Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Vänner med hemligheter – en mörkare finländsk version av den italienska komedin

by

Vänner med hemligheter
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 september 2025
Regi Rike Jokela
Manus Juha Jokela
I rollerna Laura Birn, Hannu-Pekka Björkman, Pirjo Lonka, Malla Malmivaara, Joonas Saartamo, Pekka Strang, Jani Vola

En finsk version av den italienska komedin Vad döljer du för mig. Ett gäng medelålders vänner träffas över en middag och bestämmer sig för att leka en lek där mobiltelefonerna ska ligga på mitten av bordet och alla samtal ska höras med högtalaren och alla SMS ska läsas upp och alla bilder som kommer ska visas upp för alla. I den italienska Vad döljer du för mig som gick upp på svenska biografer 2017 var det en lättsam, rolig film som fick mig ganska glad även om resultatet av leken blev ganska trist för en del av deltagarna. I finsk version blir det betydligt mörkare. Det finska tungsinnet förändrar filmens energi märkbart. Den är också filmad i mycket med brunmurrigt mörka sättningar.

Den italienska förlagan har hittills fått minst 30 efterföljare runt om i världen. Det är intressant att jämföra hur olika eller lika människor i olika sammanhang och i olika länder reagerar på hemligheter som kommer fram. I denna finska version blir det väldigt mörkt. På ett sätt är det som ett deprimerande Bergman-drama. Alla deltagare tycks hålla upp en falsk fasad av dem de är och när en del av deras sanning blir synlig är det mycket ångest, mycket tydligt att de fastnat i ett liv de inte är lyckliga med och de söker i hemlighet annat i smyg, oftast sexuella relationer av olika slag.

Regissören, Rike Jokela, till denna finländska version, har fått ihop ett mycket bra gäng skådespelare. Ofta dröjer kameran sig kvar på deras ansikte och vi får läsa av och känna in deras känslor och tankar. På så sätt blir denna version mer krävande att se och inte lika lättsam som den italienska förlagan. Jag tänker att vilken man tycker bäst om beror nog på vilket stämning man befinner sig i och vilken situation man befinner sig i livet när man ser filmen. Det finns mycket att prata om kring hur människor beter sig när de inte vågar vara den de känner att de är.

Här är Kulturbloggens recension av den italienska Vad döljer du för mig?

Filmrecension: The Life of Chuck

by

The Life of Chuck
Betyg 4
Premiär 19 september 2025
Regi Mike Flanagan,
Rollerna: Chuck som barn Benjamin Pajak, Chuck som tonåring Jacob Tremblay och Chuck som vuxen Tom Hiddleston

Filmen bygger på en novell av Stephen King. Den består av tre olika delar utan traditionell tidsordning. Vilket förstärker mysteriet som genomsyrar filmen. I filmens första akt, och berättelsens sista del, läser en av Marys elever poesi av Walt Whitman. Plötsligt avbryts alltsamman av nyheten att Kalifornien har fallit samman och försvunnit ner i havet. Det är en miljökatastrof som snart visar sig ske över hela jorden. Skogsbränder, jordbävningar, slukhål, döda bin och stora områden som försvinner ner i havet. Hela världen håller på att upplösas. Allt det som vi har byggt upp vardagen kring slutar fungera, internet, mobiler och elen. Det enda som fortfarande fungerar är det analoga systemet för nyhetsutsändning. Finns det inget annat att göra än att vänta och acceptera det som händer. Bisarrt nog verkar ingen skrämd. Marty fortsätter lugna att rätta prov. Mitt i allt det som verkar gå åt skogen dyker det plötsligt upp en skylt på TV och på en massa andra platser runt om i stan. ”Tack Charles Chuck som gav oss 39 år”. Vem är Chuck och varför tacka för de 39 åren.

I nästa akt får vi veta lite mer. Charles Chuck visar sig vara en trist bokhållare som vandrar genom staden på väg till en för honom viktig konferens. Men plötsligt när han hör gatumusikanten Taylors trummor stannar han upp och börjar dansa tillsammans med en ung kvinna. Varför stannar han plötsligt? Var kommer dansen och all livsglädje från? Hur kan han plötsligt börja dans som Mickel Jackson? Vilka hemligheter döljer sig bakom den trista bokhållaren och varför känns det inte sorgligt att Chuck enligt berättarrösten bara har nio månader kvar att leva?

