Filmrecension

Frankenstein
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 oktober 2025 på utvalda svenska biografer – och på Netflix den 7 november 2025
Regi Guillermo del Toro

Alla som intresserat sig för Guillermo del Toro vet att bakom de kritikerrosade filmerna samt tituleringarna som en av nutidens vassaste regissörer, vilar en genuin nörd. Del Toros fascination för monster och mörka sagor får de mest luttrade och inbitna fanatikerna att likna stympare. Där del Toro alltid haft nära till det fantastiska och befolkat sina filmer med väsen och ting som endast kan beskrivas som udda, har han de senaste åren djupdykt ned i några av de mest klassiska fantasyberättelserna. Först med sin visuellt perfekta version av Pinocchio och nu med det sanna eposet, adaptionen av Mary Shellys legendariska Frankenstein.

Att del Toro har en nästan religös vördnad inför materialet råder det inget tvivel om. Hans andra hus döpt till Bleak House, där alla hans exklusiva och åtråvärda nördrelaterade konstobjekt förvaras och visas upp, har ett jättelikt Boris Karloff huvud i entrén, återskapat i minsta detalj. Del Toro har också talat om sin fascination för karaktärer som kan anses vara utstötta, vars abnorma egenskaper tvingar dem till att själva skapa sig en förståelse för världen. Allt detta kan spåras till Frankenstein, en berättelse som under åren helt associerats med den alltför simpla adaptionen med just Karloff i huvudrollen. Även om det gjorts försök att adaptera Shellys bok på ett mer autentiskt sätt har inget fått vidare genomslag.

Allt det förändras nu – det är få regissörer som är så pass lämpade för ett projekt som del Toro är för Frankenstein. Förutom den uppenbara passionen för berättelsen är del Toro en av få moderna filmskapare som besitter en helt unik visuell identitet som inte heller känns konstlad eller ansträngd, något som Wes Anderson ständigt dras med. Scenografi och foto för en film signerad del Toro är genast igenkännbar, med kulisser som kunde ställas ut på valfritt konstmuseum samt ett foto som ständigt dras till kontraster mellan diverse mörka nyanser.

Frankenstein är inget undantag, del Toro som varit en av de mest uttalade kritikerna vad gäller artificiell intelligens har denna gång varit än mer strikt vad gäller kravet på faktiska kulisser och praktiska effekter, däribland plågsamt tidskrävande makeup för filmens legendariska monster. Resultatet är bländade där gotisk och viktoriansk estetik skapar ett visuellt under. Sättet kostymer nyttjas för att addera flärd är också spektakulärt. Till detta följer ett sylvasst digitalt foto som inledningsvis framstår aningen malplacerat och anakronistiskt i dessa – tidsmässigt, förlegade miljöer. Men diskrepansen blir snart en sorts subtil vinkning till berättelsens tematik om missanpassning och fräckheten att blanda teknik och mänskliga organ.

Berättarmässigt har del Toro alltid haft ett stort bultande hjärta men har emellanåt haft svårt att presentera det med finess och precision. Även i hans bästa stunder har de stora känslorna kunnat vara aningen plattfotade. Denna gång har regissören filat på sin dramatik och lyckas förmedla Shellys komplexa dramatik med en nyvunnen mognad och precision. Berättelsens allegoriska kraft är idag minst lika fascinerande, framförallt med tanke på hur manliga egon i kombination med teknologi ständigt tycks leda till global förödelse. De än mer renodlade filosofiska aspekterna gällande liv och död är också närvarande men tynger inte ned berättelsen utan agerar som ett elegant komplement. Inledningsvis tycks del Toro vara nästan trevande. Som då en musikartist äntligen får spela på sina drömmars arena, verkar del Toro nästan överväldigad, allt är utfört med bravur men det finns en påtaglig återhållsamhet.

Filmens första halva är en stilfull och regelrätt historia som genomför sina uppgifter utan anmärkning men det sanna lyftet mot sann briljans dröjer. Det finns också en viss felande länk vad gäller Oscar Isaacs Victor Frankenstein, inte vad gäller Isaacs skådespel som är klanderfritt, utan ett behövligt psykologiskt djup som hade gett en mer tillfredsställande förklaring till det mentala och moraliska förfall som blir en av berättelsens mest centrala delar.

Det är först i filmens andra halva som osäkerheten släpper, då verkar del Toro summera hela sitt filmskapande på bästa sätt. Berättelser om utanförskap och hur det – misstänkt, farliga endast är missförstått är sannerligen inte någon narrativ innovation, men sättet det presenteras på förtjänar nästan att kategoriseras med det överanvända adjektivet episkt. Scenerna mellan Jacob Elordi och David Bradley hör till det bästa del Toro någonsin regisserat. Finalen är dessutom helt oemotståndlig och får en att glömma att filmens första halva inte når samma svindlande höjder, eller att Mia Goth bjuder på ett – som alltid, hisnande uselt skådespel.

Måhända är det inte felfritt, men Frankenstein är ändå en spektakulär film som talar för att del Toro nu tagit nästa steg som regissör, nu kapabel till att uträtta stordåd som kommer ställa hans tidigare filmer i skamvrån.

