• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Livet efter detta

9 februari, 2011 by Rosemari Södergren


Livet efter detta
Betyg 5

”Livet efter detta” är regisserad av Clint Eastwood, född 31 maj 1930 i San Francisco, med andra ord fyller han snart 81 år. Han är mogen nog att våga ta itu med den kanske svåraste existentiella frågan i livet: vad är döden?

Filmen ”Livet eftet detta” kretsar kring tre personer; en industriarbete i USA, en fransk hyllad tv-journalist och en skolpojke i London. Cécile De France spelar Marie Lelay, som är en rik karriärkvinna, en vass journalist som aldrig är rädd för att ställa de tuffa frågorna. Hon är i Thailand tillsammans med tv-chefen som också är hennes älskare. De drabbas av den fruktansvärda tsunamin och hon är nära döden.

Matt Damon spelar George Lonegan, en man som har förmågan att få kontakt med de döda, något han själv anser vara en förbannelse. Hans bror vill däremot att de ska göra affärer av hans förmåga och försöka få honom att sluta jobba på fabrik och istället vara medium på heltid.

Marcus är en ung skolpojke i London som bor med sin narkotikamissbrukande mamma och sin tvillingbror Jason. En stor tragedi drabbar dem.

Filmen handlar, inte oväntat med tanke på dess titel, om vad som händer efter livet. Fast egentligen handlar den väl mer om hur vi hanterar sorg och saknad – och hur vi hanterar att gå vidare i livet.

Clint Eastwood har på sin ålders höst gång på gång visat vilken filmskapare han är. Han vågar göra film kring de svåra ämnena, vågar ta upp sådant som så lätt kan bli sentimentalt och för mycket. I filmen skriver Marie Lelay en bok om sin nära-döden-upplevelse. Hon får då upptäcka hur hela hennes varumärke som seriös skjutjärnsjournalist smutsas ned. Att prata om sådana upplevelser ses som i allra högsta grad oseriöst. En forskare hon träffar har upplevt samma sak. Det är svårt att stå upp för att det finns något bakom det vi kan se med våra vanliga sinnen.

De tre personerna har var sin livsresa och var sin sak att ta hand om i livet. Clint Eastwood har lyckats rollbesätta dessa roller perfekt. Tvillingarna McLaren som spelar Marcus och hans tvillingbror är jätteförmågor, som säkert kommer att plockas upp i fler filmsammanhang. Matt Damon, som alltid, bra. Fast jag kan inte riktigt förlika mig med att han lagt på sig så många kilon sedan han slog igenom.

Filmen är två timmar och fem minuter. Trots att den är något längre än normallängd satt jag aldrig och undrade när filmen skulle ta slut, jag blev så absorberad. Jo, det är klart att det tog en liten stund att komma in i filmen, när tre karaktärers liv ska presenteras var för sig tar den delen av filmen viss tid. Men Eastwood och filmens producent Steven Spielberg lotsar oss professionellt genom den fasen i filmen också.

För att vara en film som handlar om det svåraste i livet: döden, förmedlar den en ödmjuk känsla av hopp.

För mer än tjugo år sedan gjorde jag några reportage om nära-döden-upplevelser och jag intervjuade en läkare som samlat på en mängd sådana berättelser. Den läkaren var väldigt noga med att påpeka att han inte vill eller kan ge något svar på om människornas upplevelser är något som sker eller något som de ser inne i hjärnan. Jag tycker Eastwood förmedlar samma inställning. Filmen handlar egentligen inte om huruvida det finns något efter detta liv utan mer om hur vi ska hantera det liv vi har.

Filmens hemsida.


Läs även andra bloggares åsikter om film, Clint Eastwood, Matt Damon, livet, döden, existentiell

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Clint Eastwood, döden, Existentiell, livet, Matt Damon, Scen

Göteborgs Filmfestival: Odjuret

4 februari, 2011 by Redaktionen

Odjuret
Betyg: 4

– Jag vill ha ett jobb. Jag vill ha min flickvän. Jag vill ha ett hus, Jag vill ha ett fiskespö och jag vill ha en bil.

