Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Alice B

by

Beväpnad med en liten anteckningsbok och en penna strövar jag runt bland bakgatorna i Haga för att hitta till caféet som jag har blivit instruerad att möta upp Alice vid. Alice B, en av våra mest hyllade nykomlingar i Musiksverige just nu. Framförallt inom popscenen.

Efter mycket påtryckningar ifrån en vän så ställde hon 2010 upp med låten ”Någonting, Nej.” i Göteborgspostens musiktävling GP Scen. Till hennes egna förvåning så gick låten vidare för att till slut vinna hela tävlingen. Priset var att få spela in låten i studio. Strax därefter så fick skivbolaget EMI upp ögonen för Alice och såg hennes talang och potential. Sedan dess så har Alice hunnit spela in ett album som släpptes den 22 Februari 2012.

Jag hittar fram till det lilla, men åh så charmiga caféet. Jag är aningen tidig och passar på att förbereda mig lite inför intervjun. Efter en stund kliver Alice in genom dörren och jag hälsar på henne och beställer in varsin kaffe till oss. Personalen hälsar glatt på Alice, och det visar sig att hon är lite av en stammis där. Det är fullt på caféet, men jag har lyckats få plats vid ett litet bord som vi slår oss ner vid.

Alice visar vara sig en väldigt ödmjuk person. Bortsett ifrån att jag själv är väldig orutinerad när det kommer till intervjuer så känns stämningen väldigt avspänt.

Idag är dagen för releasen av hennes debutalbum, så jag passar på att fråga henne hur det känns.
– Det känns ofattbart, stort och konstigt. Speciellt när man sitter bredvid någon på spårvagnen som läser tidningen där det står om mig. Man försöker nästan gömma sig lite.

En försening med posten har resulterat i att jag inte fått mitt exemplar av albumet än, så jag ber henne berätta lite om det.
– Det är ett samlingsalbum med lite av det äldre jag gjort och spelat in och som folk har visat sig gilla. Vi har även spelat in en del nya låtar för att komplettera.
Jag valde att köra på ett självbetitlat album för att jag ville hålla det simpelt. Simpel titel, simpelt omslag.

Som musiker så har hon i princip enbart hyllats och jag undrar om det får henne att känna någon större press på sig.
– Nej, jag har ju alltid hållit på med musik, och det här förändrar egentligen ingenting med den biten. Jag gör det jag gör, helt enkelt.

Det är ganska hög samtalsvolym inne på det lilla caféet som leder till att det blir väldigt mycket repetition och ett flertal avbrott i form av ”va?” – vi ramlar även in på diskussioner som inte alls är relevanta för intervjun egentligen. Alice är allt annat än egoistisk på det sociala planet.

Jag frågar henne vad som har varit det bästa, samt det jobbigaste under hela den här processen.
– Det bästa är definitivt att få vara i studion och spela in. Det jobbigaste måste vara driften, nu när jag faktiskt jobbar med andra människor och måste ta hänsyn till en del rutiner.

Allting har gått väldigt fort, och Alice hade aldrig kunnat tänka sig att hon skulle vara där hon är nu för några år sedan. Vad var den huvudsakliga planen? Jag är även nyfiken på om hon har någon förebild utanför musikvärlden.
– Jag hade nog jobbat på café eller något med matlagning. Jag ska eventuellt praktisera på ett café här i Göteborg och håller på att utbilda mig inom det området. Min största förebild är min bror, Phillippe. Han har varit ett enormt stöd, och jag önskar att jag en dag kan gå i hans fotspår, som person.

Det har nog inte skrivits en enda text i media som inte har nämnt någon form av jämförelse mellan Alice B och Håkan Hellström. Hur känns det?
– Visst är det smickrande, jag gillar ju Håkan. Men samtidigt så känns det fel, för jag gör min grej och Håkan sin. Ingen kan göra det som Håkan gör, och själv känner jag inte att min musik är som Håkans. Sen så är det synd att man får den stämpeln, och att folk inte kan se det jag gör som Alice B, utan måste dra till med uttryck som ”en kvinnlig Håkan”.
Men det hade varit fint att få göra ett avtryck i Göteborgs popscen som är väldigt egen och speciell.

