Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Toner av kärlek – lysande

by

Toner av kärlek
Betyg 5
Svensk biopremiär den 25 december 2025
Regi Craig Brewer
Rollerna Hugh Jackman som Mike och Lightning och Kate Hudson som Claire och Thunder

Filmen bygger på en sann historia om två musiker som kämpar hårt på musikens bakgård för att nå sina drömmars mål att en dag slå igenom. Mike/Lightning är en veteran från Vietnamkriget som efter hemkomsten från Vietnam brottas med sin alkoholism och Claire/Thunder är en ensamstående mamma som periodvis kämpar med sina psykiska besvär. Liksom alla andra drömmare på musikens bakgård sjunger de covers och imiterar Elvis och andra stjärnor på barer, bröllop och födelsedagar. De lever från dag till dag och från dåligt betalda gig till dåligt betalda gig. Utan försäkringar och utan planer för framtiden, annat än drömmarna. Men i sin lilla lokala barvärld är de nästa legender med erkänt fina röster. Mike säger ”jag är en underhållare jag är Lightning, men när musiken tystnar är jag bara en alkis. När Mike nästan har givit upp träffar han Claire som säger att han borde satsa på att sjunga Neil Diamonds låtar. Det slår han dock ifrån sig, Neil Diamond aldrig. Men något måste hända, hur ska han annars kunna betala lånet på huset. Tankarna på Claire och hennes råd om Neil Diamond kan inte släppa honom. Det slutar med att han söker upp Claire och förslår att de ska bilda en grupp och sjunga Neil Diamond tillsamman. De ska inte imitera, de ska tolka honom.

Under repetitionerna och blir samtidigt djupt förälskade i varandra. Efter ett tag flyttar de ihop med sina sammanlagt tre barn och blir snart en lycklig familj. Efter en misslyckad spelning följer en lyckad spelning som gör dem berömda i Milwaukee under namnet Lightning and Thunder. Berömmelsen gör att de får vara förband åt Pearl Jam. Det blir en succé. Såväl deras drömmar om kärlek som deras drömmar om framgång är uppfyllda. Men då slår livet till på ett obönhörligt sätt. Claire råkar ut för en bilolycka där hon blir allvarligt skadad. Det leder till att hon mer eller mindre ger upp både livet och musiken och glider in i dimman. Men efter en hård kamp både för henne själv och för familjen i sin helhet vänder det igen. Nya spelningar, succé, de är på banan igen. Men livet slår till igen. Nu är det Mike. Lightning and Thunder är borta för alltid. Men livet återvänder så småningom åtminstone för Claire och barnen.

Filmen visar att drömmar om framgång och kärlek kan bli sanna ibland även om allt kan förändras blicksnabbt igen. Trots allt det sorgliga genomsyras filmen av värme, kärlek och musik. Både Hugh Jackman och Kate Hudson är lysande i sina roller. Musiken bär fram filmen, särskilt för den som gillar Neil Diamond.

Filmrecension: Abbé Pierre – skildrar fransk historia och kampen för de fattiga och hemlösa

by

Abbé Pierre
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 januari 2026
Regi Frédéric Tellier

Abbé Pierre är väl så nära ett helgon det går att komma och framför allt i Frankrike. Han betraktas av många som Frankrikes motsvarighet till Moder Teresa. Fast han blivit delvis ifrågasatt under senare år, tyvärr efter hans död. I denna underbara drama-biografi får vi följa Abbe Pierres liv och hans kamp för att ingen människa ska svälta eller frysa ihjäl. Men det är en film som är mycket mer än en biografi över en människans liv, det är en skildring av ett Frankrike i förändring – och vi kan se paralleller till både Sverige och andra länder världen över, framför allt de västerländska. Vi bjuds in till en resa genom fransk 1900-talshistoria och vi kan spegla också övriga Europas historia genom denna skildring.

Abbé Pierres riktiga namn var Henri Grouès. Han föddes den 5 augusti 1912 i Lyon, i Frankrike, under välbärgade förhållanden. Han tog namnet Abbé Pierre som täcknamn under andra världskriget då han var aktiv i motståndsrörelsen. Han är känd världen över för att han grundade välgörenhetsorganisationen Emmaus för att hjälpa hemlösa och fattiga.