Drömmar
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi och manus  Dag Johan Haugerud 
Roller Ella Øverbye som Johanne, Selome Emnetu som Johanna (franskläraren)
Anne Marit Jacobsen som mormor och Ane Dahl Torp som mamma.

När den 17-åriga Johanne träffar sin nya lärare i fransk, Johanna, blir hon helt tagen av hennes och kan efter det inte släppa tankarna på henne och hennes utstrålning. Mötet påminner henne om en bok som hon läste för ett antal år sedan. Den handlar om en ung kvinna som blir djup förälskade i en mycket äldre konstnär. Ett minne som särskilt etsar sig fast är när konstnären knyter en halsduk tre varv runt den unga kvinnans hals. Tänk att få vara med om något sådan.

Johannes hela tillvaro börjar kretsa kring tankarna på Johanna. Hon söker henne hela tiden med blicken och hon blir mer och mer övertygad om att de har en speciell kontakt och att Johanna nog känner det samma, samma pirrande känslor. En natt drömmer hon om att de är tillsamman och när hon vaknar är hon helt fångad av drömmen. I drömmen virade Johanna till och med en halsduk tre varv kring Johannes hals, precis som i boken. Minnet av drömmen känns både fantastiskt och hemskt förbjudet, hon både skäms och njuter av känsla. Plötsligt går det upp för henne att hon är besinningslöst förälskad i Johanna.

Förälskelsen, skammen och ovisshets tär mer och mer på henne och gör att hon bli inbunden, drar sig undan och blir sjuk. Det finns bara en sak att göra. Hon letar reda på var Johanna bor och går hem till henne. När Johanna öppnar dörren faller Johanne i Johannas armar och börjar storgråta. Under ett års tid träffas de regelbundet hemma hos Johanna. De pratar, sitter nära varandra och stickar tröjor.

Johanne vill bara en sak, att de ska bli tillsamman. Men varje gång de kommer riktigt nära varandra verkar Johanna dra sig undan, varför gör hon så. Efter något år glider de till Johannes förtvivlan isär. Kanske var hon aldrig mer än en elev till Johanna. I ett försök att bevara alla känslor har Johanne under hela tiden skrivit ner allt hon upplever i en bok. Det är hennes första förälskelse och hon är helt övertygad om att hon aldrig mer kommer uppleva något liknade. Men trots att hon vill bevara sina upplevelser och sin kärlek för sig själv orkar hon till slut inte bära alltsamman inombords. Hon ber sin mormor ock efter ett tag också sin mamma att läsa det hon har skrivit. Båda, särskilt mamman, blir först förfärande.

Vad har egentligen hänt mellan läraren och Johanne. Är det övergrepp som borde anmälas? Eller är det en djupt förälskad ung kvinnas febriga fantasier. Men en sak är säker, det är mycket vacker kärleksroman som kanske borde ges ut. Det blir en fråga som alla blir indragna i mormor, mamma, förläggaren och till och med Johanna. Det är som om den vackra kärlekshistorian sakta glider ur händerna på Johanne.

Filmen som är en mycket vacker kärlekshistoria skildrar den djupa förälskelsen i all sin febrighet och galna upptagenhet. Samtidigt utforskar filmen den sköra linjen mellan verklighet och fiktion. Den beskriver hur kärleken kan pendla mellan djupaste lycka och djupaste olycka. Mellan hopp och förtvivla. Är kärleken besvarad eller är den inte det inte? Filmen är rörande, kärleksfull och provocerande, allt på en gång. Ella Øverbye gör en lysande, nyanserad och inkännande tolkning av all de lyckliga och olyckliga stunder som Johanne genomlever. Tillsamman med Selome Emnetu, som spelar Johanna, gestaltar hon närhetens och intimitetens mysterier, dess visshet och ovisshet. Filmen vann Guldbjörnen vid Berlins filmfestival 2025.

7 Steg
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi Andreas Öhman

Veronica Maggio må vara en av Sveriges mest älskade och uppskattade artister på scen, hon har genom sin musik skaffat en oerhört hängiven publik där konserterna och kontakten med lyssnarna i mångt och mycket kan jämföras med den som kan ses då Håkan Hellström fyller landets största scener.

Beslutet att nu pröva på skådespelaryrket hade inte känts lika udda om det – likt då Lady Gaga gjorde en strålande skådespelardebut i A Star Is Born, varit fråga om en film med musikalisk anknytning. Då hade det funnits fog för beslutet att rollbesätta en person utan erfarenhet av konsten att skådespela. Då hade Maggios musikaliska erfarenhet fungerat som skyddsnät vad gäller att nyttja befintliga kunskaper, något som Gaga hade stor nytta av. Men vem behöver följa mönster, recept eller några som helst rekommendationer då vanföreställningar och fullkomligt vanvett kan leda hela dansen?

