Filmrecension

Fårdetektiverna
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Kyle Balda

En flock får har huvudrollen ai denna söta, spännande, smarta och lite skrämmande detektivhistoria där jakten för att hitta mördaren egentligen är ett sätt att berätta om de svåra frågorna om liv och död. Skildringen av fåren är en träffande metafor för hur människor agerar, speciellt hur människor ständigt väljer att blunda för det svåra och utmanande i livet. En flock får i en liten by misstänker mord när en man dör och då polisen på orten är mer än lovligt korkad måste de sätta fart och hjälpa människorna på traven.

George (spelas av alltid så charmiga Hugh Jackman) är en fåraherde i den lilla engelska. byn. Han älskar sina får och varje kväll läser han deckarromaner för sina älskade får. Han är så förtjust i sina får att varje får fått ett eget namn av honom.

En mystisk händelse för att fåren måste lösa en mordgåta. Tillsammans tar fårflocken på sin uppgiften som detektiver. De tjuvlyssnar på människornas möten och diskussioner och drar smartare slutsatser än människorna – och sedan måste fåren se till att människorna hittar ledtrådarna. Det är en smart upplagd klassisk ”whodunnit”-deckare. Denna puzzeldeckaren talar till oss på flera nivåer. Den visar hur en får i en flock agerar som människor gör, vi kan känna igen mycket av hur människor fungerar och rädslan för den som sticker ur från mängden, som bland fåren är det lammen som föds på vintern som inte välkomnas i flocken. Ett annat tankeväckande spår är skildringen av den inte särskilt intelligenta polisen, som visserligen inte är så begåvad i sin hjärna men han har en annan förmåga, att känna av djur och se förbi det väntade och kunna tro på det oväntade och magiska.

Filmen visas på svenska biografer i två versioner: en med engelskt tal dom hat svenska undertexten men också en version som är dubbad till svenska. Filmen är tillåten för barn från sju år och då är det viktigt att de barn som inte hinner läsa undertexter ser versionen med svenskt tal, förstås. Eftersom filmen på ett mjukt men ändå tydligt sätt tar upp frågor om liv och död är det viktigt att vuxna ser den med barnen och kan prata om alla tankar som far runt i barnen efteråt. För min del ser jag filmen som en film som lämpar sig utmärkt för vuxna.

Människor har mycket gemensamt med fåren. Vi är rätt lika. Skildringen av fåren säger rätt mycket om hur vi människor agerar och fungerar. Den är en tankeväckande berättelse om de existentiella frågorna och vad som är viktigt i livet.

Filmen bygger på ett manus och en historia av Craig Mazin. I övriga roller utomver Hugh Jackman ser vi Nicholas Braun, Nicholas Galitzine, Molly Gordon med Hong Chau och Emma Thompson, Julia Louis-Dreyfus, Bryan Cranston, Chris O’Dowd, Regina Hall, Patrick Stewart, Bella Ramsey, Brett Goldstein och Rhys Darby.

Saltstigen
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Marianne Elliott

Ett djupdykning i de existentiella frågorna om liv och död, om människans plats i naturen. Filmen är magiskt och fantastisk och för oss ut på en lång vandring genom natur och med vind, hav, sol och stormar. Det är en berättelse på flera nivåer som sätter igång många tankar och känslor om vad vi människor är och vad djur, natur och fåglar kan lära oss. Om människans plats i naturen och vad vi kanske förlorat i civilisationen. Det är inte en film för den som vill ha mycket action och full fart. En hel del i filmen tar sin tid. Men ser är värt att låta sig sjunka in i vyerna, i samtalen, i känslorna och tankarna.

När den största tryggheten, den trygga platsen i livet, drogs undan tog det medelålders paret Ray och Moth rent bokstavligt ett steg i taget. De blev lurade och förlorade sitt hus, som var mer än ett hus, det var en gård som de också försörjde sig på. De både förlorade sin bostad och sina jobb på det sättet och dessutom fick de ett tungt besked från läkare om att Moth hade en sjukdom som det inte finns någon bot för.

