• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Vi var The Ark – en film för bandets supportrar

23 februari, 2026 by Rosemari Södergren

We are the Ark

Vi var The Ark

Betyg 2
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Martin Sandin

Filmen heter Vi var The Ark – men den har mycket fokus på Ola Salo. Stina Gardell på presentationen av vårens svenska filmer poängterade att hon aldrig följt bandet och hon visste inte vem som vem. Då undrar jag ju varför hon förutsätter att publiken gör det
Filmen är producerad av Stina Gardell (Mantaray Film) i samarbete med Kristofer Åkesson.
Medlemmarna presenterades aldrig, som om regissören förutsätter att publiken känner till samtliga. Så visst: en viktig del av filmens målgrupp är givetvis bandets supportrar. Men alla andra då?

Filmen pendlar mellan att skildra bandets början och därefter stort fokus på när de slog igenom och sedan den tredje delen: återföreningen 2022. En bra dokumentär berättar något som trots fokus på en sak ändå kan kännas allmängiltigt och säga något om samhället eller livet, existensen. Jag känner inte att denna film/dokumentär egentligen talar om något som många kan ta till sig. Den talar inte om band eller musikgrupper i vidare perspektiv.

För mig är intrycket också att mycket är slarvigt skildrat och förstås (inte alls oväntat då Stina Gardell är med som producent) är det mycket fokus på Ola Salos inställning till politik. Stina Gardell är aktuell i vår med en ännu mer politisk film: Demonstranterna – att döma av det jag såg på vårpresentationen tar den tydlig ställning för en bestämd sida i det politiska spektrer i dagens samhälle.

Inte heller när det gäller musiken är denna film något som var någon större upplevelse för mig. Några få låtar återkom och upprepades.

Vi var The Ark är helt klart en film skapad för bandets och Ola Salos supportrar. Oss andra ger den inte så mycket.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecension, Ola Salo, Stina Gardell, the ark

Filmrecension: Värn – unik och fascinerande

23 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Värn

Värn
Betyg 3
Svensk biopremiär
Regi John Skoog

En udda, mycket originell film som inte liknar något annat jag sett. Så långt från överdriven action det går att komma. En film som i lugn takt berättar något utan att säga för mycket och lämnar en hel del åt oss att själva tänka och känna. Samtidigt berättar den väldigt mycket och även om handlingen utspelar sig för 75 år sedan är det mycket som kan kännas igen i hur människor agerar och handlar, trots att det var en tid då varken Internet eller sociala medier ens var påtänkta.

Värn är filmad i svartvitt med strama visuella vackra foton och en mycket personlig karaktär i huvudrollen,

Handlingen utspelar sig under 1900-talets andra hälft och vi får följa en äldre man som närmar sig pensionsåldern, lantbrukaren Karl-Göran Persson (spelas suveränt av Denis Lavant). Karl-Göran Persson är påverkad av en enorm propaganda som väller in över människorna under den tiden, under kalla kriget. Karl-Göran Persson är rädd för att Sverige ska bli indraget i krig, att antingen Sovjetunionen eller USA ska invadera landet. Han samlar metallskrot och bygger murar för att förvandla sitt hem till ett fort som ska klara invasionen. Han gör det inte bara för sin egen skull utan också för människorna i hans bygd.

Häromdagen såg jag en nyhetstext på SVT där det stod att kriget kan vara på väg till Sverige. Så en sådan rädsla som grep Karl-Göran Persson och människor under kalla kriget skulle kunna påverka människor i vår tid också. Det finns ju faktiskt människor som tillsammans förbereder sig för att kunna överleva krig eller någon annan katastrof.

Prepping, eller hemberedskap som det ofta kallas i Sverige, innebär att privatpersoner proaktivt förbereder sig för att klara sin egen försörjning under en längre tid vid samhällsstörningar, såsom naturkatastrofer, långvariga strömavbrott, pandemier eller krig.

Men för mig skildrar filmen inte först och främst prepping på 1950-talet. För mig är Karl-Göran Persson och kamp mer en symbol för alla människor som kämpar för en dröm, som har en vision men inte kan få med sig omgivningen. En visionär som är ensam och omgivningen är oförstående.

En av filmens styrkor är att Karl-Göran Persson inte skildras som en byfåne. Han deltar i bygdens festligheter och kan dansa och sjunga. Det finns personer, framför allt några tonåringar, som mobbar honom men de vuxna låter honom vara som han är. De enda som riktigt är engagerade och intresserade i vad han gör är barnen.