I filmens sista akt, och livets första, får vi svar på vissa frågor men ställs också inför nya djupare existentiella frågor. Här får vi följa Chucks liv tills han dör 39 år gammal. Han har många ljusa barndomsminnen trots att föräldrarna förolyckades tidigt och att morföräldrarna blev deprimerade. Hans farmor som älskar att dansa lär Chuck att älska dansen. Morfar säger att allt är matematik, hela universum men också dansen. Men det gör inte att det räcker med matte också konsten måste till. Du har konsten inom dig säger han. Men är du bra på matte är revisor är ett tryggt och säkert yrke. En lärare menar att Chuck har en mångfaldmöjlighet i inom sig, hela universum samtidigt som han är en del av universum. Så varför begränsa sig?

I morföräldrarnas hus är en sak strängeligen förbjuden. Det finns ett hemligt rum som bara morfar får gå in i. Vilka hemligheter döljer sig där? Varför blir morfar så arg och rädd när Chuck utan lov går in rummet? Han vågar aldrig mer gå in där. Men när morfar har dött försöker han igen. Vad är det som händer i rummet? Skådade morfar in i framtiden? Såg han sin egen och andras död och blev skrämd av att han bara kunde vänta in det som skulle ske. Kan Chuck också skåda in i framtiden när han är i rummet? Kan Chuck ses sin egen död och bara vänta. Är det enda vi kan göra, att invänta vår egen men också, jordens och universums död. Och likt Marty till synes lugnt fortsätta rätta prov.

Filmen är välgjord och underhållande och väcker tankar om våra liv och plats såväl på jorden som i universum. Vad är det som gör livet meningsfullt? Kan vi eller kan vi inte påverka det som sker? Filmen bärs upp av Benjamin Pajaks, och Jacob Tremblays rolltolkningar av Chuck som barn respektive tonåring.

.

Filmrecension: Min kära tjuv – ger välbehövligt hopp om människorna

by

Min kära tjuv
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 september 2025
Regi Robert Guédiguiani

En bedårande, förförisk, vacker och oemotståndlig berättelse om klassklyftor och relationer mellan människor. En film sim ger hopp och som vi kan behöva i dessa tider. Egentligen är filmen överdrivet snäll och många människor med hjärta och medkänsla. Det kan vara skönt att drömma sig bort i en sådan fantasi för att slippa se den girighet och det förtryck som de välbärgade och makthavare oftast står för, i Sverige i alla fall. Lite grann ger väl denna film lite hopp om mänskligheten. Välbehövligt i dessa tider.

Den franska regissören Robert Guédiguian återkommer än en gång till Marseille och som oftast dyker han ner i teman om klass, historia och mänskliga relationer. Huvudpersonen är Maria, en kvinna som närmar sig pensionsåldern. Hon arbetar som en hemhjälp åt äldre i Marseille. Hon har ett stort hjärta och mest av allt klappar det för hennes dotterson och för klassisk musik. Maria är generös och stöder dottersonen så han kan lära sig spela piano.

Men Marias lön räcker inte långt. Hon kan verkligen inte betala för det fina piano dottersonen behöver och inte för de privatlektioner han behöver för att kunna söka in till den finaste musikutbildningen. Och hennes man hjälper inte till särskilt mycket utan spelar mest bort sina pengar.

Maria har ett stort hjärta men det räcker för att betala allt hon behöver betala. Hon hittar sätt att ta för sig av de rika äldre som hon sköter om och gör allt för. Hon naggar lite, lite av deras överflöd. Men samhället och polis är inte konstruerade för att bry sig om varför människor stjäl. Jo det är klart att när det handlar om att som bankchef eller annat hög uppsatt chef sno åt sig bonusar, då är det fritt fram. Men inte för de små människorna utan makt och utan rikedom.

Min kära tjuv är ett lågmält och engagerande porträtt av en kvinna som balanserar på gränsen mellan överlevnad och skuld.

Filmens höga kvalitet vilar till stor del på de många duktiga skådespelarna. Ariane Ascaride briljerar som Maria – hon känns helt äkta i den rollen. En av de mångsidiga franska skådespelarna som alltid imponerar är Jean-Pierre Darroussin som är så suverän i rollen som den gamle mannen Robert Moreau.