Det är med ren ilska som Kim (Magnus Skog) skriker ur sig sin önskan. Han har just muckat ifrån fängelset och nu längtar han efter en lugn miljö. Något som verkar svårt då hans pappa (Rolf Jarl) lever kvar i det kriminella och försöker få med sin son på sina uppdrag. Det är lätt att genast uppfatta deras spända och något dysfunktionella relation.

Kims kompis Jesper (Stefan Söderberg) är bosatt i en buss och livnär sig så gott det går på egen hand i porrbranschen och han gör vad som krävs för att tjäna sitt dagliga bröd. Susanne önskar helst av allt att få jobb som strippa och hon brukar träna på sin privata stång i sitt rum. Hennes kompis Ylva (Emelie Sundelin) är uppvuxen i en strängt kristen familj. Detta samtidigt som hon drivs av sexuella fantasier. Det är fyra, ganska missplacerade ungdomar, vars liv en kväll vävs samman.

Filmen är skriven och regisserad av Emil Larsson och Martin Jern (Fjorton suger). Här har man verkligen lyckats med konsten att få oss att med lätt antipati skapa en slags medkänsla. Å visst blir man glad när grabbarna har hittat hur de ska ta sig ur sina situationer.

– Är vi produkter av vår omgivning eller gör vi våra egna val?
Det är Martin som spekulerar framme på scen efter filmens visning.

Kanske är det lättare att låta arg på skånska? Vad vet jag. Jag vet bara att Magnus Skog på ett läckert sätt levererar känslor åt alla håll. Något som även stärker de levererade känslorna är den enastående klippningen av filmen. Det är en vacker bild av tämligen trasiga miljöer. Både fysiskt och psykiskt. Gillar du svensk film är denna ett måste!

Filmen har premiär 11 Mars

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, Göteborg International Filmfestival, GIFF

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Giff, Göteborg International Filmfestival, Recension, Scen

Morning Glory – har något att säga medieägarna

3 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Morning Glory
Betyg: 4

Becky Fuller, spelad av Rachel McAdams, är tv-producent och helt hängiven allt som har med nyheter att göra. Nyheter är allt hon har i huvudet och rejält snurrig är hon och kan inte hålla sig från att svara i mobiltelefonen, i vilket situation som helst. Hon spelar den rollen så bra, jag blir riktigt irriterad på henne emellanåt.

Becky Fuller får till sin förtvivlan sparken från sitt jobb och söker hysteriskt nytt jobb. Hennes mamma talar om för henne att hon borde sluta ha ambitioner och tro att hon kan bli något stort, hon har dock fyllt 28 och då blir det patetiskt att ha ambitioner. Det säger en hel del om inställningen i nutiden och i dagens västerländska samhälle.

Becky ger sig dock inte och får ett jobb på en rätt usel tv-kanal. Hon upptäcker att en av världens främsta nyhetsjournalister jobbar där. Jobbar och jobbar, han sitter och surar i ett rum och vägrar göra något. Denne surmulne Mike Pomeroy spelas av Harrison Ford.

Av personer som träffat Harrison Ford i verkligheten flera gånger har jag fått höra att han kan vara rätt stöddig som person, lite elak och inte alls vänlig. Nu får han spela ut den rollen helt och fullt, när han den bittre Mike Pomeroy.

Mike Pomeroy har rapporterat från krigshärdar och har varit Beckys stora idol inom journalistiken. Han sitter däremot och bara surar, för han får inte göra de stora nyhetsuppdragen som är det enda han tänder till på. Becky å sin sida drivs framförallt av att öka tittarsiffrorna, vilket hon är beredd att göra till nästan vilket pris som helst. I en scen säger hon också det till Pomeroy, att hennes syn på tv och nyhetsrapportering redan vunnit kampen.

Becky kommer på den, som hon själv tycker, briljanta idén att sätta Mike Pomeroy som en av två programledare i hennes morgonshow.

Jag tycker ofta att filmer och böcker som ska skildra medievärlden är så överdrivna, att de inte skildrar verkligheten alls. Det gör den här inte helt och fullt heller. Fast å andra sidan handlar den om en amerikansk medievärld.

