Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Milow

by

Den belgiska singer/songwritern Jonathan Vandenbroeck, som går under artistnamnet Milow, har bland annat uppmärksammats för sina akustiska covers. När Kulturbloggens skribent mötte upp honom på hotellrummet några timmar innan hans uppträdande på Rix FM-festivalen den tjugoandra maj var han på ett avslappnat, nyfiket och spralligt humör.

Hur känns det att komma tillbaka till Sverige?

Det är kul att vara tillbaka med tanke på att jag aldrig kom hit förra året och första gången jag var här var 2009 när jag spelade, förutom på Peace and Love i Borlänge, i Malmö, Göteborg och Stockholm. Eftersom jag har släppt en ny skiva känns det lite som en nystart och jag hoppas att min medverkan i Rix FM-festivalen kommer leda till att många kommer och ser mig när jag spelar på Nalen i oktober. Jag har hört att Nalen är ett fint ställe – senast jag var i Stockholm spelade jag på Lilla Hotellbaren och då var det helt fullsmockat med människor.

Kan du beskriva din nya skiva?

Som titeln North and South avslöjar så är den ständiga rörelsen något som influerat skivan. Efter att jag släppte förra skivan har jag blivit tvungen att anpassa mitt låtskrivande till ett liv på turné. Till en början sköt jag låtskrivandet framför mig men efter några månader när konserterbjudandena fortsatte rulla in insåg jag att det bara var att börja skriva på turnébussen. Det gav mig möjligheten att testa nya låtar på turnén och se publikens reaktioner redan under låtskrivarprocessen.

Reagerade publiken annorlunda i olika länder?

Förutom att till exempel en holländsk publik generellt sett på vissa punkter skiljer sig åt från en spansk så var det inte direkt några skillnader – jag tror att en bra melodi är universell och något som alla kan känna.

Har du några influenser?

Faktiskt en hel del, Gran Turismo av svenska The Cardigans var en av referenserna på nya skivan. Vad jag framför allt gillar med dem är deras känsla för grooves, så jag började experimentera med att blanda in programmerade trummor i min musik. Jag behöver ingen massiv ljudväg – förutom min sång och gitarr räcker det med ett bra groove – fast jag skulle inte säga att min nya skiva är elektronisk, jag ser det snarare som att jag uppdaterat mitt sound en aning.

Ett av mina bästa beslut var att samarbeta med Styrofoam som bland annat arbetat med Death Cab for Cutie tidigare. Det är inget nytt att en singer/songwriter börjar experimentera med den elektroniska genren men många går i fällan att själva försöka sig på att spela instrument de inte behärskar. Jag var hela tiden medveten om mina begränsningar och i slutändan medverkade Styrofoam på sammanlagt tio av elva låtar på skivan.

Fördelen med att vara soloartist är att man kan göra som man vill. I ett band förväntat sig de olika medlemmarna att få spela på alla låtarna men jag har friheten att göra det jag känner för.

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter Sunrise Avenue

by

Det finska bandet Sunrise Avenue, kanske mest kända för sin hit Fairytale Gone Bad, är tillbaka med den nya skivan Out of Style. Kulturbloggen passade på att möta upp bandets sångare Samu Haber inför uppträdandet på Rix FM-festivalen på Kungsträdgården den tjugoandra maj.

Hur känns det att komma tillbaka till Sverige?

Det är skönt att vara tillbaka hos den vänliga grannen som förlorade mot oss i VM-finalen i ishockey. Vi har ju inte varit här på nästan tre år.

Så du följde ishockeyn antar jag?

Självklart, i Finland vore det ett brott att missa en VM-final i ishockey.

Kan du berätta vad det är som driver dig till att skriva låtar?

Jag funderade faktiskt över det häromdagen – jag tror det är något jag behöver göra för att få grepp om mina känslor. Sedan är det en fantastisk känsla att möta upp bandet i replokalen eller studion. Det finns inget bättre och det är dessutom spännande eftersom man aldrig i förhand riktigt vet vart man kommer hamna.

Var hittar du inspiration?

Om jag visste det skulle jag gå dit oftare men det hjälper definitivt att resa och komma till nya platser. På den nya skivan har vi skrivit låtar i bland annat Stockholm, Los Angeles och Paris så det är något av en internationell låtsallad.

Kan du beskriva er nya skiva?

Idag är det svårt att få ut en skiva i världen. Vi försökte gå tillbaka till våra rötter och göra simpla låtar som, precis som The Beatles och Green Day, är svåra att placera i en viss genre. Är det pop eller rock? Vår förhoppning är bara att göra folk glada.

Er kändaste låt är utan tvekan Fairytale Gone Bad, hur känner ni er inför den låten idag? Har du tröttnat på den eller gillar du den fortfarande?

