tack vare låtskatten och musikernas auktoritet och kunnande hamnar mitt betyg på angiven nivå efter viss tvekan. Min måttstock är den spelning han och bandet gjorde på Skeppsholmen 2015, vars magiska laddning man denna gången inte var i närheten av, trots att många låtar var identiska. Att en av landets absolut främsta liveartister och låtskrivare, tillika vår främste rockikon, inbjuder till höga förväntningar är ovedersägligt. Finns därtill en aura av mystik kring mannen som skyr offentlighet och populära sammanhang som ”Så mycket bättre”. Utlösande anledning att ge sig ut på vägarna igen med samtrimmat band, är att den redan digra kollektionen utökats. Hans tjugoandra studioalbum Centralmassivet släpptes alldeles nyligen.
Har inte lyssnat in mig på skivan som gjordes i Hansa-studion i Berlin. Man kan få intrycket att ett dystert seriöst och svävande sound sitter i väggarna där, sedan legendariska Bowie/ Eno-samarbetet på 70-talet. Märkligt nog saknas under premiärkvällen en del av låtarna från nya skivan, som denna gång producerats av Thåström själv och Niklas Hellberg. Är för första gången på konsert i Lisebergshallen, sitter skapligt tillsammans med övriga recensenter. Trist väder i Göteborg med elakt regn. Det är högljutt och hårt, vasst och gnissligt. Mest frapperande är adderandet av extra syntskötare i form av Mikael Nilzèn (som jag hörde hos Ossler i våras på Stora Teatern), vilket ger ett ruggigt tungt, tyvärr ganska tråkigt ljud. Underligt nog var det inte fullt i arenan när bandet öppnade tolv minuter efter utsatt tid med Bluesen i Malmö, Beväpna dig med vingar och krängande Imperiet-favoriten Jag är en idiot. Malande industrimusik avlöses av varmt rullande stark låt, växlade över till total kraftsamling i stompig postpunk. Frontmannen i hatt tackar och hälsar oss välkomna.
Tempot togs ner i Gräsfläckar vars inramning var statisk, taktfast och gnisslig. De flesta i bandet, i likhet med Anders Hernestam (Weeping Willows), har igång andra framgångsrika projekt. Tänker särskilt på Pelle Ossler och hans ymniga produktion av sällsamma soloplattor. Uppslukande närvaro och gnistrande, vinande ackord tillhör vad jag tar med mig. Första solistutrymmet infinner sig i och med Det enda som du behöver, vars riff i min bok doftade Keith Richards. När Fan fan fan levereras i delvis annorlunda arrangemang tar skåningen fram stråken, ett av hans speciella kännetecken. Första stilbrottet sker när det självbiografiska berättandet i Bruno K Öijers anda tar vid. Inleds med elpiano och medhårsstrykande bastrumma, varpå Ossler sprider stor skönhet. Den reciterande smått berömda text som bär titeln Kort biografi med litet testamente blir en av aftonens höjdpunkter.
Som mest medryckande låter det i Körkarlen (senaste videon) vars snygga syntslingor påminde om New Order och Human League. När introt till Ingen spelar blues som… framförs, tar frontmannen fram munspelet i en låt som inte kom upp i förväntad nivå. Tyvärr fläskades det på med tre syntar i Utanför Old Point bar. Ett infernaliskt piskrapp-ljud ackompanjerade Thåströms mässande. Nu kanske fans anser att jag hädar, men i mina öron lät hans vanligtvis suveräna sångkonst, alltför ofta skrikig och på gränsen till sprucken. I Kom med mig försvann det larmiga tjutande ljudet. Välgörande med ett sound när musiken fick andas.
Saknade mycket att bandet inte tilläts bygga upp stämningar mer, det eminenta kompet satt fast i den syntetiska maskinvärld Thåström valt. Enda gången det var befogat att ropa rock and roll, var när de trampade gasen i botten och framförde ösiga Vacker död stad. I officiella finalnumret försvann den massiva ljuväggen, varvid trumhinnorna fick vila. Till inledande ackord på akustisk gitarr gav låtskrivaren, som tyvärr helt skippat mellansnack och presentationer, oss hudlösa kärleksballaden Stjärna som är din.
Publikens respons var varm. Händer i luften syntes, fast samtidigt relativt avvaktande stämning bland de uppemot 3 000 premiärbesökarna. Bandet bjöd ändå på fyra extranummer (väntan på allra sista låten var så lång att undertecknad i likhet med andra skribenter missade Aldrig av med varandra). Kunde notera att bonusmaterialet som sköljde över oss var titellåten från nya plattan, St Ana katedral (inte heller i paritet med versionen som gjordes på Music & Arts 2015) samt hans första hit i eget namn Alla vill till himlen. Konserten igenom flödade röken och en påkostad ljusshow, men inget visuellt exponerades på backdrop.
På tåget från Stockholm läste jag i helgen en essä i SvD om den 60-årige scenartisten , en essä som bildligt talat handlar om att vilja vara naken live. För att använda den karismatiske ikonens egna ord: ” Egentligen vill jag bara hamna i ett tillstånd som jag inte har kontroll över” (från intervju i Sonic 2002). Enligt artikelförfattaren trycker den skygge mannen bort sitt ego och visar sig oförställd på scen, utan mask. I Lisebergshallen, där han lirar också i skrivande stund, viftade hans händer och benen skakade I en optimal situation fortplantas sådan hänryckning till publiken. Så var det utomhus på Skeppsholmen, men igår uppnåddes inte riktigt åtråvärda tillståndet. Att jag registrerade ett antal lyckade stunder, räcker inte för livekonnässören i mig.
Låtlista: 1. Bluesen i Malmö 2. Beväpna dig med vingar 3. Jag är en idiot 4. Gräsfläckar 5. Låt det goda 6. Kort biografi med litet testamente 7. Körkarlen 8. Fan fan fan 9. Det enda du behöver 10. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce 11. Utanför Old Point bar 12. Kom med mig 13. Vacker död stad 14. Karaokebaren 15. Stjärna som är din Extranummer: 1. Centralmassivet 2. St Ana katedral 3. Alla vill till himlen 4. Aldrig av med varandra
Bandet: Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Anders Hernestam, Ulf Ivarsson och Mikael Nilzèn.
