Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: A House Of Dynamite – årets största besvikelse

by

A House Of Dynamite
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 oktober 2025
Regi Kathryn Bigelow

Det har passerat otroliga åtta år sedan Kathryn Bigelow stod som regissör för en långfilm, då med Detroit, en bra men långtifrån överväldigande film. Framförallt med tanke på hennes två tidigare filmer, däribland den nervpirrande Zero Dark Thirty och den mästerliga The Hurt Locker.

Det stora tidsgapet kunde – och borde, ha resulterat i en laddad, inspirerad och energisk återkomst som påminner filmvärlden om det faktum att Bigelow är en av vår tids bästa spänningsskapare. Men istället för nyfunnen passion blir återkomsten istället ringrostig åldrad och ett smärre platt fall som måste räknas som ett av årets mest bistra besvikelser.

Bigelow har inte direkt dragit sig för att behandla modern historia och ytterst omdebatterade händelser. Irak-kriget, jakten på Usama bin Laden och upproret i Detroit 1967, en händelse som kantas av extremism och rasfördomar. Därför är det förvånansvärt – för att inte säga chockerande, att Bigelow med A House Of Dynamite väljer en helt apolitisk hållning. Ett beslut som känns än mer bisarrt då filmens ämnen – modern krigsföring, vedergällning och det militära industrikomplexet, inte direkt är ting som är skilda från politik och ideologi. Redan i det beslutet märks en feghet vad gäller berättelsens vidd och djup. Bigelow har alltid haft ett hårdfört handlag som märks av genom samarbetet med fotografen Barry Ackroyd. Precis som i dennes samarbeten med Paul Greengrass är det ett närgånget, handhållet och ständigt mobilt foto som med dova färger och kylig scenografi förmedlar en klaustrofobi.

Detta råa utseende tillsammans med filmens inledande intensiva krislägen, brutala beslut och en konstanta panik, får det hela att likna en förlorad släkting till Greengrass United 93. Men den här intensiteten visar sig bara vara flyktig, vad som till en början lovar gott förvandlas snart till tröttsam repetition. Det krisscenario som filmen målar upp må vara det mest världsomvälvande och apokalyptiska Bigelow behandlat på årtionden, men hotet om nukleär domedag blir aldrig mer än en kliché. Istället är hotbilden och den – faktiskt, tickande klockan bara ett artificiellt sätt att intala publiken om de ohyggliga insatserna, men propositionen om ve och fasa blir ihålig då filmen misslyckas med att koppla ett järngrepp om tittaren. Bigelows färdigheter i personregi har varierat under åren, emotion och karaktärernas närhet till publiken har varierat även i hennes bästa filmer, men då allt kommer till kritan har Bigelow lyckats att i alla fall skapa övertygande scenarion som får hennes karaktärer att kännas mänskliga under den kyliga militära träningen och orubbliga disciplinen.

Denna gång görs inte ens detta försök, istället får vi en hop fullkomligt själlösa och ointressanta figurer som endast tycks kunna rabbla protokoll och militära förordningar. Till slut blir mängden kodord och förkortningar närmast komisk, snart verkar detta bara vara ett kamouflage för att dölja bristen på något som helst narrativt värde. Att Bigelow till och med tvingas använda klumpiga och invasiva textrubriker för att förklara geografin samt terminologin understryker enbart hur innehållslös filmen faktiskt är. Berättarstrukturen, med tre distinkta delar som alla berör samma händelseförlopp, är endast fungerande i en situation då narrativet är intressant och tål att analyseras från olika vinklar. Eftersom A House Of Dynamite är antitesen till begrepp somå mångfacetterad och djuplodande blir dessa ständiga återbesök hopplöst tråkiga och ointressanta.

De få avslöjanden som levereras är lika förvånande som brist på dagsljus under vintermånaderna. Fallet i kvalitet kan dock tillskrivas en individ, nämligen manusförfattaren Noah Oppenheim som tagit över efter Mark Boal – som skrev samtliga av Bigelows projekt från och med The Hurt Locker. Oppenheims tidigare arbeten som författare får till och med Fantomen att bli mörkrädd, detta med rena skräckexempel som The Maze Runner och Allegiant. Detta förklarar varför A House Of Dynamite känns som en vandrade klyscha som försöker iscensätta de sämsta delarna av tv-serien 24 med Keifer Sutherland.

