Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Möte med Sara Paborn

by

Sara Paborn har lyckats med det svåra att skriva bok nummer två.
Hon debuterade våren 2009 med romanen Släktfeber. Samma år var hon en av sommarvärdarna i Sommar i P1.
Det talas ofta om att efter en lyckad debut kunna skriva ännu en bok kan vara mödosamt.
Och att det var en svår uppgift bekräftas nog av Sara Paborn. Det tog två år att skriva Tuppen och havet, som är en fristående uppföljaren till Släktfeber, genom att några av personerna från den första boken finns med i den andra romanen.

– Jo det var tungt, jag gick till kontoret, var där vid 9, satt vid mitt skrivbord och hittade på allt möjligt för att slippa skriva: gick ut på Facebook, googlade, drack en kaffe till, berättar hon.

Kulturbloggen fick träffa henne för en lång pratstund på ett av hennes favoritfik på Södermalm i Stockholm.

Språket är viktigt för Sara Paborn. Det kan ta tid för henne att skriva en sida. Hon stryker också en hel del, skriver om. I den andra romanen strök hon 160 sidor någon vecka innan den gick till tryck.
Hennes språk ligger nära poesin, det är ett djup i texten och rytm som förmedlar mer än själva orden. Därför blir jag inte överraskad när hon berättar att hon jobbar med en diktsamling.
Jag har hållit på med diktsamlingen parallellt med Tuppen och havet, berättar hon. Det ska bli en diktsamling om kärlek. Många dikter är på rim. Jag vill återupprätta poesin till något viktigt och lustfyllt för människor. Titta på en sådan som Gustaf Fröding! Han var sin tids Morrissey. Unga killar låste in sig på sitt rum och läste hans dikter i smyg. Sedan blev han populär bland massorna, folk kunde verser utantill. Vem kan citera våra samtida poeter? Mina dikter är både klassiska och moderna eftersom de handlar om vår tid, vissa är som skillingtryck. Samlingen ska heta När jag var en drömmare och du var min dröm och jag siktar på att den ska komma ut till våren.

Sara Paborn gillar musik och spelade både gitarr och piano när hon var yngre. När vi träffas har hon precis kommit hem från en bussturné med kompisen Jenny Wilson, musikern som bland annat jobbar med Tensta Gospel Kör.

– Jag fick följa med dem i turnébussen till en spelning i Köpenhamn, berättar Sara Paborn. Men jag bangade att sova i den.

Samtidigt som hon skriver på diktsamlingen har hon börjat skissa på en ny roman.

– Den här gången vill jag göra på ett annat sätt än med Tuppen och havet, berättar hon. Jag skulle vilja veta mer från början.

Romanen hon börjat jobba med är en historia som utspelar sig i reklambranschen där Sara Paborn jobbat som copy i nästan 20 år.

– Den kommer att bli sjövild, rakt berättad. Jag har hämtat helt skamlöst från verkligheten och alla osannolika grejer jag fått bevittna där. Reklambranschen har anledning att hålla andan.

Med Tuppen och havet jobbade hon väldigt fritt.
-Jag visste inte vad boken skulle handla om, visste inte vad som skulle hända. Jag visste att den skulle utspela sig på en ö och att den skulle ha existentiella undertoner men samtidigt skulle det vara en lätt absurd historia. Det var så mycket jag inte visste om den när jag började, men jag ville att den skulle vara starkt poetiskt laddad. Samtidigt ville jag ha ett driv, att den skulle vara spännande hela tiden. Jag tycker nog att jag lyckades med det.

Kortfakta om Sara Paborn:
Uppväxt i Sölvedborg, Blekinge
Kom till Stockholm som 18-åring 1990
2 barn
Har en döv katt som heter Benny
Bästa bok…hm. Finns så många. Men älskar Revolutionary Road av Richard Yates, Edens Lustgård av Hemingway, Doktor glas av Hjalmar Söderberg och Natten är ljuv av Scott Fitzgerald
Författare som inspirerar mig:just nu poeten Seamus Heany och Lars Gustafsson som jag läser just nu. Grym!
Bästa skivan i år: Min vän Jenny Wilsons dubbelalbum Blazing är fantastsikt. Sedan gillade jag Veronica Maggios nya. Finstämt och ändå rakt. Och alltid Håkan Hellström. Han har övertagit forna poeters roll i dag.

Har en snygg hemsida: http://www.sarapaborn.se/

Här är Kulturbloggens recension av Tuppen och havet.

Relaterat: Expressen, Adlibris.

