Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Recension: Trollkarlens lärling med Nicolas Cage

by

Nicolas Cage spelar en trollkarl som i hundratals år varit på jakt efter Merlins arvtagare. Till slut hittar han honom i New York. Den till synes helt vanlige fysiknörden Dave är den enda som kan rädda världen från all ondska.

Problem uppstår när Alfred Molina som spelar den onda trollkarlen gör allt för att förstöra för Nicolas Cage.

Det är svårt att placera filmen i en genre. Den verkar sträva efter att vara en äventyrsfilm blandat med för mycket action och fantasy men fungerar i slutändan bäst som komedi.

Handlingen är i bästa fall medioker. Specialeffekterna och actionscenerna är överdrivna och överflödiga. Höjdpunkten är skådespelarna och deras repliker. Som när Dave frågar en av de onda trollkarlarna om han är medlem i Depeche Mode.

Så då håller jag alltså med DN:s recensent som gav filmen en etta i betyg? Nej, den är snarare värd en tvåa.

Inception med Leonardo DiCaprio – tankar efter filmen

by


Tänk dig om du kan gå in i andra människors drömmar och på den vägen ta dig ner till deras undermedvetna. Tänk vad du kan rota bland deras hemligheter. Leonardo DiCaprio spelar Cobb som är expert på att ta sig in i människors drömmar. Han anlitas av företagsledare som vill komma åt konkurrenters hemligheter. Men en dag får han ett ännu svårare uppdrag, han ska plantera in en idé via drömmen hos en ung man. Den japanske storföretagaren Saito vill plantera in idén hos Fischer, arvtagaren till den döende konkurrenten. Saito vill få Fischer att komma på tankenatt han ska splittra sitt arv.

Inception är en av sommarens mest hajpade filmer och den fick högt betyg i de flesta recensioner så mina förväntningar var höga. Regissören Christopher Nolan har också skapat bland annat Batman-filen ”The Dark Knight” och den mörka, skuggiga, dova stämningen från Batman finns också i Inception.

Leonardo DiCaprio är en duktig skådespelare och det finns inte något att klaga på i hans insatser eller i kollegornas heller. En liten bonus är att Michael Caine är med i en biroll.

När Cobb samlar ihop ett gäng för att utföra uppdraget att plantera in en tanke i Fischers undermedvetna måste de ta sig långt, långt ner i det undermedvetna. För att det ska fungera måste tanken placeras så djupt in att personer upplever det som sin egen tanke.

Cobbs gäng tar sig så djupt ner genom att skapa en dröm i en dröm och sedan där återskapa en dröm. Det är farligt att vara så långt ner. Om en person dör i en dröm på vanlig nivå betyder det bara att han/hon vaknar. Men den som dör långt ner i det undermedvetna kan vakna som en zombie med ett utraderat minne.

Vad är det undermedvetna, var är drömmarna och vad är dröm och vad är verklighet? Filmen sätter igång tankar kring detta.
Inception öppnar för många tolkningar och flera sätt att se filmen. De olika drömnivåerna kan ses som olika liv. I en av de drömnivåer som är långt, långt ner går tiden mycket snabbare än i verkligheten. Det går att åldras där, leva ett helt liv där och sedan vakna upp och fortfarande vara ung. En scen där en åldrad Cobb möter en åldrad kollega och han uppmanar honom att våga språnget så de kan bli träffas igen och vara unga tillsammans på nytt ger åtminstone mig reinkarnationsvibbar.

Filmen är inspelad och medvetet berättad så jag som tittare tvekar om vad som är dröm och verklighet i filmens berättelse. Cobb (Leonardo di Caprio) har laborerat med drömmar tillsammans med sin fru, som sedan dog. De har två små barn som han inte kan träffa eftersom han är efterlyst i USA. Jag vet inte om det var bra eller dåligt att jag bara någon vecka tidigare hade sett Leonardo di Caprio i Shutter Island, på dvd. Där spelar han en polis som kommer till en ö där landets värsta psykiskt sjuka brottslingar hålls fångade. Det är också en film som laborerar kring frågor om hjärntvätt och vad är verklighet. Med Shutter Island så nära inpå såg jag hela tiden Inception med misstänksam inställning och undrade vad som var verkligt eller inte och vem som var död och vem som var levande.