Avslutningsvis kan man inget annat än chockeras av filmens användande av sin ensemble. Fantastiska skådespelare som Jared Harris och Idris Elba tilldelas rena bagateller, Greta Lee och Kaitlyn Dever figurerar endast i roller som kan kategoriseras som menlösa camoes. Däremot tvingas vi spendera tid med en Rebecca Ferguson som bjuder på den minst trovärdiga amerikanska accenten sedan Alicia Vikander i praktfiaskot Jason Bourne från 2016. Dock behöver inte Ferguson känna sig alltför illa till mods, detta då hon figurerar i en film där Gabriel Basso ger prov på en av årets mest erbarmliga och patetiska instanser. Efter att Basso har gestaltat J.D Vance i Hillbilly Elegy är det närmast historiskt att nu lyckas göra en – nästan, lika patetisk karaktär.

A House Of Dynamite är tveklöst 2025 års största besvikelse, att detta är Kathryn Bigelows återkomst får mig att be om att väntetiden till nästa film inte tangerar nästan tio år. Det vore helt enkelt för smärtsamt för en så pass talangfull regissör att låta detta vara det som står högst på filmografin.

Filmrecension: Tron: Ares – besynnerlig, udda

by

Tron: Ares
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 oktober 2025
Regi:Joachim Rønning

Filmserien Tron kan endast beskrivas som besynnerlig för att inte säga udda. Originalet från 1982 är en charmig men aningen – särskilt idag, fånig film vars tidiga digitala specialeffekter befinner sig mellan det dråpliga till det rent migränframkallande. Uppföljaren, som skulle dröja nästan trettio år, anlände i en tid då digitala specialeffekter hade mognat, slutligen kunde den värld som originalregissören och skaparen Steven Lisberger drömt om äntligen fullföljas och presenteras i sin fulla glans. Jospeh Kosinski – som tog över som regissör för uppföljaren, kallad Tron Legacy, skapade en visuell fest. De starka neonljusen och de becksvarta bakgrunderna i kombination med den slående scenografin, där simpla geometriska former skapade overkliga futuristiska landskap, var oförglömliga. Men bortom den enastående ytan återfanns en horribel film, själsligt död och med ett helt frånvarande narrativt engagemang. Legacy står sig som definitionen av skönhet utan hjärna, det är än idag en av de mest döda och iskalla storfilmer jag sett.

Därmed fanns det ingen större anledning att sätta sitt hopp till att en tredje film skulle vara något annat än ett sista desperat försök att pressa ut blod ur en sten. Men begreppet överraskningar visar sig inte vara en död företeelse år 2025, istället är Tron: Ares årets – kanske, mest positiva och överraskande storfilm. Förvåningen blir bara än större då vi ser till vilka som står bakom och framför kameran. Norska Joachim Rønning har sannerligen inte skrivit in sig i filmhistorien som ett av guds bästa barn med sina engelskspråkiga produktioner. Från den utmattande usla Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales till den nästintill lika fasansfulla Maleficent: Mistress of Evil har karriären på andra sidan atlanten varit ett praktfiasko. Att Jared Leto tilldelats huvudrollen har också fått Hesa Fredrik att skrika halsen ur led. Leto har med sitt hopplösa och pretentiösa metodskådespel drivit kollegor till vansinne, genom att skicka döda gnagare till motspelare, och inför Tron Ares vägrat att bli kallad för sitt korrekta namn under inspelningen.

Men från detta underläge lyckas Tron Ares och Joachim Rønning äntligen leda filmserien till precis rätt plats. Där Lisberger hade rätt hållning och entusiasm men saknade de tekniska möjligheterna att blända, och Kosinski hade tekniken samt den visuella kunnigheten men oförmåga att injicera mänsklighet eller värme lyckas Rønning äntligen kombinera ihop storslaget visuellt spektakel och en genuin entusiasm för materialet.

