Filmrecension

Predator Badlands
Betyg 2
Svensk biopremiär 5 november 2025
Regi Dan Trachtenberg

Efter att ha kommit från vänster och levererat en genuint positiv överraskning med Prey fanns det återigen ett hopp om att – det som på svenska döptes till Rovdjuret, skulle kunna leva vidare i en värld där legendariska filmmonster alltmer tappat sin dragningskraft, bortsett från de mest hängivna följarna. Regissören till Prey, Dan Trachtenberg valde sedan att nyttja den positiva medvinden genom en animerad antologi som fortsatte utforska den intergalaktiska jägaren genom olika tidsperioder. Resultatet blev omfamnat av fans men var för min egen räkning aningen spretigt och i huvudsak ointressant.

Då det nu blivit dags för Trachtenberg att göra nästa film i serien blir automatiskt frågan om det blir ytterligare en god påminnelse om varför Predator fortfarande fascinerar och attraherar, eller om vi har att göra med en vit fläck, lika minnesvärd som förmultnade höstlöv. Olyckligtvis gör filmen tidigt klart att det är alternativ två som gäller. För där Prey hade stora framgångar i att slå från underläge, men en ytterst måttlig budget, samt en intressant infallsvinkel genom att låta filmen utspela sig under 1700-talet på amerikanska slätter, vill Trachtenberg denna gång höja volymen och bjuda på fyrverkeri och dånande action.

Denna övergång visar sig vara lika dödlig för filmens övergripande kvalitet som valfritt vapen ur den utomjordiska jägarens vapenarsenal. Badlands må ha en större budget än sin föregångare men är fortfarande oerhört sparsam sett till konkurrenter som nyttjar tre gånger så mycket som filmen påstådda budget på cirka 100 miljoner dollar. Detta leder till en film som inte kan förverkliga sina oerhört grandiosa visioner vad gäller att iscensätta fantasifulla science-fiction landskap eller medryckande action. Inledningen, som är tänkt att få blodet att pulsera med en smattrande och rödglödgad strid, liknar snarare två tivoli-maskotar som fumligt står och vevar på med plastvapen. Filmens miljöer är ungefär lika imponerande och ger otäcka – genuint rysliga, associationer till Vin Diesel Pitch Black-uppföljare kallad The Chronicles Of Riddick, med omåttligt plastig CGI och animationer lika följsamma som Steffo Törnquist i Let’s Dance.
Under marknadsföringen för filmen har Trachtenberg talat sig varm för sin kärlek till diverse hyllade tv-spel som det nästan poetiska Shadow Of The Colossus – som påstås vara en inspirationskälla. Men där den japanska spelklassikern är förtrollande vacker i sin stillhet och förmåga att förmedla ensamhet, väljer Trachtenberg istället att ta de mest basala och menlösa inslagen från spelmediet, det vill säga diverse artificiella hinder och minst lika forcerade förklaringar till hur diverse objekt kan användas mot spelets motståndare. Överlag ter sig hela filmen mer som ett riktigt föråldrat spel – utan nutidens vassa berättarteknik, intuitiva spelsystem och levande miljöer, och inte som en stolt och modig actionfilm i science fiction-kostym.

Det spelar ingen roll att berättelsen nu sätter det titulära rovdjuret i centrum som filmens huvudperson kontra en ren antagonist. Storyn är lika gammal som den är förutsägbar med evighetslånga upprepningar som setts förr och i avsevärt bättre format. Och då filmen alltför tidigt – men även i sin alltför avslöjande PR, drar av skynket för den stora twisten känns det som att Trachtenberg tappat siktet för filmen, istället blickar han ofokuserat framåt gentemot potentiella uppföljare. Det skulle dock förklara varför filmen endast känns som en enda lång brygga, en hopplös transportsträcka som långsamt försöker ställa i ordning alla spelpjäser för något – eventuellt, mer intressant längre fram. För allt vi får är stela tolkningar av ombytta roller, där sekvenser från förr med Arnold Schwarzenegger eller Danny Glover nu sköts av rovdjuret själv. Elle Fanning som har den mest framträdande mänskliga rollen – där hon omges av digitala kreatur, verkar dock ha förstått hopplösheten i det hela och bjuder på en ytterst stel och närmast fladdrig insats som varken är genuin eller särskilt seriös.

Att filmen också känns barnslig utan att någonsin bjuda på kreativ lekfullhet ger det hela en genuint sur eftersmak. Här finns humor så stel att man kan fråga om en uråldrig artificiell intelligens står som skyldig. Det är bara då det bjuds på närbilder av diverse vapen och attiraljer som Trachtenberg demonstrerar en sorts flinande entusiasm. Då framträder den inre tonåring som – antagligen, studerade varenda detalj i originalfilmerna och drömde om att själv få iscensätta sin egen vision i detta universum. Tyvärr är denna uppenbara passion endast förnimbar i en handfull korta scener som lika gärna hade kunnat vara bakom-kulisserna material.