Skivbolaget verkar sedan länge sedan förstått att Göteborgspopen är värd att investera i. Hur känns det egentligen att jobba med det ganska väletablerade skivbolaget?
– Jag blev chockad först. Men det känns bra, speciellt att få jobba med Hans Olsson Brookes. Jag har fått enorm frihet med det jag gör.

Avslutningsvis så frågar jag henne vad hon har för framtidsambitioner.
– Jag vill fortsätta att spela med bandet och spela in min musik. Ja, samma som jag gör nu.

Alice säger att hon redan har massor av material och knappt kan vänta tills hon kan börja spela in igen. Det planeras även lite spelningar till våren och sommaren, och har vi tur så kanske vi till och med får se Alice på en och annan festival.

Vi skiljs åt och när jag kommer hem så ser jag hennes album liggandes i brevinkastet, egentligen lite sent, men ändå inte.

Text: Anthon Zümendorf

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Relaterat: Göteborgsposten

Kulturbloggen möter The Maccabees

by

I och med ankomsten av deras tredje album Given to the Wild har NME:s nya omslagspojkar – åtminstone på de brittiska öarna – omfamnats i en stil värdig en ny Messias. Nästa mål är Europa. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp Hugo White, bandets ene gitarrist, inför spelningen på Debaser Slussen.

Mitt första intryck av er senaste skiva är att den inte är fullt så direkt som era föregående skivor. Håller du med om det och speglar det i så fall en personlig utveckling hos er som band?

Till viss del. Vi har lärt oss betydligt mer om låtskrivarhantverket vilket resulterat i att vi försökt nå resultat på annorlunda sätt. Det handlar inte längre om att vara lika rakt på utan om att försöka skapa sinnesstämningar som är stiliga, tålmodiga men simpla. Alla verkar tycka att de nya låtarna är komplicerade, kanske överkomplicerar vi det ibland.

Har skivan någon genomgående tematik?

Musikaliskt så behandlar inte skivan någon direkt tematik. Vi skrev låtarna separat och satte gradvis ihop dem. Genom att gå tillväga på det viset så behandlades olika sinnesstämningar av olika personer – så skivan är som ren resa genom olika sinnesstämningar där varje låt står för en egen atmosfär. Nästan som en film med alla sina känslomässiga toppar och dalar.

Finns det någon textmässig tematik?

Det var Orlando som skrev texterna. Det finns någon form av tematik som är svår för mig att prata om då jag inte skrev texterna. Mycket handlar om att växa upp och de förändringar som tvingas på dig. Våra reflektioner om att växa upp.

Ni har nämnt band som The Stone Roses, David Bowie och Kate Bush som influenser, på vilket sätt påverkades ni av dem?

De är inga direkta musikaliska influenser. De är snarare känslobaserade influenser. De har alla gett ut skivor som kan stå för sig själva och skapa sin egna atmosfär. Ambitionen var att göra något liknande själva.

Kan du beskriva arbetsprocessen bakom skivan?

De första fyra månaderna spenderade vi separerade från varandra. Vi började skissa på låtidéer i våra lägenheter som vi allt eftersom de tog skepnad mailade till varandra. Det började som snuttar som inte var i närheten av färdiga låtar – sedan gick vi in i vår studio i London utan några som helst restriktioner. Vi kunde sitta uppe hela natten och jobba på ett parti från en låt. I ett och ett halvt års tid gjorde vi inget annat än att skriva på de låtarna som kom med på skivan. Vi skrev inget mer. Inga b-sidor eller någonting.

Var den här skivan svårare att göra än era föregående skivor?

När vi gjorde den kändes det som vår svåraste skiva hittills. Vi gick våra egna vägar för att undkomma alla diskussioner som brukar uppstå när vi skriver låtar – vilket inte var så enkelt. Det var fortfarande en hel del argumentation och det tog över ett år att få vissa av låtarna att låta som de gör nu i termer av arrangemang. Själva inspelningsprocessen var också rätt så problematisk. Vi spelade in hela albumet tillsammans med en producent men blev inte helt nöjda med resultatet så vi var tvungna att spela in den ytterligare en gång på egen hand.