För Maggio och regissören Andreas Öhman – som båda står som de ansvariga för filmens manus, har inte skapat sju nätta små steg, det är istället helvetets sju cirklar som publiken tvingas igenom under två helt gräsliga timmar. Sadistiskt nog är filmens korta inledning inte av samma episka tortyr som övriga filmen. Istället är introt oväntat stabilt – om än taffligt vad gäller hantverket, Maggio hanterar den aningen banala dialogen oväntat väl och får den att kännas relativt naturlig. Det hopplösa festandet och sommarförälskelsen upplevs som hyfsat genuin, faktumet att filmen lämnat Sveriges gränser ger också förhoppningar om lite gemytlig europeisk sightseeing.

Men då filmen skapat en känsla av falsk trygghet kommer en sylvass kniv rakt in i ryggen på publiken. För vad som faktiskt levereras är inte en lättsam romans med glättig dialog som framförs med självsäkerhet utan en bisarr – för att inte säga inkompetent, thriller där hemligheter skall avslöjas och studeras.
Den här totala vändningen är hanterad med så pass osedvanlig okunskap att det hela blir en tvärnit där alla passagerare kastas ut genom framrutan. Men istället för att träffa betongen och gå vidare till efterlivet tvingas vi uthärda gränslös dårskap som tvingar till böner om nåd.

Maggio och Öhmans manuskript är – förutom att vara berättarmässigt undermåligt, också fyllt med dialog så usel att den redan nu borde ställas inför rätta för grova brott vad gäller att misshandla svenska språket. Filmens repliker och utsagor liknar inget vi tidigare sett, till och med Tommy Wiseaus ökänt usla kultklassiker The Room framstår snart som någon sorts arvtagare till både Aaron Sorkin och David Hare. Detta kombineras med ett skådespel från både Maggio och Joel Spira – som för artighetens skull, inte lär kunna skrivas in i filmhistorien som skådespelaryrkets mest exemplariska.

Men det är berättelsen som får det hela att gå från uselt till att behöva placeras bredvid radioaktivt avfall. Detektivarbetet – som majoriteten av filmen vill ägna sig åt, är bortom det löjeväckande, det irrationella beteendet som Joel Spiras karaktär demonstrerar är inte bara patetiskt utan tangerar att vara psykotiskt. Snart blir hemfridsbrott och allmänna buffelfasoner något som filmen vill att vi skall applådera. Sedan följer lite knarkexcesser, vandalisering och tvångsbeteende, allt för att göra en redan odräglig situation till en ren golgatavandring.

Att filmen gör ett par dyra utlandsresor – som bidrar med absolut ingenting vad gäller berättelsen, känns snart som en patetisk ursäkt för att filmteamet skall få dra till trendiga influencer-destinationer på andras bekostnad. Speltiden på vansinniga två timmar känns längre än då jag med tveksam mage blev fast på ett stillastående tåg utan ström eller badrum. Att eländet slutar med en ren stöld känns dock som ren poesi, detta är nämligen två timmar jag aldrig kan återfå, detsamma kan sägas om mitt förnuft, tålamod och allmänna sinnesfrid.

Kvällspass
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi Petra Biondina Volpe

En ovanlig och unik film som skildrar en människa i dess arbete ett helt pass. Detär inte många filmer som skildrar människor som arbetar. Ofta, ofta handlar det i filmer om människor som av något outgrundligt skäl inte behöver försörja sig. Men nu får vi följa Flora, en erfaren sjuksköterska på en kirurgavdelning där tempot är högt och resurserna knappa. Det är fruktansvärt stressigt, krävande och påfrestande. Genom henne speglas egentligen liv och död, de stora existentiella frågorna och samtidigt på ett högst konkret, tydligt och realistiskt sätt sätts detta i samband med hur arbetsliv ser ut idag för många människor.

Avdelningen Floria jobbar på är underbemannad men hon kämpar verkligen på och är duktig, noggrann och har empati för patienterna. Men ju mer arbetsbördan ökar och alla har krav på henne och förväntningar blir det svårare att fortsätta upprätta den leende attityden och gott humör. Filmen är inspelad i ett tyskt sammanhang och det gör att där finns vissa skillnader som jag inte tror stämmer inte på svenska förhållanden. Där finns en del rum där privatbetalande patienter finns. Dessa privatpatienter har, inte oväntat, ännu högra krav på sjuksköterskan och vården. Jag har inte hört talas om att det finns avdelningar på svenska sjukhus där vissa rum är för privatbetalande patienter. Men det spelar ingen roll för filmens handling och helheten. Jag tror många, många inom vård och omsorg kan känna igen den press som Floria upplever och vi har alla något att lära av det.

Trots underbemanning hanterar hon arbetsdagen med okuvlig arbetsmoral, klinisk precision och stor empati för sina patienter. När arbetsbördan växer och timmarna rinner iväg blir även det inre trycket synligt. Med hyllade Leonie Benesch (Lärarrummet, Det vita bandet) i en djupt mänsklig huvudroll är filmen en hyllning till dem som bär andra – ofta på bekostnad av sig själva.

Av och till är Floria så pressad att jag får ont i magen och det känns i hela kroppen. Pressen kryper under huden på mig. Det är stark film som jag hoppas många ser. Speciellt politiker och makthavare.