Jag trodde faktiskt att jag skulle tröttna på den men den väcker så många fina minnen från festivaler och sådant att jag fortfarande älskar att spela den. Det är så många band som inte har någon hit, vi har åtminstone en.

Kommer du ihåg vilka ambitioner ni hade när ni bildade bandet?

Jag vet fortfarande inte vilka ambitioner vi har men när jag började spela i band som sextonåring var den främsta anledningen att spela live. Det var mycket roligare än skolan. Vi hade så många sena spelningar vilket ledde till att jag inte orkade gå upp på morgnarna, så efter andra året i gymnasiet blev jag utslängd från skolan.

Hade ni några influenser?

Jag växte upp i ett hem där alla lyssnade på The Beatles, som jag än idag tycker är tidernas bästa band, men jag gillar även Abba och Bon Jovi även om jag tycker de har väldigt mycket 80- respektive 90-tal över sig. Det är synd att det inte fanns Skype och sådant när jag växte upp – då hade jag säkert haft betydligt fler influenser.

Kommer ni spela på några festivaler i sommar?

Sommaren är utan tvekan den bästa tiden för ett band, att ligga i gräset backstage innan en festivalspelning är underbart, så vi kommer spela på massor av festivaler i sommar. Stämningen brukar alltid vara så avslappnad på festivaler.

Brukar du själv gå på konserter?

Jag är intresserad av fotografering så när vi spelar på en festival brukar jag låna någons fotopass och ta bilder på några av de andra banden som spelar på samma scen som oss.

Vilken är den bästa konserten du varit på?

Tina Turner senast hon spelade i Helsingfors, hon är väl typ sextioåtta år men fortfarande full av energi. Jag såg Kent på en liten klubb precis när de hade släppt Vapen och ammunition, det var också fantastiskt bra.

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter Hammerfall

by

Svenska hårdrockarna Hammerfall är aktuella med sitt åttonde studioalbum som bär titeln Infected. Kulturbloggen passade på att möta upp Oscar Dronjak, bandets gitarrist och låtskrivare, inför deras spelning på Debaser Slussen den artonde maj.

Skiljer sig er nya skiva från det ni gjort tidigare?

Den skiljer sig väl åt en aning men det är ingen kovändning direkt. Tidigare blev det omedvetet en vana att återvända till samma ljudbild så vi försökte skaka om lite i produktionen och låttänket den här gången.

Hur brukar det gå till när ni skriver låtar?

I åtta fall av tio börjar det med att jag sitter vid datorn och spelar in gitarr över ett förprogrammerat trumkomp. Ibland har jag ett riff och ibland har jag en idé till en refräng som jag gillar. När jag är nöjd, vilket kan ta rätt så lång tid, skickar jag en demo till Joacim som skriver text och sångmelodi.

Kan du beskriva arbetet med den nya skivan?

Vi började skriva låtarna i början av 2010 men tog ett uppehåll under sommaren då vi spelade på festivaler. I november började vi spela in instrumenten och sedan åkte vi till Nashville i fem veckor för att spela in Jockes sång.

Varför valde ni att spela in just i Nashville?

Producenten James Michael som Joacim ville jobba med hade sin studio där – hade han haft sin studio i Kurdistan hade vi åkt dit och spelat in istället. Det var rätt så kallt i Nashville och det snöade till och med. Det roligaste var deras ineffektiva sätt att salta vägarna, en snubbe satt längst bak i en van och klippte påsar, de är nog inte så vana med snö där.

Ni har ju deltagit i en del tv-program – tror du att det ökat er popularitet och är det något ni kan tänka er att göra igen i framtiden?

Joacim var visserligen med i Körslaget i egenskap av sångare i Hammerfall men det var ju inte hela bandet som deltog då. Det ledde inte till heller till något noterbart uppsving av fans men medvetenheten ökade nog i landet. Vi väljer bara att vara med i program vi själva tycker verkar kul, som Fortet och Wipeout, och om det är ett musikprogram är det viktigt för oss att vi får spela vår egen musik – inga kompromisser.

Nu var det visserligen ett tag sedan men minns du vilka ambitioner ni hade när ni bildade bandet?

Jag tror vi startade som en reaktion mot grungen som var stor på 90-talet. Grungen stod för allt som var negativt och deppigt och vi ville göra något med kraft och melodier. Vår ambition då var, och är fortfarande, att göra den bästa heavy metal-skivan någonsin. När vi började ansågs hårdrock vara något fjantigt och var inte alls lika inpräglat i den svenska kulturen som den är idag men vi har alltid haft en stark vision och kört på i vår egen stil – den som inte gillade oss behövde ju inte lyssna.

Hade ni några influenser?