Om du följer fransk film har du säkert sett en del mästerliga filmer tidigare av regissören egissören Robert Guédiguian. Några av hans kända verk inkluderar Marius & Jeannette (1997), som vann priset Louis-Delluc, samt Snön på Kilimanjaro (2011), Min dotter Gloria (2020) och La pie voleuse (Den tjuvaktiga skatan) (2024)

Filmrecension: Downton Abbey: The Grand Finale – ser ut som början på en ny historia

by


Foto Leonard Stenberg

Downton Abbey: The Grand Finale
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 september 2025
Regi Simon Curtis

Ska man följa upp populära tv-serier med långfilmer? De två hemska ”Sex and the city”-filmerna avskräcker, liksom den första ”Downton Abbey”-filmen.
Men den här når nästan upp till föregångaren, den ljuvliga andra filmen ”Downton Abbey – en ny era”.

Där uppstod en förtrollande magi som återkommer här, fast ännu mer kraftfullt och handfast. Det är som att rollfigurerna tagit över, blivit verkliga och tagit makten över sin berättelse.

Båda filmerna har regisserats av Simon Curtis, som är gift med Elizabeth McGovern, som spelar Cora Crawley. Min gissning är att närhet till skådespelarna är nyckeln till magin.
Hugh Bonneville fullkomligt briljerar när han får spela lord Grantham för sista gången. Nej, han ÄR den åldrade patriarken och adelsmannen som ser den gamla världen glida undan och få honom att förlora fotfästet.

Scenen när han besöker den pensionerade butlern Carson i hans stuga och de två plötsligt möts som jämlikar är ett mirakel av skickligt skådespeleri.

Synd bara att han inte får fortsätta sin ångestfyllda livsresa. Filmens bekännelse till en bokstavstrogen rom-kommunism gör tyvärr att det blir ett för sockersött och utdraget lyckligt slut där ingenting längre skaver.

Manusförfattaren och ”Downton Abbey”-skaparen Julian Fellowes har lånat sin egen idé från sin aktuella tv-serie ”The Gilded age” om New York-societeten, och berättar om en skandal, en skilsmässa, och en skild kvinna som inte får visa sig i mrs Astors närvaro (New York) eller i samma balsal som kungligheter (London}.

Det märkliga är bara, att till skillnad från någon enstaka skurk, blir hela omgivningen i denna skildring av år 1930 plötsligt feminister av 2020-talssnitt, och försvarar den stackars frånskilda, som förstås triumferar. Jag tror inte jag förstör något genom att avslöja det.

Det som däremot är oväntat, och väldigt sevärt, är hur Julian Fellowes på ett intelligent sätt tagit till sig Ediths ( spelad av Laura Carmichael) nya ställning efter att hon gift sig med Bertie och blivit markisinnan av Hexham.

Hon är i rank ovanför sina föräldrar och sin syster, och använder sin makt på ett för berättelsen spännande sätt, som gör henne till den här filmens främsta kvinnliga stjärna.
Tjänstefolket, då? De har faktiskt ganska undanskymda roller, med undantag för Daisy (spelad av Sophie McShera). Hennes nya kaxiga uppenbarelse kanske inte känns helt trovärdig, men hon är en favorit så jag har överseende. Hon får vara med i en sidohandling där en av filmens två skurkar finns.

Skurkfigurerna är för få, för isolerade, och får inte verka tillräckligt länge för att ge filmen den sälta den tyvärr saknar den sista halvtimmen.

Men bifiguren, den verklige dramatikern Noël Coward (spelad av Arty Froushan), väger upp mycket. Han är ett lyckokast, där han med sin respektlöshet vänder upp och ner på den världsordning som alltid rått i familjen Granthams värld.

Det finns inte på kartan att ett Downton Abbey-fan missar den här filmen. Bara scenen när hela familjen, uppklädda till tänderna, anländer till Ascots hästkapplöpning är värt priset för biobiljetten.

Är det slutet vi får se? Det sägs så, men jag tycker faktiskt att slutscenen ser ut som början på en helt ny historia.

