Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: The End of Oak Street – tja seg och långtråkig och förutsägbar

by

The End of Oak Street

The End of Oak Street
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi David Robert Mitchell

Stranger Things blandad med Jurassic Park plus ett lager av blinkningar åt ET. Tja. Är det ett tillräckligt skäl att betala en biobiljett och ägna tid åt att se en film för att den påminner om flera andra filmer? Lite tveksamt om det är värt att lägga tid på att se hur en idyllisk åttiotals-villaområde mystiskt förflyttas till dinosauriernas tid och familjepappan Greg Platt spelas av Ewan McGregor tillsammans med fru (spelas av Anne Hathaway) och deras två barn springa för livet, jagade av dataanimerade dinosauriemonster. Hela det smöriga villaområdet med alla symboliska referenser vi sett genom alla amerikanska filmer förflyttas och alla grannar får springa för sina liv med de flesta blir uppätna på blodigt vis. Njae. Ett mystiskt kosmiskt fenomen sliter bort Oak Street från förorten och förflyttar hela kvarteret till en okänd plats.

Visst, Ewan McGregor är en duktig och charmig skådespelare, liksom Anna Harhaway. Barnen, Brian och Audrey, spelas av Christian Convery och Maisy Stella, som båda trots sin ungdom hunnit med flera filmroller redan. Väl värda att hålla ögonen öppna för framöver. Ett typiskt åttiotalskvarter plus en gullig hund och föräldrar som grälar rätt ofta – det är ingredienser vi sett i många filmer och det räcker inte för att engagera. Av och till var denna film seg och långtråkig och förutsägbar, hur många dinosaurier som än jagade familjen var det svårt att känna något engagemang.

Men att skådespelarna är duktiga är inte särskilt viktigt i en film där den mesta tiden går åt till att springa i panik, jagade av dinosaurier som förstås lagts in med datorteknik. Vill du se film med dinosaurier är väl Jurassic Park-filmer bättre. Vill du se mystik och magi är väl Stranger Things ett säkrare kort, även om båda dessa film- och tv-seriefenomen tappade i kvalitet efter några filmer och säsonger.

Filmen är skriven och regisserad av David Robert Mitchell och producerad av J.J. Abrams, Hannah Minghella, Jon Cohen, David Robert Mitchell, Matt Jackson och Tommy Harper. Stora namn men det märks att de tryckt på knappar de anser säkra för att locka publik. Frågan är om denna film kan konkurserna om publik med sommarens storfilmer Odyssey och nya Spiderman.

Filmrecension: Arco – drömsk, magisk och vackert om existentiella frågor och miljön

by

Filmrecension Arco

Arco
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Ugo Bienvenu

Den här animerade filmen är drömsk, magisk och vacker men också skrämmande kring frågor om miljöförstöring, klimathotet och existentiella frågor. Den är verkligen svår att sätta betyg på. Om målgruppen är vuxna skulle betyg bli högre. Men om målgruppen är barn är jag betydligt mer tveksam.

Berättelsen har flera starka teman: miljöförstöring och extremväder och tar upp existentiella frågor kring vad tid är. Att en sådan berättelse vänder sig till familjer i dagens värld säger något om vad barn kommer att möta när de är vuxna. Det är helt andra teman än sagorna om Rödluvan eller Hans och Greta, som ju också har skrämmande inslag men av annat slag än filmen Arco. Är det bra för små barn att ta upp dessa existentiella teman som små eller är det bättre att ta upp det senare? Det är en svår fråga som jag inte vet vem som kan ge bestämt svar på. På svenska biografer visas den med en gräns på elva år, vilket betyder att barn som fyllt sju år får se den om de är i sällskap av en vuxen.

Tänk om regnbågar faktiskt är tidsresenärer som flyger över himlen? Kan människor som lever långt fram i framtiden resa genom tiden och kan en liten pojke från oändligt långt fram i framtiden ta sig bakåt i tiden till 2075 och träffa en tioårig flicka som han blir vän?

Arco är en liten pojke långt fram i framtiden som lever med sina föräldrar och sin storasyster. De bor högt upp i träd, där de har en slags hus. Arcos mamma och pappa och storasyster gör tidsresor där de åker i sina regnbågsdräkter och besöker olika tider. Arco är sur över att han inte får göra sådana resor. Det är inte tillåtet för honom förrän han fyllt tolv år. Hans stora dröm är att få besöka den tid då dinosaurier vandrade på jorden. När hans föräldrar och syster inte ser det tar hans systern regnbågsdräkt och flyger iväg.