Predator Badlands är menlös, tam och framförallt stel, något som ännu en gång skapar en genuin oro om filmserien har någon framtid överhuvudtaget.

Hanami
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 oktober 2025
Regi Denise Fernande

Filmen beskrivs som visuellt vacker med fantastiska landskapsbilder av Kap Verde. Men ibland får det vackra ta över för mycket vilket blir på bekostnad av dramaturgin.

Berättelsen kretsar kring en ung kvinna, Nana, med rötter på Kap Verde när hon utforskar sin identitet och förhållande till sitt ursprung. Vi får följa henne på en vulkanisk ö där hon söker vem hon är, var hon kommer ifrån, var och hur och vart hon är på väg. Det är en slags coming-to-age-film men oerhört poetiskt filmad med bilder där kameran vilar länge. Det är fint, men ändå blir det för långdraget för mig och det blir på bekostnad av dramatiken.

Nana är föräldralös men har ändå en varm kvinnlig gemenskap omkring sig. Det är något som verkar vara självklart där. Något jag ser som totalt annorlunda än i det svenska samhället där det ju inte finns någon självklart medkänsla mellan grannar.

Filmen är vacker och skickligt estetiskt fotograferad och ihopklippt och väver in de stora existentiella frågorna. Så även om jag inte gav den högsta betyg är den i hög grad sevärd och ger många känslor och tankar. Det finns mycket symbolik i filmen som växer fram i tankarna länge efteråt.

Hanami belönades med The Ingmar Bergman International Debut Award vid Göteborg Film Festival tidigare i år. Kritik: Filmen hyllas som en lovande debut med unik berättelse och konstnärligt värde

Vi är alla olika och jag tror andra betraktare kan säkert älska denna film. Den är speciell och mycket filmiskt poetiskt, där bilderna vilar och talar till vårt undermedvetna. Det är skönt med filmer som inte är övergödslade med action – men för mig just nu är denna vacker och sevärd men samtidigt lite trög och för långsam och inte så överraskande, ganska självklart vad den vill säga och förmedla.

Hemmet
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 29 oktober
Regi: Mattias J Skoglund

För allas trevnad och välbefinnande vore det bästa att utfärda bottenbetyg, lämna det där och fortsätta med andra vardagliga bestyr. Det skulle förskona mig själv – men framförallt, alla inblandade, från att behöva förstå det magplask som är ytterligare ett skrattretande försök att göra drömmen sann om att svensk skräck kan vara något annat än ett grymt skämt.

Hemmet har dock den goda (?) smaken att inte inge några särskilt höga förhoppningar. Inledningen är en livlös, visuellt undermålig och energilös klumpeduns som ger horribla aningar om vad som kan vänta. Vad som sedan sker i outhärdliga 87 minuter rör sig någonstans mellan studentspex, ofrivillig komik och fullkomlig förnedring. Den låga nivån som filmen valt att bosätta sig på är ett antal dimensioner under Marianergraven. Det är svårt att se skillnad på Hemmet och valfri hemfilm där ett par fnissiga och skojfriska ungdomar blivit inspirerade att efter en sen filmkväll – innehållandes onödigt mycket rusdryck, i all naivitet iscensätta lite slumpmässigt trams.

Där andra filmer förstår sina begränsningar och är villiga att förlöjliga sig själva för att skapa komisk effekt, som den usla – men i alla fall underhållande, Rubber om ett rullande mördardäck, tror Hemmet att dess uppgift är att skapa en skandinavisk Hereditary. Försöken är dock så pass inkompetenta att det knappt går att hitta tillräckliga uttryck för att beskriva travestin. Att räkna upp specifika namn på de inblandade – som gör ett jobb bortom kritik och förnuft, tjänar inget till. Detta är ett brinnande hus där ingen insats eller intention spelar någon roll, allt slukas av slentrian, klyschor och ett utförande som knappt hade godkänts att laddas upp för gratis visningar på YouTube.

Skräcken är lika obefintlig som den är usel, det är ett par trötta chockklippningar och undermåliga skräcksminkningar som knappt skulle leda till höjda ögonbryn på allhelgona. De fåtaliga vinkningarna till ikoniska skräckmoment är lika taffliga som tragiska. Utöver det är berättartekniken så pass oinspirerad och slarvig att man kan fråga sig om alla som medverkar gör det under tvång. Det tempo som nyttjas hade kunnat ta livet av en patient i djup koma, varenda scen rosslar oroväckande och varenda försök att röra detta håglösa skräp framåt känns som en ansträngning endast en mytologisk gud kan klara av. Inte ens de delar som kunde ha resulterat i en ynklig kall kår kan användas korrekt. Någonstans mot mitten börjar jag misstänka att hela filmen endast är en lista skapad av artificiell intelligens där skräckgenrens sämsta klyschor sammanställts.