Filmrecension: Min fem-års plan – ställer intressanta frågor om skillnader och likheter mellan Kina och västvärlden

by

Min fem-års plan
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 september 2025
Regi Karin Wegsjö

Kina är ett stort land som tar för sig i världen mer och mer. Hur är det vara ung kinesisk kvinna? I Karin Wegsjös dokumentär får vi följa tre unga, ogifta kvinnor från Kina: Amber, Jungya och Tingting – under åren 2016 till 2023. De tre kvinnorna är olika, har olika arbeten och olika drömmar men alla tre känner pressen från samhället och familj att bilda familj och skaffa barn. Två av dessa tre kvinnor flyttar till Norden under inspelningen utan att känna till att den andra flyttar dit. Det ger en intressant fördjupning av dokumentären: hur lika och olika är det kinesiska samhället och det finländska och det svenska? En av dem, Amber, bor en stor del av tiden i Finland, en annan bor i Sverige, Jungya, och den tredje bor i Kina. Att ha barn är den enda garantin för att bli omhändertagen och få hjälp och bli försörjd som gammal i Kina. Därför har deras familjer förväntningar på dem att de ska gifta sig och skaffa barn.

Karin Wegsjö gör det inte lätt för sig. I början är det lite rörigt och svårt att hänga med i vem som är vem av de tre unga kvinnorna men efter ett tag blir det tydligare eftersom de lever på så olika sätt. Skickligt hanterat av regissör och övriga filmteam.

En av de unga kinesiskorna, Tingting, har redan som mycket ung varit aktivist och hon har en flickvän. Hur ska hon få sin familj att acceptera att hon inte vill gifta sig med en man? Men eftersom det viktigaste är att skaffa barn behöver det inte vara så förfärligt att ha en flickvän istället. Det kan ju båda föda barn.

Det är en styrka i dokumentären att en av dem bor i Sverige och kan jämföra sina känslor och sin erfarenhet av det svenska samhället med det kinesiska. I Kina försöker myndigheter och makthavare på många sätt förmå och uppmana unga kvinnor att skaffa barn och att leva i familj betraktas som viktigt. Sverige ska vara med individualistiskt, enligt vad dessa kvinnor fått höra. Frågan är om det verkligen är så. När en människa hamnar i en kris-situation: hur mycket hjälper egentligen samhället? Det finns mycket ensamhet i Sverige idag. Jag är inte så säker på att den svenska vägen gör människor lyckligare. Jag tycker dokumentärens allra största styrka är att den sätter igång tankar och funderingar. Allt det som sägs under ytan, mellan raderna, gör dokumentären så bra.

Flera gånger uttrycks det i filmen att i Kina har den fattige ingen makt, inget inflytande över sitt liv. Har den fattige någon makt över sin situation i Sverige egentligen? Vem styr i Sverige? Att de med mycket finanser bakom sig, som banker, har mycket stort inflytande i Sverige, det är uppenbart.

Filmens tre huvudkaraktärer är alla födda under 1980-talet, den tid då Kinas makthavare genomförde enbarnspolitiken. En familj fick sällan ha mer än ett barn. Det gjorde att många flickor fick chansen till bra utbildning och fick resa utomlands. Deras familj satsade på dem eftersom de inte hade någon bror. Så för många unga kvinnor öppnades nya möjligheter, men samtidigt har kraven och förväntningar ökat att gifta sig och skaffa barn.

Filmens regissör Karin Wegsjö berättar i ett pressmeddelande:
Jag tror att var och en av oss bär på frågor och teman som återkommer i det mesta vi gör. Frågor som rör det mest existentiella. Mina frågor och mitt tema handlar om frihet, direkt eller indirekt. En personlig men också politisk drivkraft. För ca 15 år sen ledde detta tema mig till Kina och till starten på den långa resan med filmen Min femårsplan.
I början var jag själv mer fokuserad på Kinas politiska begränsningar men upptäckte de var ofta föränderliga, töjbara och oberäknelig. Genom möten och samtal visade det sig att en annan slags ofrihet fanns inom familjen som ofta styrdes av traditionella och hierarkiska strukturer- och av ekonomisk nödvändighet.

Genom att få se livet, världen och samhället, genom dessa tre unga kinesiska kvinnors ögon, ser vi hur världen förändras och vi ser fördelar och nackdelar med både det västerländska samhället och det kinesiska. I Kina finns inte samma gängkriminalitet som utvecklas i raketfart i Sverige, till exempel. Vad är vår individuella frihet värd om vi inte är trygga?