Kulturbloggen möter The Vaccines på Peace & Love

by

”Vad som förde oss samman var att vi alla var missnöjda med våra situationer i livet och bandet gav oss en anledning att gå upp på morgonen” berättar Freddie Cowan, gitarrist i Englands nya älsklingar The Vaccines, när Kulturbloggen mötte upp halva bandet inför deras spelning på Peace & Love.

”När vi började spela ihop var vi influerade av band som Animal Collective men If You Wanna blev en viktig vändpunkt, det var då vi insåg att vi kunde göra direkta popsånger utan att behöva skämmas”.

Hur känns det att vara i Sverige igen?

Det här blir fjärde gången vi spelar i Sverige vilket gör det till det land i Europa vi spelat i flest gånger förutom Storbritannien. Den svenska publiken är fantastisk, vi älskade att spela i Göteborg senast. Det är en kulturell stad och jag gillar arkitekturen. Om man vill shoppa kan man hitta saker man inte ens visste fanns.

Er debutskiva bär titeln What Did You Expect From The Vaccines men vad hade ni själva för förväntningar när ni bildade bandet?

Vi hade alla spelat i olika band tidigare men tappat den ursprungliga lågan. När vi började spela kände vi en solidaritet, att det klickade direkt, och det var tillräckligt för oss. Det och att göra en skiva vi själva var nöjda med.

Hur har era liv förändrats efter genombrottet?

Det är betydligt mer hektiskt nu så vi hinner aldrig komma hem och träffa våra familjer. Man bygger upp förväntningar om hur fantastiskt det kommer bli att få återse sina nära och kära. När man väl kommer hem kommer det antagligen visa sig att de har fortsatt leva sina liv precis som vanligt medan vi har förändrats. Det känns som att vi på en dag hinner med lika mycket som andra gör på en vecka, så vi föredrar att vara på turné.

Vilket är ert galnaste turnéminne?

Det måste ha varit på Glastonbury för några dagar sedan när Pete provade LSD och vi gick på en transsexuell klubb – hoppas inte våra föräldrar läser det här. Dessförinnan hade vi spelat inför 30.000 som alla hade kommit för att se oss vilket var magiskt. När vi var förband till Arctic Monkeys i USA fick vi träffa The Strokes som var våra tonårsidoler.

Vilka ingredienser krävs för att skriva en perfekt popsång?

Djup genom enkelhet. Det måste vara simpelt samtidigt som det är smart och komplext om du försöker förstå innehållet på djupet vilket Wouldn’t It Be Nice av Beach Boys är ett bra exempel på. Textmässigt låter det som en barnramsa men låtuppbyggnaden är genialisk. You Really Got Me av The Kinks är ett annat exempel.

Hur känns det att bli jämförda med band som The Jesus & Mary Chain och The Ramones, är det band ni medvetet försökt efterhärma?

Jag blir glad över de jämförelserna men vi försöker definitivt inte efterhärma något band. Det är nog så att vi har liknande influenser som de banden, typ Beach Boys och Phil Spector. Den gemensamma nämnaren är att vi försöker göra väldigt direkt musik.

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter 30 Seconds to Mars på Peace & Love

by

30 Seconds to Mars höll presskonferens i samband med Peace & Love i Borlänge. Efter att ha flugits in med helikopter dök skådespelaren Jared Leto upp med sitt band några minuter för sent. Det lät ungefär så här:

Var skulle ni placera er i festivalens line-up, ser ni er själva som ett mainstream eller ett mer experimentellt band?

Det är nog bäst om vi inte försöker placera oss själva någonstans. Vi håller oss till det kreativa arbetet istället för att analysera hur folk uppfattar oss. Vi har massor av kreativa ambitioner och fokuserar på det.

Planerar ni några framtida projekt?

Vi turnerar ända till slutet av november och vid det laget kommer vi att ha turnerat i två år. Om man bortser från Bob Dylan som turnerade i tio år så är det här en av de längsta turnéerna någonsin.

Har ni några hjältar?

Det är flera personer jag beundrar men de flesta är utanför musikbranschen. Konstnärer, författare och socialarbetare. Organisationer som Greenpeace som är bra på att få resultat.

Skriver ni nytt material?

Jag skriver alltid låtar men vem vet om det blir något av dem. Att skriva låtar är som en identitet man inte bara kan stänga av.

Kan ni ställa Peace & Love och titeln på er skiva This is War i relation till varandra?