”När allt är förlorat kan du lika gärna fortsätta framåt.” Så står det i en beskrivning av filmen. Ja det är vad Ray och Moth rent bokstavligt gör. När i stort sett hela deras tillvaro rasar samman ger de sig av på en vandring, en lång vandring längs kusten i Somerset-området i Storbritannien. De vandra nästa hundra mil längs Englands vilda, karga sydkust. De möter salta vindar, tidvatten som väller in och dränker deras tält, de mötet arga lokalbor som irriterar sig på att de slår sitt tält men de möter också människor med hjärta och medkänsla och de möter sig själva och varandra. I en lång vandring med utmaningar från både natur och väder får de tillfälle att samtala med varandra på ett ärligt sätt och de hittar saker inom sig själva.

Det är fascinerande film med Gillian Anderson och Jason Isaacs i huvudrollerna. De är helt perfekta i sina roller. Berättelsen är långt ifrån en reklamfilm för vandringar men ändå tror jag att den kan sätta igång en längtar inom publiken att ge sig ut i naturen och ge sig tid att vandra. Kanske.

Filmen Saltstigen (originaltitel: The Salt Path) bygger på den bästsäljande självbiografiska boken med samma namn, ”Saltstigen” (The Salt Path), skriven av Raynor Winn.

Vandringen går genom storslagen natur och många saltstänkta vindar, därav namnet Saltstigen. Vad är ett hem och vilka är vi och vad vill vi med våra liv? Det är frågor som Ray och Moth ställer sig under den långa vandringen genom sol och storm, hårda vindar och mjuka solstrålar, smak av saltstänkta björnbär och frågor kring vad de har förlorat och vad de kan ha vunnit och hur de kan gå vidare. Vi bjuds in på en magisk vandring genom livets svåra frågor.

Djävulen bär Prada 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 maj 2026
Regi David Frankel

Det här är uppföljaren, 20 år senare, till succéfilmen från 2006. Den massiva reklamkampanjen antyder att biobranschen ser den som en räddare i nöden.
Och det börjar bra. Förutsättningen för filmen slås fast rappt och tydligt. Anne Hathaways rollfigur Andrea Sachs har blivit en prisbelönt undersökande journalist efter sin tid som assistent på modetidningen Runway.

Men i en i alla fall för oss journalister gripande skildring av mediebranschens ekonomiska nedgång, står hon plötsligt arbetslös. Då lockas hon tillbaka till Runway för att bli featureredaktör.

Det första återseendet med djävulschefen Miranda Priestly, spelad av Meryl Streep, är en av filmens absoluta höjdpunkter. Tyvärr blir det inte så mycket roligare efter det.
Försöken till moderna skämt om vikten av woke-språk, och genomslag i sociala medier, faller platta mot marken. Den förra filmen hade tydligare motsättningar, var tuffare berättad och karaktärerna var roligare.

Simone Ashley, ljuvliga Kate Sharma i ”Bridgerton”, är den här upplagans assistent, men får inte spinna loss med några tokigheter. I stället är det förra filmens ursprungliga Emily, Emily Blunt, som piggar upp sina scener med efterlängtat urspårade infall.
Utan henne skulle filmen vara ganska intetsägande.

De andra huvudfigurerna är för lyckade, för framgångsrika och därmed för ointressant skildrade. Till och med djävulen själv, Miranda, ska förklaras och lindas in och bli så ofarlig att Meryl Streep kan posera med den verkliga förlagan Anna Wintour på den verkliga tidningen Vogues omslag.

Respekten – eller kanske rädslan – för Wintour tycks ha kapat djävulssvansen på historien.
På ett sätt som bara kan kallas insmickrande har Miranda begåvats med en söt, beundrande man i form av en till oigenkännlighet förgullad Kenneth Branagh. Man undrar vad han fick betalt för den rollen. Den salte Nigel (Stanley Tucci) blir bit för bit så snäll att han smälter ner till något helt menlöst.

Efter en timme sackar filmen betydligt. En massa cameo-roller av kändisar hjälper inte till.

Det finns bra detaljer som driver på resten av filmen. En karikatyr av en tidningsägare i funktionskläder. Emilys galenskaper. Lady Gaga i ett energiskt framträdande.

Men när Andrea får ett bud på 350.000 dollar för att skriva en bok om djävulschefen iklädd Prada, då förstår jag inte alls hur manusförfattaren har tänkt. Filmen borde ju haft ett helt annat slut.

Verklighetens underbara hämnd förvandlas till ljummen mellanmjölk. Var det Anna Wintour som bestämde det?