Flera duktiga skådespelare (både Jeff Goldblum och Diane Keaton är med) och Notting Hill-regissören Roger Michell som behärskar konsten att använda situationskomik gör Morning Glory till en film att bli glad av. Under ytan har den lite saker att säga också, om att ingen borde ge upp för att han/hon blivit så gammal som 28 år, att det går att lära gamla hundar att sitta, att framgång handlar om att ge och ta.

Jag tycker kritikern i Los Angeles Times formulerat det bra:

Los Angeles Times

In ”Morning Glory,” Rachel McAdams gives the kind of performance we go to the movies for. The rest of the film isn’t always up to her level, but it does provide genial entertainment until it runs out of steam.

A ”Broadcast News”-type saga of life behind the camera on a struggling national morning news show based in Manhattan, ”Morning Glory” starts beautifully and, though it doesn’t quite go the distance, it certainly has the credentials to do so.

Och filmens sensmoral säger väl att kvalitetsjournalistiken är den som kan ge riktigt stora tittarsiffrorna. Ingen dålig sensmoral som mediemogulerna borde fundera över.

Läs även andra bloggares åsikter om film, medier, tv, Harrison Ford, Diane Keaton, recension, journalistik

Relaterat: Recension i SVD.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Diane Keaton, Harrison Ford, Journalistik, Medier, Recension, Scen, tv

Filmrecension: You Again

3 februari, 2011 by Rosemari Södergren

You Again
Betyg: 2

Tänk dig att du har ett bra jobb i storstaden och det går bra, du har framgång och mår bra och plötsligt ska du bege dig hem till den lilla småstaden du är ifrån för att gå på ditt syskons bröllop. Det visar sig att den person ditt syskon ska gifta sig med är precis den person som gjorde högstadiet eller gymnasiet till en mardröm. Den person som ledde mobbningen av dig ska gifta sig med ditt syskon.
Om du lever i en amerikansk familj enligt hur de skissar upp i amerikanska filmer då väntar ett helvete. Du vet att personen ifråga är en elak djävul som lyckats förvrida huvudet på ditt syskon och din familj. Personen stjäl till och med din hunds kärlek.
Eller kan en människa som varit grymt elak och mobbande i skolan ändra sig och bli ett bättre person efter åtta år?

You Again handlar om Marni, spelad av Kristen Bell, som tar två dagar ledigt från sitt jobb på en stor PR-byrå för att ge sig hem till sin brors bröllop med vidriga Joanna, som var hur elak som helst i highschool.
När Marni försöker prata med sin mamma (spelar av Jamie Lee Curtis) om problemet sopar mamman problemet lättvindigt under mattan med den typiska amerikanska inställningen att det är du själv som bestämmer om det du drabbats av ska fortsätta drabba dig i livet eller inte.

Handlingen kompliceras genom att Joannas moster Ramona dyker upp (spelas av Sigourney Weaver) som bröllopsgäst. Ramona och Marnis mamma har haft ett komplicerat förhållande i skolan också.

Kirsten Bell är en ung skådespelerska på väg uppåt i karriären, absolut och hon gör bra ifrån sig i rollen. Jamie Lee Curtis och Sigourney Weaver är bra skådespelare. Det finns fortfarande för få bra roller för duktiga kvinnliga skådespelerskor i övre medelåldern. Det är lite synd att slösa deras talang i den här lite fjantiga filmen.

För det hjälper inte att Kirsten Bell spelar bra och att roll-listan har skådespelare med kvalitet. Vi har sett den här historien många gånger. Det är ett viktigt tema. Många barn utsätts för mobbning i skolan och bär med sig själsliga sår hela livet. Å alla deras vägnar blir jag besviken över filmer som faktiskt sopar undan dessa problem lite väl lättsinnigt.

Att en film till stor del är förutsägbar, att vi sett samma berättelse tidigare, behöver inte per automatik betyda att filmen är dålig. En films kvalitet avgörs av så mycket; handling, skådespelare, foto, musik …

You Again hade fått ännu lägre betyg av mig om det inte var för skådespelarnas kvalitet och vissa scener som träffar mer rätt. Ett litet extraplus också för att Patrick Duffy från Dallas dyker upp i en liten mindre roll.