Värn är en underbar tidsskildring av en tid då inget internet ännu fanns, inga mobiltelefoner och sociala medier.

Betyg 3 betyder en sevärd och i hög grad en godkänd och bra film. Men varför ger jag den då inte högre betyg? Den griper inte tag i mig, det är svårt att engagera sig i en film enbart för att den är udda och välgjord och annorlunda. Den är unik och fascinerande. Samtidigt är det något i hur berättelsen rullar fram som ger ett avstånd till karaktärerna och gör att jag inte helt blir berörd.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Grannfejden – en varm dramakomedi om orättvisor i samhället

23 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Grannfejden

Grannfejden
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 februari 2026
Regi Ulf Malmros
I rollerna: Robert Gustafsson, Kjell Bergqvist, Ida Hallqvist, Tuva Novotny, Ida Langhammer, Johan Östling, Björn Ling med flera

En bra film ska beröra. Det gör Grannfejden. Det går inte att låta bli att känna med de olika karaktärerna. Grannfejden är en varm dramakomedi om orättvisor i samhället, om mobbning och vad som får rädda människor att sparka på den som är lägre rankad, om korrumperade politiker som fick applåder av premiärpubliken i biografen i Solna. En nästan fullsatt biosalong bland många denna premiärfredag då filmen gick upp på många biografer runt om i Sverige.

Med fyra folkkära svenska skådespelare, Robert Gustafsson, Kjell Bergqvist, Ida Hallqvist, Tuva Novotny i de fyra huvudkaraktärerna drog filmen förstås en stor publik. Med tanke på hur premiärpubliken i salongen applåderade tror jag att filmen kommer att dra en stor publik. Visst, det är en komedi och därmed är en del scener något överdrivna, men det är själva byggstenarna i komedier som ser fungerar så. Men trots allt känner säkert de flesta av oss igen händelserna. Att människor med makt i ett samhälle kan utnyttja sin ställning för att vinna något är inget okänt fenomen. Och att det är lätt för den men makt att sparka nedåt, det har nog många upplevt och sett ske i verkligheten.

Berättelsen börjar med att Hanna (spelas av Hallqvist), en influenser på sociala medier flytt från stan för att gömma sig hos sin syster på en mindre stad på värmländska landsbygden för att komma ifrån en pinsam händelse. Hanna flyttar in hos sin syster Emma som jobbar stenhårt på kommunen som kommunikatör. Emma är lovad att hon har chans att få fast jobb.

Samtidigt som Hanna återvänder till hembygden för att slicka sina sår och få stormen att bedarra flyttar ex-statsministern Stefan Carlsson (spelas av Kjell Bergqvist) i en herrgård i staden. Bredvid huvudbyggnaden på herrgården ligger ett litet torp. Den som bor i torpet har ingen toalett eller dusch och har därför ett kontrakt som säger att han/hon/hen får duscha i herrgården. Invånaren i torpen, Harry Flodman (spelas suveränt bra av Robert Gustafsson) är en udda figur som hela sitt liv fått höra att han inte duger något till. Han utnyttjas av många i bygden som lurar honom. Harry Flodman är duktig på praktiska saker och är bra på att laga fixa avlopp som det är stopp i. Han hjälper många men får oftast inget betalt och om han får så är dt långt under vad han har rätt till. Den lokala butiken hjälper han ofta och då får han typ några kakor som lön för sitt jobb eller en oxfilé som är ändå går ut samma dag.

Ett stort skäl att filmen fungerar så bra är skådespelarna Robert Gustafsson och Ida Hallqvist och deras vänskapsrelation är fint skildrad och trovärdig. Kjell Bergqvist är rolig som den något kluvna före detta statsministern. De flesta karaktärer är begripliga och mänskliga även om de agerar med människans sämre sidor.

Det var roligt att se att publiken var så blandad med både unga och äldre. Filmen kan beröra och säga något till alla åldrar.

