Filmrecension

La belle année – Det vackra året
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi i: Angelica Ruffier

Em hyllad dokumentär om sorg och en resa genom barndomens minnen som tränger sig på då man rensar ett dödsbo efter en avliden förälder. En film som jag gärna skulle vilja hylla också men som jag fick tvinga mig att se klart då jag upplevde dem som för seg, för diffus, för upprepande och för många scener som känns för privata. Den tuffar iväg åt olika håll och går också över gränsen mellan personligt och privat.

Filmens plus är att den i vissa delar har mycket fina, vackra bilder som i kombination med orden som förmedlas blir poesi. Men det är för lite av detta och det räcker för att bli engagerande och njutbart.

I dokumentären får vi följa regissören, Angelica, och hennes bror som tillsammans rensar huset efter deras pappa som gått bort. barndomshemmet i Avignon i södra Frankrike – De två syskonen drog tidigt från pappan då han var sträng och elak, ja despotisk. De följa med sin mamma till Luleå som tonåringar. Sorg har många ansikten. Det finns en sorg som kan vara stark då man förlorat någon som man aldrig lyckades lösa konflikter med. En sorg över att någon var elak och aldrig bad om förlåtelse. Jag tänker att den sortens sorg måste ha varit tydlig inom Angelica och hennes bror då deras pappa dog. Men jag tycker inte att det berörs på något berörande sätt, till exempel.

Filmen borde kunna beröra eller tala till många av oss. Vi är många som förlorat något eller några som vi tagit hand om dödsboet efter och vi har upplevt alla dessa många känslor som kommer då vi rensar gamla saker som väcker upp många minnen och gamla förhoppningar som aldrig blir infriade blir tydliga inom oss.

En del av filmen spretar iväg åt en ungdomsförälskelse Angelica upplevde. När hon hittar sin gamla dagbok från gymnasietiden läser sina hemliga tankar och känslor om den kärlek hon kände för historieläraren Sylvie, Mademoiselle S. Denna del är mycket poetiskt filmad. Det är vacker och sensuell poesi, presenterad med film och ord.

För mig saknar filmen ett fokus. Att förlora någon förälder eller någon man känt länge påverkar oss. Att rensa saker efter en avliden väcker många, många känslor och tankar. Jag upplever att den delen av berättelsen slarvas över. Det finns så mycket värt att fundera kring och ta upp kring sorg och alla dessa minnen. Det är en svår konst att göra det så det personliga väcker tittarens eller läsarens egna tankar och känslor kring sina upplevelser. Jag känner inte riktigt att denna dokumentär lyckas med det. Tyvärr. Jag vill så gärna tycka om en film som hyllats av så många.

The Mummy
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Lee Cronin

Efter en uppsjö av medioker skräck som They Will Kill You, Ready Or Not 2 samt den helt urusla Whistle är det äntligen dags för genren att få återupprättelse, detta då Lee Cronin tar sig an ett av de genuint legendariska filmmonstren. Cronin som briljerade med den oväntat starka Evil Dead Rise tycks göra samma raketkarriär som Zach Cregger med sin film Weapons, vilket också varit en film som används flitigt i marknadsföringen för The Mummy.

Filmindustrins ständiga vilja att göra nyligen framgångsrika – eller potentiellt lovande, regissörer till legender eller auteurer efter en handfull filmer är en trend lika löjlig som tröttsam. Då det kommer till Cronin visar sig dock uppståndelsen och den stora djungeltrumman vara befogad då The Mummy fortsätter en oerhört lovande karriär. För där Cregger har ett aningen tillknäppt och högdraget sätt att ta sig an skräck och mystik fortsätter Cronin att injicera en påtagligt varm passion. Precis som med Evil Dead Rise är det märkbart hur lyrisk och lycklig Cronin är då han får leva ut sina drömmar och visioner med rejäl budget och uppbackning. Även om The Mummy är i det närmaste befriad från galghumor – eller ens svart komik, är det en otroligt välkomnande film som med överväldigade entusiasm presenterar sina scenarion med smittsam inspiration.