För även om Ares inte har samma osannolika visuella slagkraft som sin föregångare är det fortfarande en film som är genuint slående att se på. Nästan per automatik är kontrasterna mellan totalt mörker och det selektiva ljuset fascinerande, men då mycket av actionscenerna nu flyttats till vår egen värld tillkommer något som varit svårt att övertyga om i filmseriens digitala dimension kallat ’’the grid’’. Tron har fortfarande en unik estetik vad gäller design som är omöjlig att ta inspiration ifrån utan att bli ett tröttsamt plagiat. Men denna gång ackompanjeras äntligen det vackra – för att inte säga häftiga, utseendet av faktiskt substans, om än ytterst tanig. Här finns en löjligt simpel men fungerade berättelse som behandlar klassisk science fiction-tematik om gränsen mellan maskin och människa, möjlighet för syntetiska ting att förstå livet samt tron att teknikens oerhörda potens kan kompensera för emotionella ärr.

Inget av detta är vidare inspirerat eller nyskapande för genren men det leder till en stomme som gör att filmen inte bara blir lösryckta sekvenser dränkta i visuell flärd. Rønning har också växt vad gäller konsten att regissera action, här finns en av årets mest upphetsande och spektakulära jakter som med den suggestiva musiken från rockbandet Nine Inch Nails tål att ses om och om igen. Där Tron Legacy var kylig och distanserad lyckas Ares få publiken på fötter genom sina explosiva actionscener som ständigt tar underhållningsvärdet till maxgränsen med ett högt tempo.

Men där Rønning lyckats med uppgiften att blända med visuella fyrverkeri och bjuda på pumpande och intensiv action finns det fortfarande alltför många underutvecklade och slarviga delar. Jared Leto verkar tro att hela skådespelaryrket vilar på hans axlar och bjuder på en roll som pendlar mellan fånigt högtravande och skrattretande sammanbiten. Den fantastiska Greta Lee känns obekväm och hennes naturliga karisma kvävs av klumpig dialog där hon verkar tvingats läsa högt ur en introduktionsbok i programmering. Jeff Bridges inhopp skulle lika gärna kunna vara en reklamfilm för Hästens, detta då det är en av de sömnigaste insatserna som skådats på film. Även om ingen av tidigare filmer har velat gräva särskilt djupt vad gäller den evigt intressanta diskussioner kring relationen mellan teknologi och människan har underliggande tematik ändå funnits i faran gällande jättebolag som inte bara styr marknader utan hela samhällen. Även här finns frön till att diskutera dessa problem på ett snyggt och inte alltför uppenbart sätt, men Rønning värjer sig från allt som skulle kunna ge filmen passande allegoriska egenskaper. Allt handlar om spektakel, färg och ljus, det må vara ytligt men det är svårt att förneka att Tron Ares är förvånansvärt underhållande, skamlöst påkostad och den absolut bästa filmen i serien.

Filmrecension: A Big Bold Beautiful Journey – genant och hopplöst

by

A Big Bold Beautiful Journey
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 oktober 2025
Regi Kogonada

Regissören Kogonada vill med sin nya film skapa en sorts arvtagare – eller spirituell uppföljare, till den legendariska Eternal Sunshine Of The Spotless Mind, men den önskedrömmen är i paritet med den nuvarande amerikanska presidentens förhoppning om att tilldelas Nobels fredspris. För ett tag sedan sprang jag på en video där det fördes en diskussion kring nuvarande kommersiell film där – påstått kunniga, som får förbli namnlösa, moraliserade kring bristen på uppriktighet inom berättarmediet. Där pekades postmodernismens cynism ut och att uppriktighet ställs åt sidan för ironi.

Vad som däremot inte diskuterades är filmer som A Big Bold Beautiful Journey vars persona är än mer falskt, genant och hopplöst än den allra mest likbleka kommersiella film. I tron att skapa originalitet och konstnärlig udd väljer Kogonada att stirra sig blind på det sämsta som konstfilmen har att erbjuda. Istället för att fånga energin, den kreativa kraften och modet från moderna superregissörer som Yorgos Lanthimos och Christopher Nolan, båda uppriktiga och kompromisslösa i sina visioner, tror Kogonada att bästa sättet att skapa intellektuell dramatik är genom vanställda, groteska gimmicks samt abnorma inslag som endast tyder på grov osäkerhet.