Lite bakgrundsfakta om regissörens Ulf Malmros från wikipedia:
Ulf Malmros växte upp i Molkom i Värmland.
…
Malmros började vid tretton års ålder göra amatörfilmer. Han flyttade senare till Stockholm för att gå Dramatiska Institutets tv-utbildning.[3] Hans första långfilm var Ha ett underbart liv (1992) och han har sedan dess regisserat och skrivit en mängd filmer och tv-serier. Han har två gånger vunnit Guldbaggepriser, dels för regin av Tjenare kungen (2005) och dels för manuskriptet till Bröllopsfotografen (2009).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Ulf Malmros

Filmrecension: EPiC: Elvis Presley in Concert – nästan mirakulöst

20 februari, 2026 by Elis Holmström

Elvis

EPiC: Elvis Presley in Concert
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Baz Luhrmann

Det känns tondövt att stå och slå på en redan död häst, men få regissörer besitter en sådan asbrud tendens att fixera sig vid yta som Baz Luhrmann. Även om glittret, ljuseffekterna och de andra – närmast, drömlika visuella inslagen kan vara imponerande första gången blir det snart tydligt att väldigt lite finns att ta till vara på under all fernissa. När nu Luhrmann inte kan ta fullt stöd i fiktion och forma sitt narrativ efter eget huvud händer dock något närmast mirakulöst.

Dokumentärer är per automatik inte nödvändigtvis mer sanningsenliga än dramatiserade adaptioner som behandlar kända livsöden. Men då det används dokumentärt filmmaterial – som dokumenterar verkligheten, tillkommer ett visst strikt ramverk. Klippning och struktur kan givetvis skänka bilderna och scenerna en annan innebörd men det går inte att gå artistisk bärsärkargång, vilket Luhrmann gjort åtskilliga gånger i exempelvis Australia. Genom att faktiskt vara bunden till det mycket exklusiva och tidigare icke visade dokumentära material om the King of rock´n´roll, tvingas Luhrmann dämpa sina mest barnsliga och hopplösa maner. Idén att svetsa samman en någotsånär traditionell dokumentär med konsertbilder, försöka skapa en sorts utökad innebörd av musikens lyrik till intervjuer och utsagor, är långtifrån så nyskapande som filmens marknadsföring velat få det till.

Martin Scorsese provade på detta med den ruskigt stilsäkra men platta Shine A Light där Rolling Stones stod på scenen. EPiC använder en unik ljudinspelning med Presley där denne diskuterar delar av sitt liv och funderingar kring kändisskap och privatliv. Detta klipps ihop med mer generella inslag som presskonferenser och intervjuer. Allt har – som nämnts, gjorts förr, men sättet Luhrmann lyckas skapa dramatik och en sorts spelfilms-liknande struktur i filmens introduktion – som leder fram till konsertbilderna, är genuint imponerande. Här blir hans gränslösa energi inte tröttsam utan istället unik och livsbejakande då det finns en oerhörd laddning då Elvis med band skall inta scenen.

Utöver det har Luhrmann och filmens team haft ett nära samarbete med Peter Jackson som utvecklat en expertis i att restaurera material och få det att likna något från vår egen samtid. Detta skapar en oerhörd känsla av närvaro, vi observerar inte bara utan är delaktiga i det vi ser, en känsla som väldigt få filmer – med åldrat material, lyckas med att att förmedla. Och då vi väl når fram till konsertbilderna, som är en brokig skara från ett antal av hundratals konserter under det tidiga 1970-talet och framåt, går det hela från intressant till helt trollbindande. I och med de restaurerade bilderna och ommixade liveinspelningarna – som kompenserar för det material där ljud inte fanns, skapas några av de mest imponerande konsertsekvenserna som fångats.

Då Hound Dog framförs i trehundrakilometer i timmen, eller då vi får höra ett par helt magiska tolkningar av Beatles mästerverk som Get Back eller Something är det svårt att inte kippa efter andan. Förutom att lyfta Elvis otroliga scennärvaro får vi också se hans sanslösa kommando över sitt lika fenomenala band. Gitarristen James Burton får glänsa både visuellt och genom den nya ljudmixen, det gitarrspel som figurerar i solon likaväl som komp är bortom beskrivning och superlativ. I dessa stunder lever filmen upp till sitt hyperboliska namn, dock är det svårt att se hur någon regissör skulle kunna få skutan i gungning med material som detta. Luhrmann kan dock inte låta bli att försöka göra sig hörd, detta genom att ständigt försöka återkoppla till den upphittade intervjun och skapa platta stöttepelare menade att referera till de mest avgörande segmenten i Presleys liv, däribland äktenskapet, militärtjänstgöringen samt den oerhört kontroversiella relationen med överste Tom Parker.

Dessa inslag adderar varken till musiken eller filmen, det blir istället bara ett taffligt försök att skapa någon sorts allegorisk dramatik till de nummer som framförs. Detta leder också till ett par framförande som inte håller riktigt samma standard som de riktiga topparna. Sedan är det också svårt att säga hur pass heligt och sakralt materialet är för de mest inbitna fansen. I och med internet och åtskilliga nätsidor som gjort det till sitt livs uppgift att gräva fram bootlegs finns en risk att nyhetens behag inte är detsamma för de sanna kalenderbitarna som för oss mindre frälsta.