Så in i helvete många, i huvudsak tysk hårdrock från 80-talet, men jag spelade även i ett death metal-band i sex år vilket börjat avspeglas i vår musik. Spektrumet är brett men jag gillar inte allt. System of a Down kommer jag aldrig att förstå mig på fast flera andra i bandet avgudar dem.

För att återknyta till er nya skiva, skulle du säga att den har något koncept?

Inget koncept, låtarna är relativt annorlunda från varandra, men jag skulle säga att det går någon form av zombie-tema genom flera av låtarna – Patient Zero handlar till exempel om den första personen som blir infekterad och sedan sprider smittan vidare. Sedan handlar skivan om allt möjligt, en låt som heter B.Y.H handlar om när vi för första gången upptäckte hårdrocken och kände att det var något som vi ville hålla på med.

Här kan du se musikvideon till One More Time som är den första singeln från deras senaste skiva:

Kulturbloggen möter Das Pop

by

Das Pop tillhör Belgiens finaste popexporter även om bandmedlemmarna numera bor på olika platser runt om i Europa, bandets basist bor faktiskt i Stockholm.

I september släpper de sitt fjärde album som bär titeln Game.

Kulturbloggen mötte upp bandets sångare Bent van Looy inför deras spelning på Debaser Slussen den tjugoförsta maj.

Kan du berätta hur ni bildades?

Jag flyttade själv från Antwerpen till Gent när jag var sexton år och lärde känna Reinhard och Niek i klassrummet. Till en början ogillade vi varandra men när de fick reda på att jag kunde spela trummor började vi experimentera i musiksalen och vi har varit ett band ända sedan dess. Fast vi har inte alltid hetat Das Pop, i början kallade vi oss för Things to Come.

Hade ni några influenser?

Det var det som var grejen, vi hade inga influenser. Ena dagen kunde vi sätta oss ner och skriva en sydamerikansk-influerad låt som vi döpte till ”samban” för att nästa dag skriva något jazzigt som vi kallade ”jazzen”. Vi försökte oss nog på alla genrer utan att riktigt låta som någon.

Hur lång tid dröjde det innan ni fick skivkontrakt?

Skivkontraktet dröjde tills långt senare. 1998 ställdes vi under ett bandmöte inför valet mellan att satsa allt på bandet eller att ge upp helt. Vi valde att fortsätta, ett år senare erbjöds vi vårt första skivkontrakt. Det var under samma bandmöte vi bytte namn till Das Pop.

Er senaste singel heter The Game, kan du berätta lite om bakgrunden till den låten?

Vi skrev faktiskt den låten, liksom större delen av nya skivan, i Sverige. Den är olik allt vi gjort tidigare så vi var faktiskt tvungna att ändra på arrangemanget en hel del för att undvika att låta som ett dåligt boogie woogie-band. Textmässigt kretsar låten kring metaforer och regler gällande livet, kärlek och vårt äventyr i musikbranschen.

Kan du berätta lite om er nya skiva och på vilka sätt den skiljer sig från vad ni gjort tidigare?

På vår förra skiva ville producenten fånga känslan som uppstod i replokalen. Den här gången ville vi göra något annorlunda. Vi skrev låtarna i Stockholm och valde att producera skivan på egen hand. Först var det lite läskigt för vi hade inte tillåtit oss själva att skriva nya låtar på nästan fyra år men när vi väl kom igång gick det förhållandevis problemfritt.

Hur gick det till när ni skrev låtarna till skivan nu när ni bor utspridda över hela Europa?

Visserligen hade vi skrivit skisser till texter och ackordföljder men låtarna kom till först när vi gick in i studion. Vi kom hit fem dagar åt gången vid ett flertal tillfällen och varje gång återvände vi hem med tre nya låtar.

Har er nya skiva något koncept?

Jag tror vi skriver rätt så ärliga låtar men jag skulle inte vilja påstå att de är självbiografiska. Låtarna är oftast dramatiska, smärtsamma och mörka vilket vi försöker gömma i ett överdrivet färgglatt omslagspapper. Det är just den kontrasten mellan ljus och mörker som är vårt koncept.

Var hittar ni inspiration till att skriva låtar?

Jag kan bli inspirerad av vad som helst men jag måste vara i rörelse. Jag kan inte vara stillastående. Det bästa är att vara på en plats man aldrig varit på tidigare, då tvingas man att öppna ögonen för nya intryck.

Skiljer ni er live från på skiva och har ni någon favorittyp av scen?

Vi försöker att inte göra det men av någon anledning går det alltid vildare till på scen. Saken är att du aldrig kan veta hur en spelning kommer gå i förväg. På en festival tror du oftast att det kommer gå bra men det kan lika gärna sluta i besvikelse. På en annan typ av scen kanske du är mer orolig men så blir det helt magiskt. Det viktiga är att du som artist glömmer bort dig själv – först då kan publiken glömma bort sig själva.