Tragedin kulminerar i ett slut så pass gräsligt att jag känner mig redo att skrivas in på filmens titulära plats i ett försök att kurera – men framförallt, radera allt jag just upplevt från mitt minne.

Vi dör i natt
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 oktober 2025
Regi Richard Holm

Det brukar sägs att allt elände anländer på en och samma gång – för att också parafrasera Halmstads största musikexport. Nästa vecka har Hemmet premiär, en svensk skräckfilm som vill placera filmer som Herediatry och The Conjuring i svensk småstadsmiljö, utan att avslöja alltför mycket är slutresultatet allt annat än imponerande…

Men även de sämsta och mest erbarmliga filmer kan känna sig stolta och hålla huvudet högt då de stirrar ned på vad Richard Holm har åstadkommit – eller orsakat, med en film så usel att jag börjar överväga om det var ett gravt misstag att bli filmintresserad för cirka tjugo år sedan. Då svensk film velat ta ut svängarna och röra sig nära amerikanska actionthrillers har det uteslutande slutat i vettlösa tragedier som – för folkhälsans skull, måste raderas ur det kollektiva medvetandet. Det är svårt att se hur filmer som exempelvis Gangster med Mikael Persbrandt i huvudrollen inte skulle göra sig utmärkt i filmvärldens motsvarighet till Kumla. Vi Dör I Natt begår dock så grova överträdelser mot filmkonsten, tittarna och teknisk utrustning som filmkameror och de arma projektorer som tvingas visa eländet att en helt ny anstalt behöver uppföras.

Att se Vi Dör I Natt får mig att ångra alla de gånger som bottenbetygen har dragits fram som ett kraftigt fördömande. Jag måste personligen be om ursäkt till några av årets bottenkandidater som The Old Guard 2, William Tell och Marked Men, alla upplevelser som orsakat djup personlig vånda, men i jämförelse med vad som erbjuds här är allt det där en härlig dag på stranden i Maldiverna.

Om Richard Holm och alla ansvariga framträder inom kort tid och bekänner att filmen är skapad som ett sjuk, sjukt skämt skulle min själsfrid kunna påbörja restaurering. Tills dess är alla former av kritik och och verbala negativa fördömande nästan menlösa. Vad vi får uppelva i knappt 90 minuter befinner sig någonstans mellan en julkalender – berövad på all sin budget, och ett retuscherat avsnitt av Macken. Faktum är att Roy och Roger bjöd på betydligt mer trovärdiga och dramatiskt djuplodande scenarion är något här. I ett försök att leka John Carpenter och Attack Mot Polisstation 13 har Holm placerat sin film i en sorts svensk motsvarighet, nämligen ett svensk snabbköp… Det är nog för att kapitulera, säga upp sig från sitt jobb och flytta ut till en bergstopp och börja filosofera kring var mänskligheten befinner sig år 2025.

Dock har valfri COOP avsevärt mer intressant interiör än något här. Detta är en arkitektonisk mardröm som varken är klaustrofobisk eller nervpirrande, den gråa betongen och butikens grundlöst värdelösa utbud av plastkrukor och plastigt dravel får hjärnhalvorna att individuellt röra sig mot öst och väst. Sedan kommer spänningsmoment som resulterar i några av årets mest ofrivilliga skratt, där Liam Neeson inte ens frammanade ett enda flin i The Naked Gun lyckas Holm åtminstone att få alla – som fortfarande är medvetande, att vända sig av skratt. Någon annan reaktion finns inte, det är en bottenlös och gränslös cirkus som Holm regisserar där alla skådespelare leker clowner och bjuder på skådespel som måste skrivas ut ur alla former av arkiv och system för att bevara deras heder. Att de personer vi får möta är lika sympatiska som skunkar med rabies gör att den redan obefintliga intressenivån försvinner likt snabbt som billig parfym i en tyfon. Det största och mest absurda skämtet sker då Gyllene Tiders klassiska När Vi Två Blir En dundrar ut, lyriken om myggbett som svider och gyllene tider är nämligen betydligt mer sofistikerad än en enda stavelse som yppas här.

Då allt skall kulminera har naturlagarna körts över med en bulldozer, slutet är så pass löjeväckande att ingenting Holm hade introducerat hade fått någon att höja ett ögonbryn. För om vi ändå är och rotar i gamla poplåtar med tveksam lyrik, varför inte låta Roger Pontare rusa in i snabbköpet med yxan i hand och en kulspruta? Inte ens den absurditeten hade skapat en reaktion då det här är morbid komik som inte ens förtjänar att betygsättas.