Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Legends of the fall

by

Legends of the fall

Dvd – 1994

Filmen tar sin början under sekelskiftet i ett Amerika där man kämpar med att få bort indianerna. Översten Ludlow (Anthony Hopkins) som dragit sig tillbaka efter tjänstgöring i armén, bor tillsammans med sina tre söner på en ranch. Åren går och sönerna växer till sig och banden mellan dem lika så. En dag kommer den yngste sonen, Samuel (Henry Thomas), hem med sin fästmö Susannah (Julia Ormond). De planerar att gifta sig men innan det kan ske vill Samuel åka till Europa och delta i det krig som råder, första världskriget. De båda andra bröderna Alfred (Adian Quinn) och Tristian (Brad Pitt) följer med, alltihop mot deras fars vilja.

Det går inte säga annat än att det är en mycket natur – vacker film där man ofta får så vackra berg, vilda hästar och stora floder. Hela bilden stärks sedan av att One Stab (Gordon Tootoosis), som är huvudberättaren, använder sig av tidsutryck som; It was the moon of the red grass, vilket inte säger mig så mycket men som klingar vackert.

Filmen har en mycket lugn lunk och det är egentligen bara Brad Pitts rollfigur, Tristian, som skiljer i det avseendet. Han älskar att jaga, rida och kan under längre perioder försvinna för att sedan dyka upp hemma igen. Han lever ett fritt och ansvarslöst liv nära naturen och han kan konsten att överleva. När den yngste brodern, Samuel dör i kriget, tar Tristian på sig skulden och här börjar psyket svikta lite för honom. Här gör Brad Pitt en riktigt bra insatts och det är en fröjd att se honom släppa på spärrarna och få lite crazy eyes och dessa scener för tankarna till en film som han kom att spela in året därpå, De 12 apornas armé. Även Julia Ormond gör en bra insatts som den ständigt väntande fästmön.

Det är en maffig berättelse som inkluderar olika sorters kärlek och vänskap men stundtals känns allt lite för gulligt och segt. Filmen, som är ca 120 min, tar många vändningar och folk kommer och går på tok för ofta vilket bidrar till att det stundtals blir rörigt och jag tappade intresset. Det som verkligen lyfte filmen för mig var den frihet som Tristan symboliserade och jag avundas hans förmåga att bara kunna lämna allt och ge sig av för ett tag.

Filmen är helt klart sevärd och jag menar; vem vill inte se Brad Pitt med skägg och långt hår, stå bakom rodret och styra sitt skepp på ett öppet hav!

3 av 5 räkor

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Recension av The next three days med Russel Crowe

by

Russel Crowe är en duktig skådespelare. Allra mest briljerar han när han får spela ett slags actionhjältar som är hjältar lite ofrivilligt och kanske också är lite klantiga som hjältar. På så sätt är rollen i ”The next three days” som klippt och skuren åt honom.
Han spelar collegeläraren John Brennan vars fru blir gripen och dömd för mord. John Brennan vägrar att tro att frun har mördat, fast bevisen verkar övertydliga. Frun kommer i fängelse och han får själv ta hand om deras son. När överklaganden inte tas upp och frun tycks få sitta kvar i fängelset hela livet blir Brennan desperat. Han bestämmer sig för att frita sin fru.
Han går vetenskapligt tillväga och träffar en expert på fritagningar ur fängelse. I detalj planerar han hur han ska göra. Det går inte så bra i början i alla fall. Han blir lurad i den undre världen.
Samtidigt som John Brennan skaffar allt han behöver för att befria sin fru träffar han en trevlig kvinna med sin dotter på en lekplats och sonen blir god vän med den flickan. Tycke verkar uppstå mellan den kvinnan och Brennan. Och samtidigt verkar Brennan tappa verklighetsförankringen. Alla andra verkar inse det faktum att hans fru begått mordet, till och med hon själv.
Spänningen ökar därför inför fritagningen: kommer frun att vägra följa med, kommer sonen att vägra följa med?

Handlingen utspelar sig i Pittsburg och det är tydligen en av de städer som efter attackerna den 11 september fått extra hårda riktlinjer hur polis och myndigheter ska agera och snabbt och effektivt stänga av staden vid olika grova brott. Det är ett bra slag mot övervakningsguruer att visa att hur övervakad en stad eller en stat än är, då finns det ändå kryphål att smita igenom. Total övervakning är aldrig svaret på samhällsproblem.