Kommer ni spela på några festivaler i sommar?

Ja, det är faktiskt en rätt så egendomlig företeelse att spela på festivaler. I början av sommaren längtar man ut till doften av hamburgare och vått gräs men i augusti är det doften av helvetet. Då kan man inte vänta på att få sätta sig i ett mörkt studiorum igen.

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter Therese

by

Det var en varm och solig förmiddag i mitten av maj när Kulturbloggen mötte upp Therese Grankvist, som var en av medlemmarna i det numera kultförklarade 90-talsbandet Drömhus, på Clarion Hotel i Stockholm. Sedan sex år bor hon i London där hon erövrat listorna med sin klubbmusik. När vi träffade henne var hon på besök i Sverige för att göra promotion för två kommande minialbum som släpps i höst.

Grattis till din senaste singel Drop It Like It’s Hot som knipit en andraplacering på den engelska club chart-listan. Hur känns det?

Det är alltid roligt med listplaceringar även om en låt kan vara bra ändå. Vi har ju jobbat med Drop It som en klubblåt, till exempel så har vi inte spelat in någon musikvideo. Min nästa singel Remedy är förhoppningsvis lite mer radiovänlig.

Händer det att du fortfarande blir förknippad med Drömhus?

Jag kommer nog alltid få dras med Drömhus, i alla fall här hemma, så det är ingen idé att bli upprörd. Det skulle vara om min nya musik blev ännu mer omtyckt än Drömhus som ju präglat in sig hos folk vare sig man vill det eller inte.

Du bor numera i London, hur är det att leva där?

Spännande, mångkulturellt och det är en puls som är väldigt mycket storstad. Det händer så mycket hela tiden, ibland för mycket, så det är skönt att komma bort ibland. Jag älskar London samtidigt som jag uppskattar att komma hem till Sverige på ett helt annat sätt nu för tiden.

Varför valde du att flytta till London?

Jag samarbetade med en DJ och producent som heter Stonebridge på två låtar som släpptes via det engelska bolaget Hed Kandi. När singlarna gick in på listan frågade skivbolaget om jag ville komma över och stanna i tre månader. Jag sa ja och stannade i sex år.

I höst släpper du två minialbum, kan du berätta lite om tanken bakom dem?

Det var skivbolagets idé och är ett sätt för mig att anpassa sig till hur folk konsumerar musik idag. Istället för att släppa ett album som är bortglömt efter två veckor ger det här en möjlighet att jobba med projektet under en längre tid. Det här känns nästan som en helt ny grej för mig, senast jag släppte en skiva var ju för åtta år sedan. I England är det så mycket fokus på singlar så om jag ville släppa en skiva var det tvunget att ske på mitt initiativ. Jag bröt med mitt gamla skivbolag och management för att kunna göra allting på mitt sätt och jobba med de personerna jag vill jobba med.

Vilka är det du arbetar med?

John Andersson och Klas Wahl – det är relationer som tagit år att bygga upp så jag visste hela tiden att vi var kapabla till att göra ett bra album.

Hur lång tid har arbetet med minialbumen tagit?

Drygt två år men. Räknar man in allt runtomkring har det tagit sammanlagt tre år vilket är längre än jag trodde.

Har de båda minialbumen något koncept?

När vi skrev låtarna jobbade vi efter att varje låt skulle ha en identitet. De låtarna som saknade alla ingredienser en låt ska ha strök vi. Om en låt kändes transparent eller boring slopades den och det är nog därför det tagit sådan tid. Det tog ett halvår att hitta ett sound som kändes nytt och unikt men när vi väl gjort det tog en spännande process fart.

I sommar ger du ett antal spelningar i Ibiza, hur kommer det sig att du valt att spela där?

Jag har spelat där förut. Mellan 2004 och 2007 var jag där varje sommar. Det kommer in nya erbjudanden hela tiden men just nu håller vi på att strukturera hur det ska se ut.

Menar du hur scenshowen ska se ut?

Ja och det beror på vart jag är. Vanligtvis spelar jag på någon nattklubb vid midnatt och då vill folk se dans och energi så då hamnar koreografin i fokus men jag vill även ha möjligheten att spela på större live venues så jag kommer vara flexibel i min scenshow. Det är som att klä sig – jag brukar först kolla in stället för att se vilken publik och vilken vibe det är och sedan sätta upp showen därefter. Så småningom vill jag ha en show och att folk kommer för att se den. Det vore kul att åka på turné med nya plattan.

Här kan du förhandslyssna på hennes nya singel Remedy.