Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Leva lite vinner Svenska kyrkans filmpris på Göteborg Film Festival

by

I konkurrens med alla svenska långfilmspremiärer på Göteborg Film Festival belönas Leva lite i regi av Fanny Ovesen med Svenska kyrkans filmpris, Angelospriset, på 50 000 kronor. Priset delades ut i samband med filmens visning under Göteborg Film Festival den 26 januari 2025.

Ett pressmeddelande berättar:

Leva lite handlar om bästa vännerna Laura och Alex som är på ett efterlängtat couchsurfing-äventyr i Europa. Men resans förutsättningar förändras när Laura efter en utekväll vaknar upp hos en kille utan att minnas vad som hänt. Fanny Ovesens Leva lite är ett djupt engagerande drama som undersöker och utmanar generella föreställningar.

Juryns motivering lyder: ”Den yttre resan leder till en inre; kärlek och vänskap, svek och lojalitet, övergrepp, anpassning och självinsikt. Leva lite är en filmisk tripp genom Europa om en ung kvinnas väg mot ett eget jag.

Juryn bestod av:
Bengt Toll – senior konsult, tidigare filmproducent och VD för Svenska Filminstitutet.
Mikael Ringlander – fotograf, prost och programchef. Ansvarar för Kultursamverkan Svenska kyrkan, ordförande i juryn.
Neta Norrmo – filmare och mångårig kulturjournalist vid framförallt Sveriges Television och Sveriges Radio.

Filmrecension: Babygirl – själlöst stönande, makabert dålig musik

by

Babygirl
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 januari 2024
Regi Halina Reijn

Att regissören Halina Rejin velat flörta med Stanley Kubricks fenomenala Eyes Wide Shut råder det inget tvivel om. Förutom Nicole Kidman i huvudrollen och New York som bakgrund är tanken att skapa intensiv erotik, turbulenta förhållanden och generera ett chockvärde genom att helt ogenerat ta sig an sexuella perversioner.

Det låter farligt, vågat och sensuellt men slutresultat är allt annat än. Då den erotiska thrillern gör sig påmind tycks amerikansk medias alltid häpna inför filmer innehållande oortodoxt sex blir skriverierna alltid detsamma. Oavsett om det är Paul Verhoevens kultklassiska Basic Instinct eller nu Babygirl. Verhoeven lyckades dock närma sig genren och konceptet med en unik glöd i och med Elle från 2016 där Isabelle Huppert spelade huvudrollen i en både brutal och suggestiv historia. Babygirl vill mer än något annat förföra publiken samt chockera med sitt – för att uttrycka det enkelt, tantsnusk, förhoppningen är att skapa farlig erotik som rör sig mellan det sensuella och rent osmakliga.

Dessa högtflygande visioner har dock liten potens då genomförandet är lika bedrövligt som den höga ambitionsnivån. Trots en mycket stabil Nicole Kidman i huvudrollen, som lyckas kanalisera kyla, bräcklighet och hopplöshet genom oerhört rutinerat och professionellt skådespel, har det liten betydelse då manuskriptet som också skrivits av Reijn är lika platt som det är osexigt. Otrohetsaffären – som är tänkt att vara den dramatiska motorn, är bortom det ordinära och är varken intensiv, spänd än mindre erotisk. Detta beror både på fasansfullt stel dialog och torr regi, men i huvudsak Kidmans motspelare Harris Dickinson som verkar ha vandrat in i fel film. Nog för att filmer som sätter det sexuella och vågade i framkanten kan behöva mystik och enigmatiska karaktärer, men Dickinson verkar tro att han spelar en modern version av Jack Uppskäraren. Hans sävliga, okarismatiska och – ofrivilligt, obehagliga och motbjudande agerande är både provocerande och amatörmässigt. Då han och Kidman tvingas till att iscensätta de olika perversionerna är det lika seriöst som då John Cleese lär ut sexualkunskaper i Monty Pythons Meningen Med Livet.

Utöver det är den faktiska berättelsen förmedlad i ett plågsamt lågt tempo, för vem har inte drömt att se Nicole Kidman tömma en swimmingpool eller dricka vatten på en vedervärdig nattklubb vars blinkande ljus borde medföra den mest kraftfulla epilepsivarningen på år och dagar ?

Och ungefär sådär håller det på, lite själlöst stönande, makabert dålig musik som brölar ut ut högtalarna och ett iskallt utseende som är lika appellerande som en vattenpöl. Inte förrän filmens slut då Antonio Banderas, vars roll snarare liknar en statist, och Kidman får agera ihop på riktigt hettar det till. Istället för det gräsliga skådespelet från Dickinson får Kidman äntligen en sparringpartner av rang och lite genuin dramatik kan byggas upp. Men det är för sent och alldeles för lite, framförallt då övriga två timmar bestått av melass tempo, värdelöst manuskript och en berättarteknik med samma inlevelse som då barn ombedes städa sina rum. Babygirl är impotent på alla sätt och vis och visar upp samma erotiska kvalitéer som en smekmånad på ett nedgånget hotell bredvid en bullrig motorväg, gratulerar.