Jag gillar Russel Crowe och missar inte någon film med honom. Filmen är spännande och har några oväntade vändningar. Vad jag ska se får filmen också hyggligt betyg av de flesta filmkritiker, betyg 3 i såväl Expressen som i MovieZine. Maaret Koskinen i DN ger dock bara betyg 2 och menar att regissören gapar över för mycket.

Den söker samtidigt vara familjdrama, whodunit och prisonbreakfilm med samhällskritiska anspråk – och förlorar sig själv på vägen.

Filmen är dock mer än två timmar och tio minuter, vilket är i iängsta laget. Regissören Paul Haggis har bland annat fått Oscar för manus till ”Million dollar baby” – men den filmen är mycket mer flera filmer i en film.

Jag är lite irriterad på att det i reklamen för ”The next three days” står att Liam Neeson är med. Han är bara med i en scen. Så det är att ta i att locka med honom. Nu behövs ju inte det eftersom Russel Crowe är dragnamn i sig, men jag gillar ju Liam Neeson och hade gärna sett mer av honom.

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Efter att ha sett tre julfilmer: A Muppets Christmas, En julsaga och Skönheten och Odjuret: Den Förtrollade Julen

by


Att se en julfilm kan vara mysigt dagarna före jul – och för den delen under julledigheten också. Kulturbloggen har kikar på tre sins emellan mycket olika julfilmer, mysiga på olika sätt.

A Muppets Christmas: Letters to Santa
När Gonzo glömmer att posta tre brev till Tomten, övertalar han Kermit och de andra mupparna att hjälpa honom att leverera breven till Nordpolen. Under resans gång, inser de att julen är den tid då man vill vara tillsammans med sina nära och kära. Snart sätter de full fart hemåt för att uppfylla en väns julönskan.
För den som gillar mupparna är detta den julfilm som ska väljas.
Fast jag som egentligen inte är någon stor fan av Muppet Show tyckte också om filmen.
Det är en hel rad spännande gästartister med också som Whoopi Goldberg, Uma Thurman och Nathan Lane.
Filmen är gullig och rolig. Amerikanskt sentimental men samtidigt lagom ironisk också.
En julfilm för oss som inte vill ha det bara jättegulligt.

En julsaga som bygger på Charles Dickens berättelse har släppts i många versioner. Förra året lanserade Disney en animerad version där både den snåle och girige Scrooge och alla olika andar som hemsöker honom julnatten bygger på Jim Carrey.
Det är en lite skrämmande berättelse med andar och hemskheter. Åldersgränsen på videon är satt till 11 år. Med andra ord: inte en julfilm för de allra minsta.
Snyggt animerat förstås och Jim Carrey är trots allt Jim Carrey, också när han är animerad.
För den som inte vill ha en alltför gullig julfilm är det ett alternativ som ändå har kvar julens budskap.

Baksidestexten på dvd:n:

Charles Dickens älskade saga är tillbaka i en ny, magisk version – Disneys En Julsaga, där huvudrollen spelas av Jim Carrey. Det hjärtevärmande och högtflygande äventyret tar sin början när tre spöken tar den snåle och girige Scrooge på en oväntad resa, där han snart upptäcker den sanna meningen med julen. Låt den rörande historien bli en del av din jultradition och sprida glädje och värme nu och i framtiden.

Skönheten och Odjuret
Den Förtrollade Julen
En uppföljare till Disneys Skönheten och Odjuret. Mrs. Potts berättar om den jul Belle firade på slottet med Odjuret, en jul som riskerade att förstöras på grund av Forte, en bitter gammal orgel som hatade julen. Han ville se till att Belle och Odjuret aldrig skulle bli vänner, och det skulle krävas ett riktigt julmirakel för att ändra på den saken …
Sånger och en vacker historia om vänskap och kärlek.
En julfilm som är barntillåten och väldigt söt, förmodligen i sötaste laget för många.
Vi har inga småflickor i vårt hushåll så vi kände att vi inte var rätt målgrupp.