Problemen uppenbarar sig tidigt, även med den duktige Colin Farrell i en av huvudrollerna märks en tydlig dissonans från första rutan. Farrell verkar obekväm, frustrerad och vilsen i en roll som är tänkt att vara reflekterande kring ensamhet och utanförskap, men som endast ter sig konstlad. Margot Robbie som gradvis velat bygga sig ett mer respektabelt renommé efter sin hopplöst plastiga insats som DC-antihjälten Harley Quinn är efter sin triumf i Barbie tillbaka i ett skådespel som är dränkt i livshotande kemiska tillsatser. Robbie flaxar med ögonen, gnölar på en oinspirerad amerikansk accent och verkar ha slagit på autopiloten redan innan kameran gått igång.

Dock är det svårt att ifrågasätta bristen på passion hos Farrell och Robbie. Manuskriptet och regin som demonstreras är raka motsatsen till filmtitelns adjektiv stor, vacker och vågad. Istället är detta en provocerande tondöv pekoral som tror sig vara först i berättarkonstens historia att förklara innebörden av acceptans och konsten att gå vidare i livet. Manusförfattaren Seth Reiss är ingen vårkyckling vad gäller att skriva manus, erfarenheten spänner över ett par tv-serier och nu senast filmen The Menu med Anya Taylor-Joy. Därför är det oförlåtligt – för att inte säga obegripligt, varför Reiss skapat ett manus som liknar något en aspirerande filmstudent slängt ihop som ett första utkast för en introduktionskurs i filmvetenskap.

Reiss och Kognada intalar sig att publiken aldrig har sett filmer från Miranda July eller Wes Anderson. Alla försök att verka udda, klurig och underfundig slutar i total travesti. Inte blir det bättre av att filmens berättelse kräver ett löst, ledigt och lekfullt handlag, men det som erbjuds är lika stelt, fult och oinspirerande som armaturer i solitt bly. En tendens för katastrofala filmer är den totala panik som infinner sig då de mest grundläggande aspekterna rämnar. Detta leder till en sorts kreativ hysteri där publiken tvingas bli en gås som valts ut att bli foie gras. Snart kommer sekvenser som jag trodde bara existerade i förvridna skräckfilmer eller feberdrömmar, där Colin Farrell – med hysteriskt ledsen blick, sjunger och dansar, Margot Robbie kör bil och lyssnar till en monoton GPS, sedan lite kontrafaktiska tillbakablickar som är bortom det usla vad gäller utförande och dramaturgi. I sin vilja att sticka ut blir resultatet istället ett patetiskt lapptäcke av de mest provocerande intetsägande independent-filmer som prioriterar det självgoda, lustiga och snedvridna framför substans.

Som kronan på verket är A Big Bold Beautiful Journey också grotesk från ett visuellt perspektiv. Fotot är livlöst, kornigt och kompositionen skrattretande pretentiös och överspänd. Detta toppas med att filmens budget inte tycks ha inkluderat en ljustekniker, detta då flertalet scener är inspelade i totalt mörker, något som kanske inte är så illa med tanke på den totala smörja som utspelar sig.

Filmrecension: Four Mothers

by

Four Mothers
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 oktober 2025
Regi Regi: Darren Thornton

En unik film, jag har inte sett någon liknande. Visserligen kan jag tycka att den inte är helt överraskande i sina vändningar men det är en film som med både värme och humor skildrar relationen mellan vuxna söner och mammor. Äldre människor brukar ofta skildras som dementa och jobbiga och ganska trista. På senaste tiden har det dykt upp några filmer och tv-serier, exempelvis Torsdagsmordklubben där äldre människor skildras som unika individer och inte förlöjligas. Four Mothers är en film som följer samma spår.

Edward är en lovande författare på Irland. Han har precis skrivit en debutroman som är på väg att lanseras stort i USA. Hans manager har ordnat en turné för honom i USA där han ska möta läsare och signera böcker och intervjuas i en mängd olika program och sammanhang. Det är dock ett problem. Han bor med och tar hans om sin åldrande mamma som haft en stroke. Edward försöker på mamman att gå med på att vara hos hans bror ett tag. Det skulle göra att Edward kan åka på turnén. Mamman vägrar dock.

Problemen blir fyra gånger större när tiden för turnén närmar. Tre av hans vänner, som liksom Edward är homosexuella, har drar iväg till en Pridefestival i flera dagar i Maspalomas. Och de har alla en gammal mamma som de bor tillsammans med och tar hand. De dumpar sina mammor hos Edward. Han är ju så snäll och kan inte säga emot, tycks vara den allmänna uppfattningen.