Filmrecension: Paddington i Peru – ett välbeprövat koncept nyttjas till fullo

by

Paddington i Peru
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Dougal Wilson

Paddington har sedan första filmen 2014 varit en unik framgångssaga som lyckats bibehålla sitt brittiska DNA genom att ständigt luta sig mot brittiska klyschor och troper. Detta har skänkt serien en unik identitet som går hand i hand med de gemytliga sagorna som är filmernas berättelse. Utöver detta har filmerna också begåvats med några av de bästa skådespelarna som går att hitta med namn som Ben Whishaw, Hugh Bonneville, Sally Hawkins och Jim Broadbent.

Men som alltid med en framgångsrik filmserie är det svårt att hitta nya vägar då uppföljarna börjar nå alltför höga siffror. Paddingtons tredje äventyr, som tar honom till hemlandet Peru, börjar visa tecken på visst slitage och tristess, men formulan är fortfarande så pass potent att det är svårt att vara alltför upprörd.

För det är fortfarande ett recept som omfamnar och värmer i vintermörkret. Nog för att mycket känns igen, med – numera, klassiskt Paddington-fummel där den lilla björnen inte får ihop vardagsbestyren, eller mer extraordinära kaos-sekvenser. Det må ha setts förut men är – likt mycket annat av god kvalitet, svårt att ifrågasätta. Framförallt då Paddington fortsätter att erbjuda skådespelare i världsklass, denna gång har Olivia Colman och Antonio Banderas anslutit och bidrar med fantastiskt livligt, självmedvetet, överdrivet och mycket förnöjsamt agerande. Hugh Bonneville är fortfarande lika genial som den bortkomne och inte alltför självsäkra Mr. Brown. Traditionernas makt är som alltid stark då ett välbeprövat koncept nyttjas till fullo. De många missförstånden och den snustorra brittiska humorn är lika underhållande som den är klassisk.

Visuellt behåller filmen också en teatral men taktil estetik som får flera av filmens många mekaniska uppfinningar att framstå trovärdiga men också fantastiska, en kvalité som blivit alltmer sällsynt i familjefilmer som numera gärna nyttjar digitalteknik kontra fysisk rekvisita och kulisser.

Dougal Wilson som tar över rollen som regissör efter Paul King vill dock försöka expandera vidderna, detta genom besöket till Peru. En tur som tyvärr leder in Paddington på ett spår som gör om filmen till en mer identitetslös äventyrsfilm med inslag som hade gjort sig bättre i den senaste Indiana Jones-filmen. Det är också i de täta skogarna som filmen tappar spänst och många gånger irrar bort sig i menlösa drömsekvenser, stökiga jakter och rena action-moment som snabbt gör sig ovälkomna.

Det är sannerligen inte lika uppfriskande och energiskt som för tio år sedan då den peruanska björnen gjorde sin stora biodebut, men tillräckligt många kvalitéer återstår för att motivera ett biobesök.

Filmrecension: Hacking Hate – djupt engagerande, relevant och upprörande dokumentering

by

Hacking Hate
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Simon Klose

I en tid då journalistiken alltmer förvrängs till att försöka normalisera det onormala och mer än gärna är villig att sälja sin integritet och trovärdighet för tillgång till ytliga scoop, är det arbete som presenteras i Hacking Hate ett mikroskopiskt hopp om journalistikens makt att belysa samhällets mest akuta situationer.

Hacking Hate anländer i en tid av närmast dystopiskt mörker, flera europeiska regeringar kollapsar och högerextrema regeringsalternativ står redo att ta över. I USA inleds snart Donald Trumps nya mandatperiod som president, detta medan amerikansk media tävlar om att knäböja för en regim som utlovat massdeportering och att utkräva hämnd mot politiska motståndare. Den grävande journalisten My Vingren må vara – som filmens affisch uttrycker det, huvudperson, men filmens sanna fokus är det subjekt som Vingren önskar belysa och exponera för världen. Genom sitt samarbete med tidningen EXPO får vi följa Vingrens arbete då hon wallraffar digitalt genom flera oerhört genomarbetade falska konton med högerextrema sympatier.

Granskningen blir en kolsvart djupdykning i det värsta mänskligheten har att erbjuda, där rasism, hat och förakt bara är början. Ämnet kunde inte vara mer relevant och regissören Simon Klose lyckas genom obehaglig musik och ett nedtonat foto skapa en dokumentär som i mångt och mycket påminner om en thriller. De olika avslöjandena kring personerna bakom hatiska nätverk visar sig vara kolsvarta kaninhål med global täckning. Filmen presenterar lugnt och sansat alla pusselbitar och Vingrens pusslande och gedigna arbete är både intressant och lätt att följa. Förutom det oerhörda omfång Vingrens undersökning demonstrerar vill filmen också gå längre än att bara se till de individer som sprider hat på nätet. Snart inleds en betydligt mer komplex diskussion kring rollen som jätteföretag som Facebook och Google har i att distribuera och sprida desinformation. För den som följt debatten kring extremism på nätet är avslöjandena inte banbrytande, men sättet de presenteras på här är oväntat effektivt, framförallt då vi får ser hur den nätbaserade extremismen manifesterar sig i groteska bilder och ord som snart blir till aktiv handling i och med massakrer i Buffalo eller Christchurch. Kloses relativt kyliga och sakliga sätt att presentera allt lämnar inte heller något utrymme för oseriösa motargument. Detta är en ypperlig presentation av internets radikalisering och hur den drabbar alla på den socioekonomiska stegen, ensam tonåring såväl som världens rikaste man.

