Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Sharpay’s Fabulous Adventure – gulligt och sött

by

Sharpay’s Fabulous Adventure
Betyg: 2
Premiär på DVD den 5 oktober

Sharpay Evans är en rejält bortskämt ung tjej i en amerikansk ort. Hon ser mycket bra ut fast rätt gräslig smak, allt ska vara i rosa. Hon vet hur bra hon ser ut och hon är självsäker som få och tycker i stort sett att resten av världen är till för att skämma bort henne och ställa upp för henne.

Hon uppträder med sin hund Boi på en välgörenhetsgala och där träffar hon en talangscout som bjuder in henne för audition till en stor Broadway-uppsättning i New York. Hon lyckas övertala sina föräldrar att få åka dit en månad och testa.

Själv är hon förstås övertygad om att hon ska lyckas och göra stor succé.

Livet är inte fullt så enkelt som hon väntade sig, förstås och i New York lyder inte alla hennes minsta vink. Dessutom får hon en chock när hon kommer till audition och det visar sig att det var inte henne talangscouten ville värva utan hunden.

Sharpay’s Fabulous Adventure är väl till viss del en förutsägbar historia, men den är ändå rätt underhållande. Sharpay är gräslig men man gillar henne ändå, hon är envis på ett bra sätt.

Den finns både med svensk text till originalspråket men det finns också en svenskdubbad version på dvd:n. Dubbad är sällan bra på spelfilmer, men det är ändå ett alternativ för de mindre barnen som inte hinner läsa texterna.

Det är en söt berättelse i många bemärkelsen och framför allt är det två riktigt, riktigt charmerande små hundar med. Javisst, det är lättsam underhållning med visst budskap om att inte ge upp.

Ur baksidestexten:

Efter att en talangscout sett Sharpay Evans (Tisdale) uppträda med sin hund Boi på en välgörenhetsgala, bär det av till det glittrande New York i jakten på en dröm. Evans är övertygad om att en given succé redan är nerpackad i hennes designerväska. Men musikalvärlden är tuff, vilket hon och Boi får uppleva när de möter den lömska ägaren till en bortskämd hund vid namn “Countess” som gör allt för att krossa sina konkurrenter. Lyckligtvis möter hon också Peyton (Austin Butler), en snygg, ung filmare som tycker att Sharpay är nästan lika fantastisk som hon själv tycker att hon är.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Så Jävla Metal – sevärd för många fler än hårdrockfansen

by

Så Jävla Metal
Betyg: 3
Premiär: 7 oktober 2011

Hårdrock är stort i Sverige. Vi har massor av olika slags metalband och musikfestivalen Sweden Rock drar massor av publik, både kvinnor och män och i alla åldrar. SÅ JÄVLA METAL är en dokumentär som skildrar hur det började och som har intervjuer band som betytt mycket för den svenska metalscenen.

Det är en rolig dokumentär där vi både får se klipp från tidiga spelningar, klipp från fördomsfulla personer som uttalar sig om hur farlig hårdrocken är i Siewert Öholms program för mer än trettio år sedan och ett och annat avslöjande om utflippade hårdrockare som när Yngwie Malmsteen kom i slagsmål på ett flygplan.

Att se dokumentären är ett måste för alla hårdrocksfans, självklart – men också för alla som är intresserade av livet och samhället. Det är ett stycka svensk musikhistoria som presenteras.

Vad är det som gör att svensk metal är så stor? En av artisterna nämner att det inte är så dyrt att lära sig spela ett musikinstrument i Sverige. De kommunala musikskolorna har gjort att också den som inte har rika föräldrar kan hyra musikinstrument billigt, till exempel.

Ett annat skäl som togs upp var att det under hårdrockens barndom var lätt att få tag på replokaler och lätt att få spelningar. I Stockholm fanns det en ungdomsgård vid varenda tunnelbanastation, nästan. Där var banden alltid välkomna att komma och spela, även om betalning ofta kunde bestå av lite läsk och att få spela biljard gratis.

Detta har försvunnit idag, så jag undrar vad det kommer att innebära för framtiden? Det är krångligt att få tag på replokaler för ungdomar idag och svårt att få spelningar på samma sätt. I alla fall för ungdomar i Stockholmsområdet. Om de ska spela på ett ställa måste de ofta sälja en massa biljetter för att få spela.