Som ung blev Henri Grouès utslängd från ett strängt kloster på grund av att han var för sjuk. Han hade inte stark fysik och munkarna i det klostret hängav sig åt ett hårt liv fyllt av umbäranden: de skulle äta lite och sova på kalla golv med mera, med mera. Under andra världskriget blev han inkallad som soldat. Då blev han aktiv inom motståndsrörelsen och han hittade sitt kall i livet. Han började kämpa för alla utslagna, alla fattiga, alla hemlösa. Efter andra världskriget var många människor mycket fattiga i Frankrike. Barn svalt ihjäl eller frös ihjäl då deras föräldrar inte hade råd med bostad. Trots att många hade jobb var lönerna så usla att de ändå bodde på gatorna.

Under andra världskriget träffade han Lucie Coutaz som var aktiv i motståndsrörelsen. Under kriget klädde hon sig som nunna för att kunna lura de tyska soldaterna som ockuperade Frankrike. Lucie Coutaz arbetade sedan sida vid sida med Abbé Pierre och de grundade Emmausrörelsen.

Filmen är intressant och är inte enbart hyllande. Vi får se hur Abbé Pierre tycks ha lätt för att få de rika att donera till hans rörelse för att hjälpa fattiga. Eftersom han kom från välbärgad bakgrund kunde han tala ett språk som berörde hjärtana hos de välbärgade. Vi får också se konflikter som uppstod, både när de välbärgade vill hjälpa till och låta de donerade pengarna investeras så de kunde växa och hjälpa fler, vilket Abbé Pierre oftast motsatte sig. Han ville att vartenda öre skulle gå direkt till hjälp. Andra konflikter som fanns var mellan det som hjälpte till. En del som fick hjälp och fick flytta in i rörelsens bostäder var svårt alkoholiserade och våldsamma, vilket inte alla uppskattade.

Filmens styrka ligger i att den skildrar Frankrike under tiden från andra världskriget – och vi kan jämföra och spegla vårt lands historia i våra tankar. Lite kluven är jag över att filmen inte alls nämner de anklagelser som kommit under senare år gentemot Abbé Pierre. Aftonbladet rapporterade i juli 2024:
Den franske prästen Abbé Pierre grundade Emmausrörelsen och vigde sitt liv för att hjälpa hemlösa. Nu anklagas han av flera kvinnor för sexuella övergrepp som ska ha pågått i 35 år.

Å andra sidan dog Abbé Pierre 2007 och har inte någon chans att förklara eller försvara sig. Det går inte att komma ifrån att Emmausrörelsen gett många människor hopp och räddat deras liv. Men filmens stora styrka ligger i att den berättar om samhällets utveckling, om hur människor hade det och om människor som kämpade för att förbättra villkoren för de fattiga och hemlösa och hur människor utan hopp fick hopp. En stark film som är värd att se.

Filmrecension: Blue Moon – skarp och tydlig men också mycket tragisk och sorglig

by

Blue Moon
Betyg 3
Streamingpremiär 23 december 2025 – Filmen finns att köpa digitalt 23 december 2025 och att hyra 5 januari 2026 på Apple TV+, Amazon Prime, Rakuten TV, SF Anytime, Viaplay Hyr & köp, YouTube
Regi Richard Linklater

En mycket tragisk berättelse om en medelålders man, den legendariska lyrikern Lorenz Hart, som lurar sig själv och ljuger för alla, ofta för att försöka intala sig själv att verkligheten är något annat än vad den är. Psykologiskt är den distinkt, tydlig. Vi får se en man som inte kan lära sig något av sina misstag, som inte kan lyssna på andra, som breder ut sig och ständigt ställer sig själv i centrum – förutom när han som nästan femtioåring vill förföra en nittonårig flicka och då låtsas intresserad av henne som vän fast det han vill är att få henne i säng och ha ett kärleksförhållande. Han låtsas att han är hennes mentor och att han är ett stöd för att hon ska få in en fot i underhållningsbranschen.