Precis som de bästa actionfilmer förstår Cronin att det måste finnas ett stabilt – kanske till och med simpelt, fundament, en uppsjö av blod, inälvor och slakt är menlöst utan någon som helst narrativ substans. Denna gång nyttjas ett enkelt familjetrauma som det emotionella ankaret. Även om familjedynamiken inte lär kunna utmana Ibsen presenteras ändå en trovärdig relation mellan skådespelarna Jack Reynor och Laia Costa som båda levererar ytterst stabila rollprestationer. Det finns en mognad och intelligens i att inte förlora sig i den hänsynslösa brutalitet som filmen skyltar med. Världen som målas upp är så pass välgjord att de mest groteska segmenten inte känns som självgod sensationalism utan som vikta verktyg för Cronin vision.
Valet att låta filmen också vara en thriller visar sig vara en oerhörd styrka. The Mummy är trots sin enkla mystik och uppenbart övernaturliga inslag, en film som lyckas att intressera då stora delar av filmen blir en sorts undersökning. De utlovade influenserna från David Finchers filmskapande visar sig här vara helt korrekta då Cronin lyckas med att få arkeologi och traditionell kidnappningsdramatik att blir oerhört spännande. Strukturellt vad gäller thrillersegmenten samt skräcken är filmen inte vidare revolutionär, istället ytterst kompetent vad gäller genomförandet. Mixen mellan så kallad ’’body horror’’ och detektivarbete skapar en oerhörd laddning, tillsammans den uppslukande entusiasmerande regin blir det hela ett stycke strålande underhållning. Det är samtidigt superbt presenterat med ett ultramodernt foto, utrustat med en hotfull skärpa och stämningsfulla färger och god scenografi. Redan innan premiären har det otroligt grafiska och brutala innehållet diskuterats, en aspekt som nu känns aningen överdriven. För den med en försmak för det morbida finns inget här som inte skådats genom tidigare orgier i blod och stympade kroppar. Istället är detta en sorts fortsättning på det fysiska våld vi såg i Evil Dead Rise där den mänskliga kroppen tillåts lemlästas till obeskrivliga nivåer.

Vad gäller att skaka nytt liv en karaktär – eller filmserie som stöpts om oändligt många gånger, blir resultatet aningen mer mångfacetterat än något så simpelt som bra eller dåligt. Cronin är inte intresserad av att göra en film där monstret enbart avpolletterar sina offer på diverse makabra sätt. De fantasilösa hoppa-till-momenten är starkt reducerade och ersätts istället med en tryckande tät stämning där precis vad som helst kan hända. Men desto längre det hela löper blir det alltmer snarlikt den kanske mest legendariska skräckfilmen som skapats, nämligen William Friedkins Exorcisten. Att Cronin drar sig åt denna koloss är förståeligt men gör filmens andra halva förutsägbar. För även om de många hyllningsmomenten till Linda Blairs demoniska skådespel är stiligt går det inte att undkomma att det finns ett mått av fantasilöshet i att endast göra en sorts alternativ version av det mest klassiska som går att hitta i genren. Finalen blir därför också aningen standardiserad med ett bombardemang av smattrade dörrar och satanistiska ramsor.

Även om den andra halvan antar en något för bekant form går det dock inte att undkomma att The Mummy är en osannolikt underhållande, snygg och inspirerande film. Som en icke beundrare av skräckgenren är det hela en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal.

Urchin
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Harris Dickinson

Då skådespelaren Harris Dickinson gör långfilmsdebut väljer han inte att snegla åt de traditionella regiikonerna – som alltför många debutanter gör, exempelvis Spielberg eller Bergman. Istället är den primära inspirationskällan grå, brutal och o-fin brittisk diskbänksrealism, en subgenre som framförallt Andrea Arnold blivit en sorts modern expert på. Just Arnolds två kolossala diskbänkar, mer exakt Fish Tank och Bird som känns som de två stora riktmärkena för hela Urchin. Där den mer klassiska mästaren av brittisk diskbänksrealism Mike Leigh väljer att presentera sina alldagliga subjekt med ett stort mått värme är detta en hårdhänt studie i allt som är fel med det moderna samhället. Här finns inga förmildrande omständigheter vad gäller att ifrågasätta ett system som tillåter att människor tvingas att leva på marginalen. Samtidigt är personerna vi möter långt ifrån de välvilliga och förhoppningsfulla karaktärerna som oftast befolkar misären.