Ibland måste man vara realistisk och det pågår alltid någon slags konflikt. Vi ser fram emot att spela på festivalen med så många andra bra band.

Har ni någon gång träffat någon artist som gjort er knäsvaga?

Vi kanske inte har blivit knäsvaga men vi har träffat flera trevliga människor som Alice Cooper. Tony Iommi från Black Sabbath kom och såg oss för inte så länge sedan. Ibland vill man inte träffa sina idoler, de kanske inte är som man förväntat sig. Fast jag älskar The Cure och när vi träffade Robert Smith var han precis som vi förställt oss – vänlig och snäll.

Våra vänner på Popdrömmen har några bilder från presskonferensen.

Kulturbloggen möter Korn

by

Ray Luzier

Ray Luzier är Korns senaste tillskott som fick en permanent plats i bandet 2009 efter att David Silveria hoppat av. Han berättar bland annat vad det innebär att spela i Korn och hur lätt det är att skaffa fiender i musikvärlden.

Hur känns det att vara den nyaste medlemmen i Korn?
Det är fantastiskt att komma in i ett band som är i sitt 19e år och har åstadkommit så mycket under den tiden och få vara en del av det. Och att bandet fortfarande är så stort som det är, att det hela tiden kommer nya fans, det är otroligt!

Kan du berätta lite om hur du hamnade i Korn?
Jag var med i Army Of Anyone med medlemmar från Stone Temple Pilots och vi hade samma management som Korn, vilka under tiden letade efter en permanent trummis. Jag var helt fokuserad på mitt band. Vi hade precis släppt en skiva som sålde bra och vi skulle börja turnera när det kom fram någon från bolaget och frågade mig om inte jag skulle auditionera för Korn. Först tänkte jag att det var vansinnigt, jag är ju inte alls som dem, men till sist blev jag övertalad och plötsligt var jag med i Korn. Min första oficiella turne med dem blev 08.
Det första fullängdaren vi gjorde tillsammans var den senaste skivan (Korn III: Remember Who You Are) men den allra första inspelningen var Nightmare Before Christmas låten vi fick göra om.
Och så kommer vår 10e snart som är en dubstep skiva med ett väldigt futuristiskt sound.

Hur fick ni för er att börja göra dubstep?
Det är Jonathan som kommer på allting. Han är ett stort dubstep fan och han kom till oss en dag och sa ”Vi måste prova på det här!” och så blev det! Vi har fortfarande vårt unika Korn sound men det är en helt ny riktning, ett nytt sett att se på musiken.
Jonathan känner många DJs som 12th Planet och Skrillex och han tog med dem till studion där vi började arbeta. Vi trodde först att det bara skulle bli en eller två låtar, men nu kommer vi att göra en hel skiva.

Tycker du att du har infört en ny aspekt i bandet?
Ja det har jag säkert. De gillar mitt spelande och bandet behövde ny energi vilken jag hoppas jag kan bidra med. Jag får spela gammalt material jag inte kan ändra på hur som helst men nu gör vi nytt jag får lägga mitt eget inslag på.Fast jag tror inte Ross (Robinson) skulle upskatta den nya skivan. Han hatar maskiner och konstgjort ljud

Känner du att du har blivit accepterad av fansen?
Jag tycker inte jag har haft så mycket problem, det svåra är att de ska acceptera att Head och David har lämnat. Jag är själv ett fan och vet hur det känns när ett band byter medlemmar. Jag minns när Journey bytte sångare. Jag tyckte i början att det var helt fel men han visade sig vara riktigt bra när man väljer att acceptera det.
Jag hoppas själv att få se Head tillbaka i bandet. Det är min dröm att få spela i Korns originalupplaga.

Hur är bandets relation till de gamla medlemmarna?
Fantastisk. Vi är som bröder. Vi kommer bara inte överens musikaliskt längre. Det är en del som har förändrats då vissa hade problem med dråger men nu är alla fria så det fungerar bra. Vi kanske inte festar lika mycket och intensivt som förr men vi har väldigt bra relationer.

Lyssnar du på mycket musik i fritiden?
Ja väldigt mycket. Och smaken varierar en hel del. Kan lyssna på dödsmetal och Seal. Jag har ett Jazz trio projekt hemma jag spelar med i fritiden och ett par andra instrumentella band. Så jag spelar alltid in musik och har en studio i mitt hem.
Du vet, vissa vill komma bort från musiken så fort som möjligt när de blir lediga och gör annat, men så är inte jag, jag skriver alltid och prövar olika saker, jag spelar även gitarr.
Jag upptäckte nyligen Carnival, ett väldigt väldigt coolt band. Och för ett tag sedan kom Jonathan och visade mig bandet som spelar innan oss på samma scen idag, vad heter de nu igen?
-Bring Me The Horizon?
Ja exakt. Och de var riktigt bra.