Filmen bygger på verkliga händelser och den är mycket sorglig. Handlingen utspelas på Sardis bar i New York kvällen den 31 mars 1943. Lorenz Hart är där, han har varit på premiären av musikalen Oklahoma som han smitit ifrån före pubik-tacket. Hans gamla vän Richard Rodgers, som skrivit Oklahoma, ska tillsammans med en mängd av musikalens medverkande komma till baren. Lorenz Hart avskyr musikalen Oklahoma men inbillar sig att han måste låtsas hylla den. Hans främsta uppdrag och plan inför kvällen är dock att få en ung nittonårig kvinna i säng, en kvinna han uppvaktat en tid då han låtsats vara hennes vän och rådgivare. Lorenz Hart babblar högt i den nästan tomma baren om sina planer för pianospelaren och för bartendern Eddie, mycket bra spelad av Bobby Cannavale.

Regissören Richard Linklater och huvudrolls-skådespelaren Ethan Hawke samarbetar för nionde gången i Blue Moon som hade världspremiär på Berlin Filmfestival tidigare i år 2025.

Ethan Hawke gör en övertygande insats som Lorenz Hart och har Golden Globe-nominerats för bästa huvudroll i en musikal/komedi. Filen har också Golden Globe-nominerats till bästa film i genren musikal/komedi.

Blue Moon har en lång rad starka skådespelarinsatser och filmen är skarp och tydlig men också mycket tragisk och sorglig. På ett närgånget sätt skildrar den livslögner som är förödande. Samtidigt är det lite bedrövligt med en film om någon som inte kan möta sig själv, bara springer från sig själv och försöker lura sig själv och inte har någon utveckling, aldrig lär sig något om sig själv. På sätt och vis är filmen en skildring av villkoren i underhållningsbranschen och ställer frågor om vad som är bra kvalitet.

Om Lorenz Hart från Wikipedia:
Lorenz Milton Hart (May 2, 1895 – November 22, 1943) was an American lyricist and half of the Broadway songwriting team Rodgers and Hart. Some of his more famous lyrics include ”Blue Moon”; ”The Lady Is a Tramp”; ”Manhattan”; ”Bewitched, Bothered and Bewildered”; and ”My Funny Valentine”.

Filmrecension: Battle of Oslo – går inte att skaka av sig

by

Battle of Oslo
Betyg 4
Svensk streamingpremiär 25 december 2025
Regi Daniel Fahre och med Bjørn Sundquist
Manus Axel Hellstenius och Melike Leblebicioglu Kaveh

Årets största norska biosuccé, den verklighetsbaserade filmen Battle of Oslo, har fått 370.000 norrmän att gå på bio sedan sedan biopremiären i höstas. Nu kommer den till svenska streamingtjänster. Battle of Oslo är en spännande skildring av dagarna kring de dagar under andra världskriget då Tyskland invaderade Norge. Natten till den 9 april 1940 får överste Birger Eriksen på fästningen Oscarsborg i Oslofjorden ett meddelande om att flera främmande fartyg har synts på väg mot Oslo i den täta dimman. Fästningen är i dåligt skick, den är nedsliten och underbemannad när Eriksen ställs inför detta livsviktiga och svåra beslut.

De frågor filmen ställer känns oerhört aktuell. Filmen ställer viktiga frågor om krig och fred, om försvar och neutralitet. Hur starkt försvar bör ett land ha för att vara tryggt och säkert? Svåra frågor.

Grundberättelsen som bygger på verkliga händelser är ett slags förhör av den norske överste, Birger Eriksen, som ansvarade för att det tyska krigsfartyget Blücher sänktes. Tack vare Eriksens agerande fick den norska regeringen och kungen tid att fly innan de tyska nazisterna tog över Norge.