Filmen är 2 timmar och 28 minuter lång och jag kan tycka att det är lite i längsta laget. Ibland behöver filmer tid på sig och drömbilderna var häftiga. Men kanske tio minuter av actionscenerna kunde klippts bort.

Fredrik Strage i DN önskar sig mer filosofi och mindre skottlossning. Han är uppenbarligen inne på samma linje som jag där. Han påpekar dessutom en liten brist i logiken:

Historien rusar på så snabbt och snyggt att man inte hinner fundera på logiska brister som varför det skulle vara svårare att anonymt plantera än att stjäla en idé i någons undermedvetna. ”Offret känner alltid till en idés ursprung”, påstår en av Cobbs medarbetare. Själv har jag inte en susning om varifrån många av mina idéer kommer.

För övrigt: Den jag såg filmen med tyckte den var OK, men inte lika bra som regissören Christopher Nolans film Prestige.

Jens Peterson i Aftonbladet gav betyg 4:

”Inception” säger kanske inget nytt, men den säger det bra.

När så många filmer underskattar publiken och tjatar om underlivet är det kul med någon som försöker göra underhållning av vårt undermedvetna.

Fler recensioner:
Betyg 5 i Cinecine, betyg 3 i Svenska Dagbladet. betyg 4 i Expressen, betyg 4 i Göteborgsposten, betyg 4 Sydsvenskan och betyg 4 i SVT.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kärlek på italienska – tankar efter förhandsvisning

by


Kärlek på italienska är en film med italienska skådespelare och Tilda Swinton. Tilda Swinton spelar Emma, en medelålders kvinna och mamma i en mycket rik italiensk familj. Händelserna utspelar sig i Milano kring milleniumskiftet, det märks genom den totala frånvaron av Internet i karaktärernas liv.

Tilda Swinton är bland de duktigaste på att spela onda karaktärer – nu får vi äntligen se henne spela en människa med både gott och ont.
Hennes karaktär, Emma, är ursprungligen ryska, men som ung kvinna träffade hon en rik ung italiensk afffärsman som gifte sig med henne och tog med henne till Italien. De har tre barn, två söner och en dotter. Sonen Edoardo tycks stå henne lite närmare.

I filmens början får vi följa hur den stora släkten träffas i familjen enorma hus och tjänstefolket dukar upp för fin middag. Emmas makes pappa, industriledaren, fyller år. Under middagen deklarerar han att han tänker dra sig tillbaka och han ger ansvaret för att sköta familjeföretaget både åt sin son men också åt sin sonson Edoardo.

Allt är filmat med en distans som gör att det är svårt att ta till sig människorna. Som tittare känner jag en kyla från dem – och det är också vad jag tror är meningen.

Cinezine berättar om filmens bakgrund:

Tillsammans med Luca Guadagnino har det tagit Tilda Swinton hela 11 år att planera och producera denna italienska film där hon också innehar huvudrollen. Detta innebär förstås att det borde finnas lite utrymme för misstag vilket stämmer väldigt bra rent filmiskt. Allt ifrån musiken till kamerarörelserna och färgerna är justerade till perfektion. Man blir riktigt imponerad av att det görs filmer som denna idag, där flera scener påminner bland annat om den bortgångne Ingmar Bergman i sin stil.

Mat har en stor betydelse i filmen, närbilder på maträtter och täta bilder när Tilda Swinton långsamt låter maten fylla munnen och vi ser hur hon njuter av och upptäcker varenda smakdetalj. Bilderna på mat är otroligt sexiga.

Tilda Swintons karaktär lever ett ytligt men oerhört välbärgat liv med vackra klänningar, lugnt och tryggt och ett gigantiskt ståtligt italienskt hus. Givetvis mullrar det under den polerade ytan. Hennes make har gett henne namnet Emma. Hennes riktiga namn är ryskt och det var så länge sedan någon såg henne som den hon är att hon glömt vad hon egentligen heter.

