Musik

Amason

10/8 2019

4

Sista dagen bråkade fruktade vädergudarna som förutspåtts. Hällregn bröt ut cirka sju gånger. Gjorde att jag var på väg att tappad humöret och att festivalen hyste färre besökare än vanligt. Innebar därtill att jag inte grejade att anteckna. Vill ändå förmedla intryck av ett för mig nytt, kul band med i indiesammanhang mycket cred, som jag tror medverkat två tidigare upplagor av WOW. En yngre man jag kom konverserade med i blötan, meddelade att Amason var det band han lyssnade mest på under 2015 på Spotify.

Finns en väldigt enhetlig prägel över ”supergruppen”, vars analoga attraktiva sound kan definieras som en blandning av progressiv boogierock och poppiga electronica-ballader. Stilmässigt mycket retro över dem. Man botaniserar gärna i 70-talet, både musikaliskt och utseendemässigt och de fyra manliga medlemmarna – bröderna Pontus och Petter Winberg, Nils Törnqvist samt Gustav Ejets – har inte bara likadana scenkläder som sångerskan Amanda Bergman. Uppvisar också gemensamma drag beträffande hårväxt, vilket ger kvartetten hippieframtoning. Märklig detalj!

Första albumet kom 2015, för en spännande grupp som gör sommarens enda gig i Slottsskogen. Man är produktiva, omsätter sina idéer i egen studio. Om knappt en vecka släpps en dubbel-skiva betitlad Galaxy. Utgår från att somligt ur det materialet framfördes live. Identifierade deras fräckt avskalade cover på smöriga I Want To Know What Love Is (Foreigner / 1984) och förstås tredje singeln Ålen.

På Flamingo framgår att frihet och originalitet är ledord för kollektivet. I likhet med Titiyo några timmar tidigare på samma scen, tillhör gruppen de få som växlar mellan sång på engelska och svenska. Daniel Boyacioglu (dubbel svensk mästare i poetry slam) hade engagerats för att deklamera rolig nonsenspoesi. Och två kvinnliga musiker gästade i Amasons show, bland andra den flitigt anlitade Lisen Löve Rylander på tenorsax. Hon tillför kvalitet. Bakom dem syntes lekfulla animationer med mycket himmel, klippor och flygande ting.

Blev förtjust i deras melodibyggen färgade av keyboards och tungt dovt beat. Tyckte om Amanda Bergmans svävande säkra sång (inte förvånande att hon samtidigt håller igång en solokarriär), liksom några instrumentala utflykter, även om gitarrsolot kändes mest utflippat. Apropå vokal förmåga sjunger Gustav Ejets (känd från Dungen) charmigt och nöjaktigt, men jag föredrar Bergman på den positionen.

Ljudet överlag till belåtenhet, men vid några tillfällen tyvärr grötigt och murrigt. Gruppen besitter ett magnifikt personligt sound och skriver låtar av exceptionellt hög kvalitet. Amason, som i princip var ett blankt blad för mig, motsvarade med råge mina förväntningar.

Daniel Norgren

9/8 2019

4

Daniel Norgren började spela som enmansorkester. Senaste tioårsperioden har han etablerat sig på allvar, skulle kunna påstås att en kult uppstått kring honom och hans osvenska kompromisslösa musik. En räcka skivor har släppts och många uppmärksammade gig har det blivit. Har inga plattor, däremot hört honom live utan att ha recenserat tidigare. Sitter i behaglig väderlek ganska långt ifrån Flamingo för att vila benen, vilket inte hindrar mig från att se och höra utan besvär.

36-åringen bosatt utanför Ulricehamn öppnar sin akt genom att på piano spela en vers ur, hör och häpna, Idas sommarvisa. Visan ramar in en frapperande försynt första fas. Uppriktiga, eftertänksamma känslor överförs till åhörarna. Med piano, trummor, ståbas och nedtonad gitarr görs americana, med drag av sorgsen country i Harvest Moon –anda. Uttrycksfulla, lagom skitiga ackordföljder på gitarr, är vad som avviker från det mallade soundet. Efter några låtar lämnar sångaren och låtskrivaren pianopallen, för att lira på en röd telecaster(?). I mina anteckningar har jag skrivit: tillbakalutat är bara förnamnet.