Karaktärsgalleriet som Dickinson bjuder på sträcker sig från totala vrak och trasiga drömmare till människor så utslagna att svagheten är det enda alternativet. Huvudrollsinnehavaren Frank Dillane är genomgående superb, både vad gäller att kännas autentisk men också demonstrera den eviga kampen mot både samhälle och alla typer av missbruk. Då filmen väljer att hålla låg profil och enbart visa kampen på gatan, att leva hand ur mun finns en oerhört magnetisk och fascinerande kvalitet som just Arnold – närmast, patenterat i sina bästa stunder. Den närmast frånstötande hopplösa värld som presenteras känns ständigt trovärdig och inte det minsta intresserad av att endast demonstrera misär för sakens skull.

Dock finns det ytterligare en inspirationskälla som inte alls är kompatibel med filmens sanna styrkor. Minst en gång för mycket vill Dickinson leka David Lynch och häftar ihop ett antal surrealistiska och drömlika sekvenser som endast kan beskrivas som banala. Förutom att kännas helt frånkopplade från filmens styrkor är de också plågsamt långsamma, utdragna och helt ointressanta. Det finns också övergripande problem med tempo och det hela stagnerar alltför många gånger. Ibland tycks berättelsen i det närmste starta om som en skröplig gammal traktor.

Harrisons debut slutar med att vara delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk. Det är en förvånansvärt snygg film rent visuellt som hade kunnat nå episka höjder om surrealismen fått ställa sig åt sidan för totalt kompromisslös misär.

Nyårsfesten
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 april 2026
Regi Paprika Steen

Att diskutera det danska filmundret, mer än trettio år efter att grannlandet satte sig på världskartan med Dogma, känns onödigt. Få länder i världen har varit lika kvalitetssäkra vad gäller sina spelfilmer som Danmark. Det tycks finnas en tradition, där alltifrån det tekniska till det dramaturgiska genomsyras av sylvass expertis. Oavsett genre har det varit överväldigande framgångar som kan stå sida vid sida och – i vissa fall, överträffar sina internationella kollegor. Men ingenting är konstant, även de som seglar ovanför molnenen kan fallera. Nyårsfesten av skådespelaren – men numera regissören, Paprika Steen blir tyvärr något av ett platt fall som kollapsar under krystade ambitioner och ett genuint taffligt manus.

Premissen är dock lika klassisk – framförallt för dansk film, som den är stabil, en tillsynes ordinär fest förvandlas gradvis till ett socialt kaos där förakt, svek och ilska slukar allt. Thomas Vinterbergs legendariska film – kallad just Festen, var avgörande att befästa Dogma-manifestet och är än idag ett lysande exempel på hur ett kammarspel sammansvetsat med kolsvart familjedramatik kan vara hypnotiskt att se på. Att göra en snarlik version vore inte vidare originellt eller kreativt, men skelettet – eller mallen, som Vinterberg lämnat är inte heller fel att skapa sig ett fotfäste i. Och då Nyårsfesten spelar efter de mest traditionella regler är det också en fullt fungerande – men också, en helt o-märkvärdig film som ser ut att kunna klassas som duglig men ointressant. Olyckligtvis för filmen – men i synnerhet betraktaren, så väljer Steen och hennes manusförfattare Jakob Weis att försöka addera element och sidospår i ett – hopplöst, försök att bryta mot den rigida mallen.

Detta leder till helt meningslösa sekvenser som skiftar mellan att kännas lika intressanta som vattenpölar till att vara rent provocerande banala. Framförallt ett fokus på ett personlighetsbefriat ungdomspar kan endast klassas som någon form av filmiskt stryknin. Filmen är istället i sin mest optimala form då kammardramat får diktera villkoren och avund, manliga egon och trauma får hålla i taktpinnen. Då framkommer en otäckt syrefattig atmosfär som är som gjord för explosiva och verbalt våldsamma konfrontationer. Denna potentiellt dramatiska förlossning kommer dock aldrig, istället drar allt iväg åt alla tänkbara menlösa håll. Det hela blir till slut helt misslyckat då centrala dramatiska moment är taffligt författade och Steen saknar precis personregi. Detta är djupt beklagligt då ensemblen alla gör goda insatser. Tuva Novotny är genomgående stabil och övriga aktörer gör alla ett bra jobb men ingen har någon möjlighet att blomstra under de helt hopplöst röriga omständigheterna.

Nyårsfesten är i sin natur stabil och traditionell, men resultatet blir en istället en jämngrå och ointressant röra som känns spretig men mestadels helt ointressant,