Att filmen handlar om kärlek rådet inget tvivel om. Det är både Emma som möter en stark kärlek som får henne att omvärdera livet, får henne att njuta av varje ögonblick, gör att hon ser livet med nya ögon – och hennes dotter som möter kärleken. Båda möter en kärlek som inte passar in i gängse mallen. Båda ger sig hän och bejakar kärleken, fast med lite olika resultat. Och där diskuterade vi som såg den här filmen en hel del kring.

Är filmen svart och menar att det är för sent att ge sig hän åt kärlek för den som är medelålders? Måste stark kärlek sluta med katastrof? Eller gör de det? Är kärleken värd mer än allt annat, värd alla offer?

Filmen har många bottnar och det är flera saker som bara berörs lätt som de klassskillnaderna: Tjänstekvinnan som inte på något sätt kan tänka sitt att äta mat tillsammans med Emma fast de efter så många år tillsammans har en tät relation.

Vi var två som såg den här förhandsvisningen tillsammans. Vi var överens om att filmen är stark och vi tyckte båda om att den inte är entydig, den har flera bottnar. Men vi upplevde båda att den var lite seg i början, det tog lite för lång tid för berättelsen att komma igång, lite för mycket som skulle förklaras för oss tittare.
Som betyg ger vi den en stark 3 på en skala 1-5.

Svenska Dagbladet gav filmen betyg 5

TT:s filmrecensent gav betyg 4.

SVD har skrivit lite om filmen också.
Intervju med Tilda Swinton i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Recension av Knight & Day

by

Precis som Killers, som Kulturbloggen recenserade för några veckor sedan och du kan läsa om här, är Knight & Day en actionfylld romantisk komedi. Filmen handlar om den helt vanliga tjejen June (Cameron Diaz) som träffar den hemliga agenten Roy Miller (Tom Cruise) och hamnar mitt i händelsernas centrum. Biljakter. Explosioner. Et cetera, et cetera. Skillnaden är att Knight & Day faktiskt verkar ha ett manus.

Filmen börjar på en flygplats där June springer in i Roy. Två gånger. När de väl gått på flygplanet dödar Roy alla passagerarna medan June besöker toaletten. Tillsammans tvingas de kraschlanda planet samtidigt som de lär känna varandra.

Även om både Tom Cruise och Cameron Diaz gör bra ifrån sig i sina roller tycker jag inte sättet de faller för varandra är lika övertygande. Dessutom känns vissa filmsekvenser överflödiga, som att de egentligen inte är relevanta för själva handlingen.

Hursomhelst är platserna och actionscenerna snygga. De komiska undertonerna gör Knight & Day bättre än många andra filmer inom samma genre.

Om Junes val mellan om hon kunde lita på Roy eller inte bara hade utvecklats något, varit lite tydligare, så skulle filmen kunnat bli betydligt bättre. I slutändan får den en trea. Varken mer eller mindre.

Här kan du se filmens trailer:

Knight & Day har biopremiär den 14 juli.

Recension av Dumma Mej!

by

Någon har stulit en pyramid från Egypten och nu måste Gru bevisa en gång för alla att han fortfarande är den bästa tjuven i världen. I sin mörka villa planerar han tillsammans med sina undersåtar den största kuppen världen någonsin skådat. Han ska stjäla månen.

För att genomföra planen måste Gru bland annat adoptera tre föräldralösa flickor. Det uppstår en konflikt. Kommer Gru att lyckas genomföra sin plan och bli det ondskefulla geni han drömt om eller ska Margo, Edith och Agnes få hans kalla hjärta att smälta.

Dumma Mej är gjord av Chris Meledandri som även ligger bakom de första Ice Age-filmerna. Bland de som lånat ut sina röster till filmens karaktärer finner vi några intressanta namn. Däribland Steve Carell, Russel Brand och Jermaine från Flight of the Conchords.

Filmen är rätt så snyggt animerad och innehåller flera scener som garanterat kommer få dig att skratta. Kanske inte samma mästerverk som den första Ice Age-filmen men helt klart en sevärd film för både stora och små.

Här kan du se filmens trailer:

Dumma Me har svensk biopremiär den första oktober. Om du vill läsa mer kan du besöka filmens officiella hemsida.