Medelklassen
betyg 3
Svensk biopremiär 1 maj 2026
Regi Antony Cordier
Skådespelare Laurent Lafitte, Élodie Bouchez, Ramzy Bedia, Laure Calamy, Sami Outalbali, Noée Abita, Mahia Zrouki

En film om en bortskämd övre medelklass och ett storbråk med deras anställda. En rolig och absurd handling men ändå lite av en besvikelse. När en film heter Medelklassen och har premiär 1 maj väntar jag mig en film om klassklyftor, men för att vara en klasskampskomedi saknar den en mer seriös analys.

En välbärgad familj i övre medelklassen har en lyxig sommarvilla med en simbassäng. De tillbringar tre månader per år där och har en familj som bor gratis i ett hus bredvid och som är anställda som vaktmästare. Ett ganska lugnt vaktmästarjobb eftersom de bara behöver passa upp på husets ägare tre månader per år.

Under åren har dock dessa två familjen hunnit bli rätt irriterade på varandra. För en mindre händelse gör att det exploderar och det blir en helt skoningslös konflikter mellan de två familjerna. Det är dock en rätt orealistisk skildring om är svår att tro på och det är omöjligt att tycka om någon, egentligen. Ingen beter sig särskilt vettigt. Den välbärgade medelklassfamiljen framstår som extremt ytlig och egoistisk men tjänstefolket är inte bättre.

Berättelsen har flera riktigt orealistiska inslag som att vaktmästarfamiljen goda kontakter med polisen och kan därför inte bli polisanmälda trots att de begått brott. Det brukar i 99 fall av 100 vara den övre klassens privilegium att vara vänskapskorrumperad med myndigheter och poliser.

Ett pressmeddelande berättar om filmen:
Antony Cordiers satiriska komedi Medelklassen (Classe Moyenne, aka The Party’s Over) hade världspremiär i Directors’ Fortnight på Cannes Film Festival. Filmen hyllades av kritiker för sin träffsäkra och kolsvarta humor, lysande skådespeleri samt sin skoningslösa skildring av klasskonflikten mellan nästan lika osympatiska rika och fattiga – i samma satiriska anda som Ruben Östlund och Parasit. I Frankrike blev filmen dessutom en stor publiksuccé med över 300.000 biobesökare!

Den är rejält överdriven men bitvis rätt rolig ändå och driften med karaktärerna är skoningslös och säger något om alla samhällsklasser i dagens västvärld. Den visar hur alla samhällsklasser försöker vara översittare.

Left-handed girl
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 april 2026
Regi Shih-Ching Tsou

En färgsprakande, djupt berörande berättelse om livet i Taipei, Taiwans huvudstad.
En av få filmer som skildrar människor som måste arbeta för att få hyra och mat.
​För de flesta innehåller livet bekymmer eller åtminstone en kamp för att få ekonomin att gå ihop. Allt kostar och det är många räkningar som ska betalas varje månad. I extremt många filmer och tv-serier tycks karaktärerna som skildras aldrig behöva bry sig om att få in pengar nog att betala hyra och mat och kläder. Här är en pärla som skildrar livet för en ensamstående mamma i Taipei. Tillsammans med sina två döttrar flyttar hon till Taipei där hon öppnar ett marknadsstånd som har öppet på natten.

Även om maten är annorlunda är vår vanliga mat i Sverige och språket de talar inte är svenska känns skildringen allmängiltig och människor världen över kan helt klart känna igen sig i mycket, i utmaningar och svårigheter som denna mamma och hennes två döttrar, en femåring och en tonåring.

Den femåriga dottern, I-Jing, är vänsterhänt. Hon förstår ganska snabbt att familjen har det tufft ekonomiskt. Hennes mamma kan inte få ihop tillräckligt för att betala månadskostnaden för att hyra sin plats på marknaden. I-Jings morfar är arg för att hon är vänsterhänt. Morfar säger att vänsterhanden är djävulens hand. Då kommer I-Jing på att låta vänsterhanden stjäla saker som hon sedan ska försöka sälja för att hjälpa mamman att betala hyran. I-Jing menar att det egentligen inte är hon själv som stjäl utan djävulen.

Filmen var Taiwans Oscarsbidrag och är en berörande skildring tre kvinnors tillvaro. Rolig och med en del oväntade vändningar och trots den ovanliga miljön i dagens stora filmflöde är miljön och livet något många kan relatera till. En underbar film om en påhittig femåring som vi bara måste älska. Den färgsprakande miljön i Taipei om natten berättar något om livet i många olika nationer och miljöer.