Regissören Yasin Hillborg är själv hårdrockstrummis och det har tagit honom över fem år att genomföra detta omfattande filmprojekt. Det är oerhört imponerade, han har lagt ner massor av tid. I över 100 intervjuer har han fått många, många att medverka, från det tidiga 1970-talets November och Neon Rose via Europe och Yngwie Malmsteen till dagens metallgiganter Arch Enemy och In Flames.

Det jag dock funderar över är varför de senaste årens storsäljande band som Takida, Mustasch och Dead by April inte ens nämns. Jag förstår att det är omöjligt att ta upp allt, en dokumentär kan inte bli hur lång som helst. Men en liten misstanke har jag att det beror på att det finns olika läger inom hårdrocken och de som står för den tyngre metalrocken ser ned på de mer kommersiella arterna. Men rent strikt historiskt sett borde man inte hoppa över att det finns en mer kommersiell gren också.

Så Jävla Metal är förstås ett måste att se för alla Metalfans i hela landet, men den är klart sevärd för alla som är intresserade av samhället idag. Många gillar hårdrock och metal – och den musiken syns egentligen för lite i medier i förhållande till hus stort intresset och engagemanget för musiken är.

Lite ur pressmeddelande från filmproducenten om filmen:

Sverige är idag en av världens största producenter av hårdrock. Superstjärnor som Europe och Yngwie Malmsteen har visat vägen till de stora scenerna medan band som Candlemass och Bathory etablerat helt nya genrer. SÅ JÄVLA METAL är berättelsen om de personligheter som gjort den svenska hårdrock- och metalscenen till vad den är idag. En fascinerande, rörande och humoristisk historia om hur Sverige blev en världsnation i en av de starkaste och största populärkulturella företeelserna någonsin, full av ögonvittnesskildringar, anekdoter och, såklart, en jävla massa metal!

Medverkande: Europe, Yngwie Malmsteen, November, In Flames, Candlemass, Entombed, At the Gates, Bathory, Heavy Load, Arch Enemy, Anders Tengner, Fredrik Nordström, Lars Ulrich med flera.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

What’s Your Number – publiken förtjänar bättre

by

Titel: What’s Your Number
Betyg: 0
Svensk biopremiär: 30 september 2011

Det här börjar bli absurt. Inte nog med att man behöver läsa i media hur svensk filmpolitik riskerar att raseras helt och hållet, en än värre filmkris som även tycks vara mer eller mindre global är alla dessa ”romantiska komedier” som inte bara är en kränkning mot den sköna bildkonsten utan även lyckas få skådespelare att prestera så dåligt de bara kan. Handling, dialog eller egentligen någonting går egentligen hand i hand med varandra eller funkar över huvud taget inte alls ens var för sig. I nästan två timmar får man därför se ett par så kallade skådespelare som försöker agera mot varandra men mest framstår som stela ungdomar utan någon som helst erfarenhet av att leverera dialog eller känslosamma rörelser.

Desperat försöker man även förmedla någon slags komik, men det riktigt känns och hörs hur de själva inte tror på materialet de vill nå ut med och istället bara bajsar ur sig olustigheter man skäms över. Och om man trots allt skulle skratta åt filmen så är det inte för att den är rolig, utan för att den slår över och blir pinsamt dåligt rolig. På ett dåligt sätt.

Precis som den nyligen lanserade ”Friends With Benefits” som även den fick mig att känna mig illamående av oinspiration och gav en förstoppad känsla av att det var en ny lägstanivå. Ska man göra komedi får man gärna försöka vara rolig, och helst göra någonting nytt eftersom samma skämt inte går hem gång på gång hos samma målgrupp (om man har några som helst krav på verket i sig, det vill säga). Poängerna man kommer fram till, hur man kommer fram till dem och allt som sägs där emellan kanske ska presenteras lite mer … originellt. För att biopubliken förtjänar det också.

The Three Musketeers, ett välbeprövat recept: en hel del spänning och lite romans

by

Titel: The Three Musketeers
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 30 september 2011

Vad som först inleds med någonting som för tankarna till det analoga strategispelet Risk, och faktiskt viskar om någonting annorlunda, faller snabbt in i den trygga matinéfilmen och dess ramar. Och dessvärre gör man det ganska halvhjärtat och något ograciöst. Istället för stilsäkerhet förlitar man sig på förvisso välfungerande 3D-effekter, men med glasögon som är otympliga och högst irriterande; kända skådespelare som levererar ganska platta personporträtt som hade kunnat skänkts så mycket mer nostalgisk värme och flertalet scener som inte alls hör hemma i den här filmen, utan snarare i kultklassikern ”The Matrix” från 1999. Alla filmer bör helt enkelt inte ta efter på alla sätt…

Men trots dessa skavanker är det en trygg familjefilm som skänker en hel del underhållning, mycket tack vare den varma humorn filmen dras med. Och trots det något sinnesförvirrade intryck filmen inger, handlar det om en film som mest vill slå brett genom att låna hejvilt utan att betänka hur slutresultatet blir men där många välsmakande aromer ändå kommer till sin rätt. Fotot är visserligen inte någonting speciellt att hänga i julgranen, men ser ändå bra ut. Vilket man även kan säga om scenlandskapen med fina slott och dess gårdar, välklädda hovmänniskor och flygande skepp till höger och vänster.