Men alla invändningar får vänligt hålla truten i filmens final. Då avfyras den mest absurda versionen någonsin av Suspicious Minds, detta är i sig värt biljettpriset att uppleva det hela på IMAX. Framförandet är förbi alla möjliga beskrivningar, sättet extasen startar om och om igen lyckas – nästan, transportera oss tillbaka till en tid då odödliga ikoner, menade att förändra musikhistorien, stod på scen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Scarlet – sumpar alla chanser att vara egensinnig och originell

19 februari, 2026 by Elis Holmström

Scarlet

Scarlet
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 februari 2026
Regi Mamoru Hosoda

I en tid då anime genomgår en sorts andra renässans, den första skulle kunna tillskrivas Spirited Away då den vann Oscar för bäst animerade film 2004. Vinsten klargjorde mediets oändliga potential och attraktion även utanför hemlandet Japan. Mediet verkar bara går från succé till succé och dess popularitet och potens att intressera tycks vara lika oemotståndlig då som nu. Därför är tittarupplevelsen för regissören Mamoru Hosodas nya film detsamma som en – extra, ovälkommen kallsup. Även om mycket i den uppgående solens land förblir endemiskt och snabba förändringar ofta anses vara otänkbara, är det tydligt att anime idag alltmer roterar kring stora och etablerade varumärken. Triumfer som Demon Slayer och Chainsaw Man har kraftiga installationsbaser, de har figurerat som manga och senare på TV, då i animerad form. Mer originella produktioner blir istället mer sällsynta, endast Makoto Shinkai, med den moderna genreklassikern Your Name, har lyckats stå på egna kreativa ben utan att förlita sig på adaptioner av storsäljande manga.

Därför är det särskilt erbarmligt att Scarlet inte nyttjar möjligheten att inte behöva följa utstakade vägar eller trender. Idén att utgå från basala Shakespeare-element som svek, hämnd och familjekonflikter borde inte vara möjliga att begå katastrofala snedsteg med. Men vad spelar klassisk dramatik för roll då varken karaktärer eller den faktiska dramaturgin kan klassas som något annat än total slentrian? För där de bästa anime-produktionerna lyckas med att få karaktärer, som endast består av linjer och färg, att te såg mer mänskliga än ett antal karaktärer vars skådespelare blivit belönade med Oscarsstatyetter, är de karaktärer som Scarlet introducerar lika platta som pappret de är ritade på. Men i fallet med Scarlet är det dock inte ens tal om klassisk stilig tvådimensionell animation. Istället har Hosoda valt att förlita sig på digital animation för att på så sätt uppnå en avsevärt högre detaljnivå, enligt honom själv. Tyvärr är slutresultatet varken vidare snyggt eller unikt, det är en stel och livlös film visuellt där rörelserna är obehagligt stela och inte det minsta stilfulla. Det känns istället sterilt, platt och tråkigt.

Och med de redan nämnda fågelholkarna – som är filmens karaktärsensemble, blir det hela snart olidligt ointressant. Allting följer trötta och förutsebara mallar som setts förut, då ljusår bättre och mer inspirerade. I ett försök att kickstarta det iskalla liket till film kastas snart allting mot väggen för att se vad som fastnar. Varning för spoilers, det kommer horribla musikalnummer, innehållandes musik som kunde ha producerats av den sämsta tänkbara AI-modellen. Efter det följer hemsk och motbjudande dramatik som hör till de mest smaklösa sockerchockerna på länge. Där andra animefilmer fastnat i evighetslånga och dekadenta actionscener – som för fans blir till rena väckelsemöten av extas, kan Scarlet inte ens erbjuda en enda minut av potent pulshöjning. Det blir stela och klumpiga svärdstrider som inte ens hade varit acceptabla på en genrep för medeltidsveckan på Visby. Därefter serveras ett par jättescener som desperat försöker återskapa Peter Jacksons storhetstid från Sagan Om Ringen, men precis som allt annat faller det lika platt som besöksfrekvensen till gymmet efter januari.

Den enda gången som Scarlet överhuvudtaget känns någorlunda sund är – absurt nog, i de scener som känns rent triviala, med ganska obetydlig dialog och då den som alltid aptitretande anime-maten visas upp. I övrigt är det hela ett osannolikt stort sömnpiller som sumpar alla chanser att vara egensinnig och originell.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in