Ett förhör i en kommission kanske inte låter så spännande, men det är en nagelbitare och det är svårt att inte bli engagerad. Flera fartyg var på väg mot den fästning som Eriksen hade ansvar för i en fjord som var en smidig väg till Oslo. Ingen visste säkert vad det var för fartyg som närmade sig eller om det var krigsfartyg eller civila skepp. Eriksen fick order om att i möjligaste mån undvika att beskjuta fartyg för att upprätthålla Norges neutralitet.

Berättelsen har många nivåer och handlar om mycket mer än dagarna kring det tyska anfallet. Vem bär skulden för att Tyskland kunde besegra Norge? Vem bar ansvar för att det inte fanns soldater tillgängliga för att försvara landet? Varför fanns inga minor som hindrade tyskarna, hur kunde det vara fritt fram för tyskarna att landa på norska flygplatser? I förlängningen finns många stora frågor att tänka på.

Berättelsen är djupt mänsklig och är engagerade och går inte att skaka av sig. Den ger många tankar och känslor som hänger kvar länge.

Filmrecension: No Other Choice – för seg och överdriven för min smak

by

No Other Choice
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 december 2025
Regi Park Chan-wook

En absurd, svart komedi från Sydkorea med Squid Game-stjärnan Lee Byung-hun i huvudrollen som Man-soo. Jag är medveten om att många hyllar denna film. Hur filmen tilltalar tittaren beror helt på vilken humor man har. Filmen är mörk, den är dyster och vriden. Man-soo är pappersarbetare som blir arbetslös när ett amerikanskt företag köper den koreanska industrin och friställer en lång rad av arbetare och tjänstemän som varit anställda i många år. Lee Byung-huns karaktär har både många års arbetserfarenhet, har fått pris som årets pappersarbetare och har dessutom en universitetsutbildning i kemi.

Livet som arbetssökande är svårt för Man-soo liksom för en lång rad andra medelålders erfarna, duktiga pappersarbetare. Berättelsen har en skarp udd gentemot storföretagare och styrelser för internationella företag som totalt struntar i de små människorna som drabbas när företagarna bara tänker på att öka sina egen vinst och inte bryr sig om hur anställda drabbas. Att storägarna inte har någon val, No Other Choice, stämmer så klart inte. Om de hade låtit arbetarna ha kvar sina jobb hade företagets vinster inte rasat till bottennivå, Inte alls.

No Other Choice hade hade världspremiär på Venedigs filmfestival och har kallats för Park Chan-wooks stora mästerverk. Ett pressmeddelande berättar att filmen är hans mest framgångsrika film i hemlandet hittills, med fler biobesökare i Sydkorea än på hans tidigare publikfavoriter som Decision to Leave, Old Boy och Handmaiden.

Man-soo liksom många andra som blir arbetslösa har hunnit skaffa sig stabila liv med egen bostad, fru, barn och två hundar. Tiden som arbetssökande går och avgångsvederlaget är slut och han har fortfarande inte fått något nytt arbete. Familjen tvingas lämna bort hundarna, sälja huset och frun lyckas få ett deltidsarbete. Man-soo får en plan: han ska döda en man som har ett jobb han själv vill ha, men inser att det inte är säkert att det skulle innebära att han fick jobbet. Det finns får många andra väl meriterade andra arbetslösa. Kan han lösa problemet genom att döda alla konkurrenter? Kanske, kanske inte. En absurd och förvirrad händelsekedja sätter igång som också är seg och långdragen, filmen är nära två och eh halv timme lång.

Människors desperation och vad en drabbad kan vara beredd att göra, är en av filmens teman. Fotomässigt är den mycket snygg och välgjord med en lång rad duktiga skådespelare. Det finns viktiga aspekter kring arbetslöshet och vad det gör med människor
men då jag har svårt för denna form av mörk humor är det ingen film för mig. Den är för överdriven för min smak.

Internationellt har jag sett att filmen hyllats av många filmkritiker till exempel Peter Bradshaw i The Guardian har gett betyg 4 och skriver:
Korean director Park Chan-wook’s new film brings his usual effortlessly fluent, steely confidence and a type of storytelling momentum that can accommodate all kinds of digressions, set-pieces and the occasional trance-like submission to mysterious visions.