Viktigast utav allt, är ju egentligen det skrivna ordet och den röda tråd som man trots allt har valt att följa (om än på ett litet egensinnigt vis, utan att vara extravagant på något sätt), och nog bjuder man även på en hel del spänning och lite romans för att säkerställa att framgångsreceptet följs fullt ut. Vilket man lär lyckas med mer än väl, med tanke på att detta välbeprövade recept ändå verkar gå hem hos folk.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

En Enkel Till Antibes, trots allt en besvikelse

by

Titel: En enkel till Antibes
Betyg: 2
Premiär: 30 september 2011

Trots min hemliga förälskelse i Sven-Bertil Taube och en mycket lovande handling har Richard Hobert ändå lyckats göra mig besviken.

Änklingen George bor ett stillsamt liv i sitt hus i Luleå. Hemhjälpen själ och den ända som hälsar på är grannen. George börjar för första gången känna sig gammal. Droppen blir när han kommer på sina två vuxna barn med att i hemlighet försöka sälja hans hus och placera honom på ett äldreboende. Då lämnar George tristessen och sin vardag för en såväl själslig som fysisk resa med målet Antibes och den svunna kärleken Christine.

En enkel till Antibes är en film om att bli gammal, relationer och att komma till freds med sitt förflutna. Det vill säga en potpurri av klyschiga visdomsrepliker och pinsamma situationer.

Ömsom skrattar jag faktiskt men ömsom vrider jag mig i biostolen. Kanske är det de som är den svenska filmens eviga förbannelse, att jag som publik inte riktigt kan slappna av för jag hela tiden är rädd att någon utav skådespelarna ska kliva snett. En del kallar det ”Dramaten sjukan” och visst har Sven-Bertil Taube spelat på just Dramaten. Han tillhör den gamla skolans skådespelare och det måsta jag respektera. Men varför kan inte Hobert respektera karaktären han skapat tillräckligt för att inte göra honom till en ”söt-gammal-gubbe” och bara låta honom vara en gubbe. En gubbe som inte är lite förvirrad och inte provar att röka en joint så att vi kan skratta åt honom.

Jag tycker inte om iden att vi ska skratta åt George, jag vill skratta med George. Vi hade tyckt om honom ändå Hobert! Undantaget är franska Catherine Rouvel. Hon har inte bara till fördel att hon inte är svenska utan även att hon har ett förflutet som skådespelerska för Jean Renoir. Renoir som i sin tur är känd från den ”poetiska realismen” och som föregångare till ”neorealismen” där det naturliga och realistiska hyllas.

Ett annat element som faktiskt är intressant är Jens Fischer bakom kameran. Fotot är välgjort och i varje bild finns någon typ av skönhet. De var längesedan de norrländska skogsplanteringarna och den svenska hösten var så här vacker.

Visst är En enkel till Antibes feelgoodfilmen med stort F och jag tror att det finns en publik, som nödvändigtvis inte alls måsta vara äldre, som kan se bortom ordbajsandet av klyschor. Men för mig blir det för mycket och det blir stopp i toaletten.
Jag förstår inte varför det fanns så många trådar. Sonens skulder, dotterns tid i fängelse, hembiträdets destruktiva förhållande, spöken, hash-rökande-likbilschauffören som extraknäcker i vad som verkar vara ett countryband. Alla måste inte ha en bakgrunds historia och man måste inte förklara allt. Det är som när någon skämtar och sedan dödar skämtet genom att förklara vad det var som gjorde det hela roligt. Jag hade nöjt mig med att man koncentrerat sig på relationen mellan far och barn. Och jag tror helt ärligt att den här filmen fyller ett behov. Det finns säkert människor som får ut något av att se En Enkel Till Antibes. Jag är dock inte en av dem.

Jag är fullt medveten om att det är uttjatat att såga en film bara för att den är svensk, men här lämnas jag inget val.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,