Occupied City
Betyg 2
Svensk biopremiär 22 november 2024
Regi Steve McQueen
Regissören Steve McQueen är inte direkt blyg vad gäller att ta sig an det tunga och svåra. Ämnen som slaveri, sexmissbruk och desperation har berörts i filmer som Shame och 12 Years A Slave. McQueen är djupt engagerad i samhällsfrågor och har sedan länge velat peka ut stora delar av filmindustrin som djupt diskriminerade. McQueen är en rebell och – positivt menat, upprorsmakare som inte tar hänsyn till normer.
Nu vill McQueen ge sig i kast med att göra sin första dokumentärfilm. Viljan att ännu en gång fokusera på tunga ämnen är fortfarande där, nu väljer McQueen att studera Amsterdam under den nazistiska ockupationen av staden. Ett ämne som borde beröra, engagera och kännas alltför aktuellt i en tid då individuella rättigheter, rasism och fördomar dominerar vår vardag. Men det blir ingen dånande utskällning eller sylvass studie om en stad i skäck. Istället är Occupied City utdragen, slarvig och fantastiskt ointressant.
Att ens skriva de där fraserna känns närmast surrealistiskt, inte för att Steve McQueen varit en regissör som aldrig begått snedsteg, utan för att filmens tematik och innehåll borde fängsla och fascinera. Det huvudsakliga problemet är filmens kompletta avsaknad av struktur. McQueen ränner runt som en huvudlös höna i otaliga kvarter och byggnader allt medan en monoton och sömnig berättarröst basunerar ut platsens betydelse under ockupationen. Inledningsvis är de olika historierna både gripande och skrämmande, men i och med att de endast förekommer i snabba – närmast episodiska format, är det omöjligt att bli fullt engagerad. Hur hjärtskärande historierna som förmedlas än må vara är mängden rent omöjlig att processa, vi får inga andningspauser eller ens visuellt stöd för att kunna rama in de olika historierna. Detta eftersom McQueen väljer att filma flera sekvenser från helt osannolikt fula vinklar, vi får se en slagborr slå bort lite betong, en stökig vind och ett par ungdomar som röker marijuana.
Filmens fullkomligt absurda speltid är en boja som ingen skulle kunna slå sig fri ifrån. Över fyra timmar lång är det omöjligt att separera eller bry sig om de hundratals utsagor som förekommer. Efter ett tag uppstår istället djup irritation då det finns material och narrativ här som är mer än välförtjänta att belysas, men inte så här nonchalant, hastigt och känslokallt.
Snart liknar hela Occupied City en kapsejsad och grotesk uppsats av en student som inhämtat information från tusentals uppslagsverk och endast klippt och klistrat. Det må vara späckat med information, men eftersom dispositionen och visionen uteblir spelar det ingen roll. Istället blir det en ogenomtränglig massa som kväver tittaren och fullkomligt ignorerar att filmen i sig är på väg att implodera som en följd av skygglappar. Skygglappar som gör att Steve McQueen kan vägra att redigera eller ta hänsyn till nödvändiga traditioner inom dokumentärfilmen.
Då filmen når sin fjärde timme ligger besökarna på marken och flåsar, den drönande berättarrösten fortsätter att långsamt mala på, fula och irrelevanta bilder flaxar förbi, subjekt eller mening är utsuddat, detsamma gäller min mentala hälsa.