You Again hade fått högre betyg om den inte fått mig att efter halva skruva på mig och tycka att den är lite långtråkig och om jag inte har så svårt att engagera mig för de problem människor har som kan hyra in Daryl Hall & John Oates till en bröllopsfest. Dessa människor befinner sig i en värld flera galaxer från min värld och det kan inte hjälpas, jag har svårt att engagera mig i det som jag ändå uppfattar som småsaker. Och när regissören får oss att uppfatta filmens karaktärers problem som småsaker, då har regin inte nått helt fram.

Brittiska Guardians filmrecensentA clever, perhaps even brilliant idea for a black comedy has here been slathered and stifled in a thick treacly layer of Disney-sentimental gloop. First-time screenwriter Moe Jelline probably conceived something much sharper than this, but with the help of producer-director Andy Fickman – who directed Race to Witch Mountain – Disney have turned what could have been a wicked little gem into a bland wedding comedy.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: recensionser, Scen

The King´s Speech

3 februari, 2011 by Redaktionen


The King´s Speech
Betyg 4

”The King´s Speech” är en film som enkelt skulle kunna kallas ”Buddy movie”, om två polare som hjälper varandra. Dessa två vänner är hertigen av York och talpedagogen Lionel Louge.

Hertigen och senare kungen, som har problem med att tala offentligt spelas av Colin Firth. De gånger han försöker brukar han i bästa fall stamma sönder de tal som han ska hålla. Tidigt inser hans närmaste och hans fru att någonting måste göras för att lösa problemet. Efter att försökt med en rad specialister anlitar man oortodoxa
australiensaren Lionel Lounge för att arbeta med den högst motvillige patienten.

Bertie, som den blivande kung George VI kallades av sina närmaste, var inte menad att bli kung. Han hade en äldre bror som blev kung först, men som avsade sig kronan och Bertie blev tvungen att ta över rollen som kung över England och samväldet. Vikten av att kunna tala offentligt blev helt klart nödvändig.

Det hade med lätthet blivit en helt outhärdligt gullig film om en mans kamp mot sitt handikapp men tack vare Geoffrey Rush, som spelar Lionel Lounge, blir den här filmen till något mycket sevärt. Lounge, som vägrar att låta sig hunsas av Bertie och vägrar att tilltala honom med hans titel, visar med några enkla medel hur man bör behandla talfelen. Lionel bygger sin pedagogik på att under årens lopp ha hjälpt en rad traumatiserade patienter från första världskriget och på så sätt fått en hel del erfarenhet.

Bertie är på många sett en trasig gestalt vars familjeband gjort honom till det han är. Kungatiteln och det offentliga livet var han egentligen inte intresserad av om vi ska tro filmen. Det är även en film om hur två relativt lika män, fast de båda kommer från mycket olika delar av samhället, finner en gemensam grund att stå på.

Det är även roligt att se Anthony Andrews i rollen som premiärminister Stanley Baldwin och Guy Pearche som Edward VIII.

En tafatt och lite socialt missanpassad hertig blommar ut och blir en riktig ledare. För det är väl så här som
amerikaner helst ser sina britter; stammande, fumliga och lite introverta? Britter, som på många sätt är lika
amerikaner men lite lätt bortkollrade när det gäller den riktiga världen. Alla som någon gång har varit i
Storbritannien vet att så inte är fallet, den fumliga och tystlåtne engelsmannen (läs: Hugh Grant) finns det få av.
Den domesticerade engelsmannen liknar mer den falska bild som Hollywood har spridit runt om i världen. Att svordomarna i filmen gav filmen en något högre åldersgräns i USA får väl ses som en intressant detalj.

Med alla dessa historier som har kommit under de senaste åren om familjen Windsor, undrar jag om det inte är hög tid att göra någon svensk motsvarighet med familjen Bernadotte? Berättelser borde det finnas gott om. När vågar en svensk producent göra något sådant?

Läs även andra bloggares åsikter om Colin Firth, Geoffrey Rush, The King´s Speech, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Colin Firth, Geoffrey Rush, Recension, Scen, The King´s Speech

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 473
  • Sida 474
  • Sida 475
  • Sida 476
  • Sida 477
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in