Från musikern med bohemisk framtoning och hans komfortabla manskap, noteras ett eget, stundtals aningen introvert universum. Den vackra vilsamma musiken lunkar på. Visserligen taktfast med många refränger, men ljusår från up tempo partystyle. Snarare drömskt i omgångar.. Kritikerrosade multiinstrumentalisten säger att det är ära att ånyo få spela på WOW. Tyvärr ges inga låttitlar. Vi får nöja med att han tackar för applåder. Beträffande trummisens Erik Berndtssons input, behövde han än så länge inte anstränga sig över hövan.

Dock, ett radikalt omslag sker. Berndtsson får svettas när han ligger i framkant i ett opåkallat crescendo. Ett spännande stilbrott inkluderar rundgång, tempohöjande stampa takten-låt, boogie och en hård vals. Det blir både Steve Earle-aktigt röj och New Orleans vibbar. Man öser på i Whatever Turns You On. En annan absolut höjdpunkt infaller i och med att skarpt blänkande Moonshine Got Me broderas utanför sin skrivna form.

Övriga livemusiker heter Andreas Filipsson (gitarr) och Kristian Ågren på shaker. Det tajta självmedvetna bandet, med sina två differentierade stilar, belönas med rungande bifall när de spelat klart. Sannerligen en injektion att ta emot deras utlevelse, respekt för traditionen och smått osannolika variationen i uttryck.

Pharoah Sanders

9/8 2019

4+

En bokning som bryter av, expansiv livemusik som når djupt och siktar högt. Fast jag ägnat mig åt att lyssna på jazz sedan drygt fyrtio år, har jag nästan försummat Farrell Pharoah Sanders, 79-årig tenorsaxofonist från USA alltid iförd huvudbonad på scen. I jazzkretsar är han ett stort namn, ett av de med störst lyskraft. Finns en spirituell aura kring honom. Senaste skivan (liveinspelning) heter lämpligt nog The Creator Has A Masterplan. Den ofta tillknycklade friformjazzen han associerats med hörde vi inte mycket av, under en svindlande skön spelning med ortodox pianotrio på festivalens största scen. Ganska glest med folk varför det var enkelt att komma nära, vilket uppmuntrades av föredömligt ljud på rätt volym.

När trion satt sig och börjat spela stapplar Sanders in med sitt instrument på magen. Mannen med käpp möts av hjärtliga applåder. Man blir rörd av såväl hans uppenbarelse som hans tekniskt slipade musicerande med långa toner, vilka glimtvis växlar över till pulserande beboptakter. Genom sin karriär förknippad med avantgarde via samarbeten med Don Cherry, Mc Coy Tyner, Sun Ra och Ornette Coleman. Genombrottet kom emellertid i samband med epokgörande samarbete med John Coltrane. En ljuvlig ballad där Pharoah Sanders stäcker ut, kongenialt uppbackad av sina medmusikanter, är passande Naima (Coltrane). Magi uppstod ett flertal gånger! Varför jag ändå avstår från högsta betyg, beror mest på att konserten hade blivit än mer gåshudsframkallande, om den fått pågå längre.

Saxofonlegendaren verkar trivas lika bra som den hängivna lilla publiken. I ett upprymt avsnitt sjöng han ordlöst, varefter munnen formade rytmiska kvicka läten, likt de haranger som brukar förekomma i indiskt tonspråk. Ska påpekas att huvudpersonen hade mycket god assistans av de personer han presenterade två gånger om. I teman som raffinerat byggs upp utan att alltid kulminera, hör vi till stor belåtenhet begåvade Benito Gonzalez med utsökta löpningar över klaviaturen, rytmkreatören Gene Calderazzo bakom trummorna samt följsamme Oli Hayhurst på kontrabas. Behagliga harmonier jämte koncentrerat och inspirerat samspel, resulterade i en storartad upplevelse som omedelbart färdades in i hjärtat. Vad vi fick med oss förutom jazz med tyngd var 78-åringens avskedsfras: ”God bless, peace and love.” Närvaron gick nästan att ta på!