Filmens bredd är massiv och viljan att presentera allt som en intensiv thriller innebär dock problem vad gäller att verkligen göra djupdykningar. Diskussionen kring IT-bolag och deras aktiva roll i att sprida och förenkla radikaliseringen hade gärna fått vara än mer närvarande. Andra sektioner, som att presentera Vingren som person, blir inte heller fullt så lyckade och insiktsfulla som man kunde ha önskat. Förutom ett par hastiga bilder från ungdomsåren och ett par lika kvicka uttalanden kring hennes värderingar förblir Vingren bara en aktör som vi aldrig kommer riktigt nära. Filmen slutar också alltför hastigt och hela avslutningen känns onödigt forcerad.

Dessa missar till trots är Hacking Tate en djupt engagerande, relevant och upprörande dokumentering av en värld som ingen vill veta av men som alla måste öppna ögonen för om demokrati, jämställdhet och anständighet mot våra medmänniskor skall ha en chans att överleva.

Filmrecension: Garbo: Where did you go? – en gedigen dokumentär som ger en inblick i ett fascinerande liv

by

Garbo: Where did you go?
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2025
Regi Lorna Tucker

En fascinerande djupdykning i Greta Garbos liv. Hon föddes under enkla omständigheter i Stockholm och blev en av världens mest hyllade filmskådespelerskor – men drog sig tillbaka när hon stod på toppen av sin karriär. Varför? Jag är inte säker på att vi får något svar i dokumentären, jag är inte ens säker på att någon kan hitta svaret. Det finns inga enkla svar till vad människor gör. Men denna dokumentär bjuder in oss på en fascinerande resa genom delar av hennes liv.

Greta Garbo, född som Greta Gustafsson, var en av världens allra mest kända och hyllade filmskådespelare när hon på toppen av sin karriär drog sig undan. Hon slutade som skådespelare, hon drog sig undan från uppmärksamhet och försökte leva i skymundan. Det gick inte så bra att bli en anonym person, fotografer och journalister och allmänheten fortsätta att jaga henne. Varför drog hon sig undan?

Går det egentligen att få något svar på vad som drev henne till att ta sina beslut? I denna dokumentär berättar barn och barnbarn till vänner till henne. Men kan någon egentligen veta? Mycket material i filmen är fängslande och gripande, som brev hon skrev till bästa vännen Mimi Pollack när Greta Garbo som ung följde med filmregissören Mauritz Stiller till Hollywood för att göra karriär. Greta Garbo skrev brev där hon berättade hur hon längtade hem till Sverige.

Dokumentären har många berättelser om hennes ungdom och många foton och små filmklipp, bland annat från den första reklamfilmen hon deltog i för varuhuset PUB då hon bara var 15 år. Hon började arbeta på PUB som försäljare någon vecka innan hon fyllde 15 år.

Det är mycket som berättas i filmen som helt fångade min uppmärksamhet. Dokumentärens unika arkivmaterial är enastående. Men det finns delar av filmen som jag tycker inte hade behövts, som snarare sänker filmen något: bland annat flera scener med en ung vacker skådespelare med blond peruk som utstrålar hur konstgjord den är agerar som en form av nyhetsuppläsare eller undersökande journalist – det känns lite överflödigt och hade inte behövts. En annan överdrivet tydlig bild är kvinnan bakom en mask som ger känslan av att Edvard Munchs tavla skriet blandats med ansikten från en åldrad Garbo. Det är alltför övertydligt. Vi tittare torde vara uppmärksamma nog att förstå att Greta Garbo, liksom varenda människa, alltid mer eller mindre bär en mask och inte visade vem hon är eller var.

Jag hoppas och tror att denna dokumentär ska locka både ung och gammal, både den som har stort intresse för Greta Garbo och den som inte vet som mycket om henne. Hennes liv och hennes öde har mycket att säga och ger mycket att fundera på, inte minst i dagens värld där många unga kan få en stor publik snabbt genom sociala medier.

Jag tycker inte att vi fick något svar på varför hon drog sig undan. Men det tror jag ingen kan ge ett helt sant svar på och det är är nog inte regissörens ambition. Vad döljer sig inom människor? Dokumentären ger en djup inblick i hennes uppväxt och det är många foton och filmklipp både från henne som barn och tonåring och sedan i Hollywood som jag inte sett tidigare i andra sammanhang där hon porträtterats. Det är en gedigen dokumentär som ger en inblick i ett fascinerande liv. Samtidigt berättar filmen om hur pressande det kan vara att bli världskänd. Det är också en skrämmande berättelse om hur filmindustrin utnyttjar förmågor som den unga Greta Garbo.