Vissa delas av berättelsen kan ha oväntade vändningar men annars är filmen ganska förutsägbar. Men jag ger den ändå högt betyg då den är varm och tankeväckande och dessutom mycket unik i sitt slag.

Filmrecension: Bolero – Ravels eviga melodi – strålande tolkning av Maurice Ravel

by

Bolero – Ravels eviga melodi
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 oktober 2025
Regi Anne Fontaine.
Roller Raphaël Personnaz som Maurice, Doria Tillier som Misia, Jeanne Balibar som Ida Rubinstein, Vincent Perez som Cipa och Emmanuelle Devos som Marguerite

Filmen handlar om historien bakom ett av musikhistoriens mest kända verk, Bolero av Maurice Ravel. Den gestalta hans liv, kvinnorna, musiken och alla ljud som ständigt fångar hans uppmärksamhet. Den börjar med att dansaren Ida promenerar i dimman för att möta Maurice i en dånande fabrikslokal. Han vill få henne att förstå att maskinernas alla ljud är musik för honom. Ljud som börjar om och börjar om, som driver tiden framåt och som är hypnotiska men också plågsamma.

I nästa scen tar filmen ett kliv 20 år bakåt i tiden. Maurice besöker i sin mamma i hennes vackra trädgård innan han ska spela upp för ett stipendium som han till sin besvikelse inte får. En besvikelse som han aldrig kommer över. På vägen hem blir han så fångad av ljudet av orientaliska musik att han råkar ut för en olycka som kunde ha kostat honom livet. Vid en mottagning 1927 träffar han dansaren Ida som vill att han ska skriva musiken till hennes nästa balett, en orkestrering av Isaac Albéniz´s Iberia. Den ska vara spansk, köttig och erotisk. Men i stället för att komponera glider Maurice runt i olika miljöer och möter en rad kvinnor, exempelvis den olyckligt gifta Misia som älskar honom. Han följer med en prostituerad, med inte för att ha sex, utan för att han vill lyssna till ljudet av handskar som glider mot hennes hud. Han är ofta mer intresserad av ljuden kring sig än av människorna.

I stället för att skriva musik till baletten åker han på turné till USA där han bland annat möter jazzen. När han återvänder stöter Ida på honom om musiken som han har lovat skriva åt henne. Han kommer inte i gång trots att huvudet är fullt av musik som han tillber. Musiken bestämmer men svara aldrig an. Men när han tillsammans med Misia drar sig tillbaka till kusten kommer komponerandet äntligen i gång. När han nästan är färdig kommer katastrofen som gör att han måste kasta allt han har skrivit och börja om från början på ett annat spår. Det gör att han nästan ger upp, men då kommer förlösningen från ett oväntat håll. Åter till fabriken för att presentera sin nya idé för Ida. Han väljer fabriken eftersom Bolero ska bli en metafor för den moderna tiden. Ida tänder på idén att baletten ska framföras i en fabriksmiljö. Men under repetitionerna blir Maurice upprörd och vill stoppa hela projektet. Han tycker att Ida har svikit hans idé. Så småningom blir det dock urpremiär. Under premiären lämnar Maurice föreställningen och säger till Misia att han inte står ut med den egna musiken. Det blir dock succé och Maurice hyllas av alla, till och med av sin värsta kritiker. Men trots det vill han inte gå på mottagningen efteråt. De väntar inte på mig, säger han, de väntar på Maurice Ravel.

Efter en tid får han svårare och svårare att komponera och till slut kan han inte få ner all den musik som finns i hans huvud på papper. Filmen börjar i ett slags dimma och slutat i ett annat slags dimma. Först när den kognitiva svikten gått så lång att han inte minns vem som har komponerat Bolero kan han uppskattar den egna musiken. När han glömmer sig själv och därmed sin egen perfektionism och sviktande självförtroende uppskattar han sin gärning.

Filmen handlar både om Maurice Ravels komplicerade liv och om hans musik. Den ger en inkännande bild av en konstnärs kamp för sin konst mitt i kampen för det levande livet. Filmen gör att man som åskådare och lyssnare får ett vidare perspektiv på Ravels musik. Raphaël Personnaz gör en strålande tolkning av sin roll som Maurice Ravel.