Hur är det att spela på en festival som idag?
Det är spännande för man träffar alltid så många bekanta.
I går natt hängde vi med Judas Priest, jag och Scott är goda vänner.
Och så råkar man alltid springa in i folk. Jag stod i baren på en festival och så kom Joey Jordisson fram till mig och vi pratade ett bra tag. Jag har så många goda vänner i musikbranchen.

Har du gjort några fiender då?
Nej, det är så egobaserat, jag tycker det är väldigt dumt. Det går väldigt snabbt att skapa fientlighet och göra ovänner om man känner för det. Jag turnerade med Dave och Sammy från Van halen ett tag, det var en soloturne där de spelade ett halvt set var, och i slutet av turnen hatade de verkligen varandra.
Du kan verkligen göra det väldigt otrevligt för dig i musikbranchen om du inte är försiktig.
Det är bara att gå ut och spela, jag förstår inte varför vissa behöver prata så mycket.
Som att säga att ett band är dåligt, det kan man inte säga. Det är din egna åsikt, den kan du behålla för dig själv. Alla vill känna sig respekterade och alla musiker spelar annorlunda.

Kulturbloggen möter Ram Di Dam

by

”Våran existens är en ren slump” berättar Mathias Ek som spelar trummor i Göteborgsbandet Ram Di Dam. Bandets sångare Karl Sundström fyller i att de för tre månader sedan skrev på ett skivkontrakt hos kultlabeln Stranded efter att en person på deras publishingbolag ordnat ett möte. ”Han ljög om att han hade sett vårat gig på Tranan i Stockholm och fick väl dåligt samvete för att han ljög”.

Men Ram Di Dam är inga nybörjare. De har varit aktiva i fyra år och är ett band med många infallsvinklar vilket märks på banden de nämner som sina influenser: Neil Young, Björk, Arcade Fire, Talking Heads och Kurt Vile.

Ram Di Dam håller på att arbeta med sin debutskiva som troligtvis släpps till julen. De spelar in med två olika producenter, Simon Norberg i Stockholm och Rickard Hallin i Göteborg, men än så länge är mycket bara fragment till låtidéer.

”Jag har aldrig fått fason på mitt låtskrivande. Det finns ingen specifik teknik jag kan tillämpa utan det brukar snarare vara en serie av olyckshändelser som leder fram till en låt. Vanligtvis börjar det antingen med att jag sitter hemma och letar efter ljud på gitarren eller som larv i replokalen” berättar Karl som skrivit de flesta av bandets låtar.

Idén bakom skivan är få fram en organisk ljudbild. Man ska höra att en orgel är en orgel. Det ska vara så ärligt, innerligt och outräknat som möjligt samtidigt som det ska vara genomtänkt, småspretigt och de olika influenserna ska kunna urskiljas. Det ska vara dynamiskt med stort svängrum men det viktigaste är att det inte ska låta utstuderat och forcerat.

Mathias började spela instrument i tioårsåldern men det tog ett tag innan han förstod att han ville bli trummis. ”Det skedde också av en olyckshändelse. Egentligen ville jag bli basist. Jag bjöd in en kompis för att spela lite musik. Det visade sig att han hade köpt en ny bas så då var det att bita ihop och sätta sig bakom trumsetet”.

För Karl kom musikintresset senare. ”Jag tog mitt första D-ackord sommaren mellan sjuan och åttan när jag bilade med farsan. Som liten höll jag på mycket med fotboll men då tog musikintresset över. Det började som en banal dröm men det var något jag alltid önskade. Att bli musiker är inget man reflekterar över. Det är inget aktivt val. Det är bara något som händer”.

Tycker ni att musikscenen i Göteborg skiljer sig från resten av Sverige?

Mathias: Svårt att säga. Du är så inskränkt i din egen miljö att du bara har en föreställning om hur det ser ut på andra ställen. Jag tror inte att folk lyssnar på annat än dansband utanför Stockholm och Göteborg.

Kalle: Jag tror snarare att det är tvärtom. Att man har mer att leva upp till. Masshysteri är från Luleå och musikscenen är grym i såna städer. Göteborg är så influerat av Håkan som satt normen för all västkustpop. Men sedan finns det en till dimension med hela den här electrovågen.