Trailer till A Muppets Christmas

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Filmrecension: Remember the fifth of November … V för Vendetta – Dv

by

V för Vendetta – Dvd

Världen har blivit en än mer dyster plats. En plats där krig och sjukdomar härjar fritt. England verkar dock ha klarat sig hyfsat bra men till ett högt pris, sin frihet. Landet har blivit en fascist stat, där folket är mycket kontrollerat, bl.a. genom ett gravt begränsat TV och litteratur – utbud, utegångsförbud och de enda som får röra sig fritt på gatorna är statens poliser, de s.k. Fingrarna. Mitt i allt det här agerar en man i en mask, en man som kallar sig för V, en frihetskämpe.

Filmen inleds med lite historisk fakta om Guy Fawkes och hans försök att spränga parlamentet och det är Evey (Natalie Portman) som med en stämningsfull röst redogör för händelserna. Kort därefter får man ett smakprov på fascist regimen när Evey bryter utegångsförbudet och blir antastad av två Fingrar. Det är då V gör entré. Med sin eleganta fighting-stil och sina vackra citat, sätter han en standard som han sedan håller filmen genom. Efter att V (Hugo Weaving) har räddat Evey tar han henne under sina vingar och gör henne till en del av sin plan. Hans tanke är att upprepa historien och lyckas där Guy Fawkes föll. Men vem är denna mystiske man?

Det är 4:e gången jag ser denna film och jag imponeras fortfarande över dess stilighet och finess och jag njuter av de scener som utspelar sig i V:s gömställe, som är ljus, livfull och fylld med diverse förbjuden konst. Något som framhävs i konstrast till en annars steril värld. Jag kan heller inte låta bli att småle när den annars mycket allvarsamme rebellen, i sin ensamhet och på ett lekfullsätt fäktas emot en rustning.

Ett högst intressant sidospår i filmen är kommissarie Finch (Stephen Rea) som får i uppgift att spåra upp och gripa V. För att göra det får han gräva djupt i de statliga affärerna och han börjar upptäcka att saker och ting inte är som de verkar. Sakta men säkert kryper sig tvivel på. Tvivel på sin omgivning. Tvivel på hela etablissemanget.

Detta är kanske inte en film man ska se om man känner sig lite rastlös. Den har ett genomtänkt budskap och kräver viss koncentration. V för vendetta är baserad på Alan Moore och David Lloyd seriefigur, men filmen kräver inga förkunskaper utan du kan bara luta dig tillbaka, trycka play och låta dig förföras av stråkar, poesi och V och glöm inte; ”People should not be afraid of their governments. Governments should be afraid of their people” .

4 av 5 räkor.

Inte så vackert, Biutiful

by

Som skrivet i ett tidigare inlägg, är Biutiful en väldigt mörk film om en man som tvingas skärskåda sin livssyn när döden står vid dörren.

Biutiful är Alejandro González Iñárritus första långfilm där han bryter sig ur serien med sammankopplade och hopflätade berättelser (Amores perros, Babel) och väljer att istället koncentrera sig på en enda karaktär vid namn Uxbal, spelad utav Javier Bardem. Iñárritu verkar ha bestämt sig för hur mycket depression han ska skildra vare sig han kommer dela upp det i fyra karaktärer eller en. I det här fallet är det en ensam stackare som får gå igenom allt ifrån separation till misshandel till obotlig sjukdom och mycket mer.

Det är ungefär vid hälften av speltiden som man får en klump i magen och tänker “det här börjar blir för mycket”. Och då är det ändå över en timma kvar tills alla 147 minuter är visade. Visst kan “för mycket” vara bra vid ett par tillfällen, det är ofta ett sätt för regissören att sätta ner foten och göra sig hörd. I det här fallet är det inte så. Misären är så pass utspridd inom olika territorier att man förstår aldrig riktigt vem eller vad man ska tycka synd om eller bli arg på först.

I en middagsscen blir Uxbal sur på hans unga son för att denne stoppar i alldeles för mycket mat i munnen på en och samma gång. Själv blir jag sur på att Iñárritu väljer att stoppa i oss så mycket elände på en sittning, trots utomstående prestationer från samtliga medverkande och speciellt Javier Bardem.

– www.cinezine.se