Arco hamnar dock inte inte dinosauriernas tid. Han hamnar i år 2075 där en tioåriga flickan Iris hittar honom då han kraschlandat. Det är inte bara Iris som hittar honom, tre mystiska vuxna män ser när han landar och försöka få tag på honom. Iris lever ett helt annat slags liv än Arco van vid. Hennes föräldrar jobbar långt bort så oftast träffar hon dem bara virtuellt. En robot tar hand om Iris och hennes babybror Peter. Det är två olika former av framtid som möts. Intressant och tankeväckande.

Iris och Arco blir vänner och efter en del äventyr ska Iris hjälpa Arco att ta sig hem igen, vilket inte är så lätt. De ger sig iväg genom en värld som hotas av miljöförstöring och extremväder .

Filmen har fått fina priser och tog pris som bästa film i Annecy Animation Festival och pris som bästa animerade film på European Film Awards 2026. Den var nominerad till både Oscarspris och Golden Globes i klassen Bästa animerade film.

Animationen är imponerande vacker och handlingen både tänkvärd, spännande och överraskande. Men det är viktigt att den vuxne som tar med barn som är under elva år ger sig tid efteråt att prata med barnen om vad de sett. För övrigt tycker jag också barn som är elva, tolv och tretton kan vilja prata om filmens budskap och teman efteråt. Filmen visar med originalspråk, franska, med undertexter på svensk och de allra minsta barnen kan oftast inte läsa undertexterna.

Filmrecension: Hjärtat Mitt

by

Hjärtat Mitt

Hjärtat mitt
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 augusti 2026
Regi Margherita Spampinato

En hjärtevärmande berättelse om ett möte mellan två generationer, om vardagens små mirakel och om konsten att hitta vad det är som spökar i ett gammalt hus.

En film som hyllats runt om på filmfestivaler. Filmen hade världspremiär i Locarno där den vann både Special Jury Prize CINÉ+ för Bästa debut och Pardo-priset för Bästa kvinnliga skådespelare till Aurora Quattrocchi. I maj 2026 prisades filmen dubbelt vid 71:a David di Donatello-galan och regissören Margherita Spampinato tilldelades även Women In Motions Emerging Talent Award i Cannes.

Tant Gela (spelas av Aurora Quattrocchi) är en äldre kvinna som inte har egna barn men nu lovat att under sommaren ta hand om sin systerson Nico. Det är med viss motvilja hon gått med på det. Nico (Marco Fiore) dyker upp och två världar kolliderar. Nico är inte glad över att tvingas bo hos tant Gela under sommaren. Hans favorit-barnflicka har gift sig så han kommer inte att ha henne som barnflicka mer och han saknar henne så. Han vill helst hålla på med sin mobiltelefon medan tant Gela tillhör den gamla stammen som inte alls tycker om mobiltelefoner. Det blir en krock direkt.

Gela umgås med andra äldre kvinnor i en tillvaro där de spelar kort och religion, vidskepelse, hemligheter och vardagsliv flyter ihop. För Nico är det en konstig tillvaro, helt annorlunda än vad han är van vid.

Nico kämpar för att återfå sin konfiskerade mobiltelefon och Gela försöker få honom att leva i verkligheten. Fast hennes syn på verkligheten, förstås. Nico å sin sida försöker få tant Gela att berätta om sig själv, han försöker få henne att bli mer öppen. De är så olika och det blir kollisioner och missförstånd med samtidigt lär de sig något av varandra. Ett band av förståelse och värme växer sakta fram mellan dem. De är en varm film som säger en hel del om vad olika generationer kan lära av varandra.

Filmen är inspirerad av regissören Margherita Spampinatos egen barndom.

​ 

Filmrecension: Det grönaste gräset – en humoristisk och hjärtevarm lättsam kompott

by

Det grönaste gräset - en humoristisk och hjärtevarm lättsam kompott

Det grönaste gräset
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 augusti 2026
Manus och regi Kim Sundbeck

En humoristisk och hjärtevarm berättelse om konsten att krångla till sitt liv och sin kärleksrelation. Kim Sundbecks romantiska Möllankomedi om att måla in sig själv i ett hörn med Vilhelm Blomgren som Sasja och Anna Asp som Olivia skildrar om ett förhållande som startade som ett stort skämt som blev en romantisk relation. Men efter fem år började slentrian ta sig in i förhållandet och när de dessutom får ett jobbigt besked när de i flera år försökt få barn och inte lyckats börjar stenen rulla utför.

Sasja möter en yngre kvinna som vill ha sex med honom utan att det ska räknas som en relation. Denna fria relation gör att en ny gnista tänds inom honom och romantiken med Olivia sätter fart igen. Sasjas hemliga älskarinna säger att hon ska flytta till Paris snart, så risken är obefintlig att de blir upptäckta. Men livet blir krångligare. Den hemliga älskarinnan ändrar sig och flyttar inte till Paris och dessutom börjar hon ställa krav på förhållandet. När dessutom Olivia verkar ha fått någon form av nytändning blir Sasja misstänksam. Är Olivia otrogen?

Ja krångligt blir det på flera sätt, men det är roligt och underhållande. Det är inte världens djupaste skildring av ett par där den ena inte kan få barn men ändå med karaktär som är hyggligt trovärdiga.

Olika aspekter av förhållanden med terapi, sex, barnlängtan, otrohet, lögn och sanning i en lättsam kompott med flera duktiga skådespelare.

Filmrecension: Trustorhärvan – fascinerande, spännande och ger mycket att tänka på

by

Trustorhärvan

Trustorhärvan
Betyg 4
Premiär på Netflix 5 augusti 2026
Regi Karin af Klintberg

Våren 1997 köpte fem personer investmentbolaget Trustor. På pappret såg allt ut att vara i sin ordning, men tre månader senare avslöjades bluffen och än i dag är ett av Sveriges största ekobrott höljt i dunkel. Regissören Karin af Klintberg har gjort ett fantastiskt arbete med sitt team och lyckats presentera de personer som ingick och får oss att se deras olikheter och begripa, eller ana, hur det kunde ske. Men det allra viktigaste är att dokumentären berättar något allmängiltigt om de existentiella frågorna. Dokumentären visar vart den materialistiska ateistiska synen på existens obevekligen leder till. Den som är övertygad om att det allra viktigaste i livet är att tjäna enorma mängder av pengar, att ha så mycket att det går att slänga ut en miljon kronor på att hyra en helikopter någon timme för skoj skull – den är också beredd att göra vad som helst för att erövra dessa miljarder.

Våren 1997 köpte fem personer investmentbolaget Trustor. De lyckades köpa Trustor med Trustors egna pengar. På pappret såg allt ut att vara i sin ordning, men tre månader senare avslöjades bluffen och härvan betraktas som Sveriges största ekobrott hittils. Hur det gick till och vem som gjorde vad har inte övertygande kommit. Ingen vet riktigt hur allt gick till, vem som gjorde vad eller hur de inblandades liv påverkades av de konflikter som rullade vidare långt efter att brottet begicks. Joachim Posener, som av många anses ha varit den drivande och ledande i Trustorhärvan flydde från Sverige och levde dold utomlands ända till nu när brottet preskriberats.

Trustorhärvan är en fascinerande dokumentär där filmteamet lyckas få centralpersonerna att berätta – och det är stort att hjärnan bakom kuppen, Joachim Posener, som försvann spårlöst och har lyckats hålla sig gömd från både Interpol och svensk polis i 30 år nu träder fram. Dokumentärfilms-regissören Karin af Klintberg har lyttast hitta honom och få honom att ställa upp på intervju.

Karin af Klintberg berättar:
– Under två års tid har jag under ganska hemliga former träffat Joachim Posener och fått höra hans version av historien. Trustorhärvan har analyserats i decennier. Det har blivit böcker, tv-serier och otaliga tidningsrubriker. Men den mest efterfrågade intervjun har saknats fram till nu.

Trustorhärvan är en berättelse om pengar, makt och konsekvenser. Producenten Teresa Alldén har länge fascinerats av fallets utveckling och efterspel och har försökt nå fram till Posener under nästan hela sitt yrkesverksamma liv. Teresa Alldén berättar:
– Det gick betydligt snabbare att genomföra Trustoraffären än att få huvudpersonerna att ställa upp i filmen. Det är karaktärer som länge omgärdats av mytbildning och vissa av dem har undvikit offentligheten i 30 år. Nu möts deras berättelser för första gången i samma film.

Dokumentären är fascinerande, spännande och ger mycket att tänka på. Den berättar inte bara om ett ekonomiskt brott utan under ytan bubblar ett tema om vad som är livets mening och om vad som händer om pengar är det allra viktigaste.