Du nämnde att ni skrev förstadiet till låtar på egen hand, vilka låtar skrev du?

Grew Up at Midnight är en av mina låtar. Det är även jag som ligger bakom texten. Jag skrev på låten i en veckas tid innan jag bjöd över Orlando till min lägenhet men slutversionen är fortfarande rätt så olik min originalversion. En annan av ”mina” låtar är Went Away även om det ibland är rätt så suddigt att urskilja vem som skrivit vad då alla kommit med idéer som i slutändan smält samman till låtar.

Är du nöjd med all uppmärksamhet ni fått speciellt i brittisk media?

Jag är väldigt lycklig samtidigt som jag är rätt så överraskad över skivans mottagande. Vi hade inte visat låtarna för någon innan de var klara så vi hade ingen aning om hur folk skulle reagera – vi hade förberett oss för det värsta. Det faktum att skivan gått hem så väl hos vår publik är viktigt för oss eftersom vi lagt ner såpass mycket tid och arbete i den.

Stämmer det att skivbolaget tyckte att skivan var för experimentell?

När vi skickade in demoversionerna kallade bolagsfolket in oss till ett möte där de berättade att de tyckte att vi skulle släppa en EP istället för en hel skiva. Vi blev naturligtvis förbannade och kämpade för vår sak. Efter att ha hållit en föreläsning om våra ambitioner för var och en av låtarna på skivan och förklarat varför en viss låt skulle komma just i den ordningen lyckades vi övertala skivbolaget att det skulle vara lönsamt att släppa skivan och nu när det gått så bra är de väldigt positiva.

Kan du berätta lite om skivans artwork?

Det är en skotsk konstnär som heter Andy Goldsworthy som bandet, speciellt Orlando, är väldigt förtjusta i. Han gör skulpturer som han placerar i olika miljöer och fotograferar under flera årstider. På så sätt ger han skulpturen ett eget liv där vi i hans bilder kan följa skulpturens förvittring. Vi skickade ett e-mail till en av hans agenter där vi förklarade att vi ville använda ett av hans fotografier till vår skiva – det visade sig att han ägde vår förra skiva och var ett fan av bandet så han gick med på det.

Vilka är era ambitioner nu?

Att spela mer utanför de brittiska öarna. Vi har spelat på tok för lite i Europa. Det är svårt att säga någonting konkret då det är så dyrt men som band är vår ambition definitivt att spela mer i Europa. Det är ett löfte.

Så här lät det när The Maccabees framförde Feel to Follow från nya skivan Given to the Wild i Nyhetsmorgon tidigare på dagen:

The%20Maccabees%20-%20Feel%20to%20follow

Kulturbloggen möter Winhill/Losehill

by

Att askan är den bästa jorden är Winhill/Losehills debutskiva Swing of Sorrow (som ges ut den 22:a februari) ett praktexempel på – varför får du veta om du läser igenom intervjun.

Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp Jonas Svennem Lundberg och Carl Åkerlund, bandets huvudsakliga låtskrivare samt textförfattare, på Café Copacabana i Stockholm

Hur träffades ni och vad fick er att bilda bandet?

Carl: Det är lite olika men vi har alla känt varandra sedan högstadiet eller gymnasiet vilket är i över tio års tid. Vi har alla en anknytning till Umeå även om vissa av oss numera bor i Stockholm. Jonas har skrivit låtar i namnet Winhill/Losehill tidigare men bandet som är nu tog form 2008.

Hur skulle ni själva beskriva er musik?

Jonas: Som rockmusik med rötter i amerikansk folktradition, det var i alla fall den musiken jag inspirerades när jag var yngre och började skriva låtar. Det har även kommit att bli mycket klassiskt – allt ifrån Stravinskijs Våroffer till jazz – men alla bandmedlemmarna kommer från ganska olika musikaliska bakgrunder vilket har bidragit till att arrangemangen blivit som de blivit.

Vilka är era influenser?

Jonas: The Band är mina husgudar.

Carl: Häromdagen tänkte jag på Dexys Midnight Runners.

Jonas: Såväl Dexys Midnight Runners som Van Morrison är definitivt stora influenser i den mån att vår musik både har en rocksida och en soul- och orkestral sida. Vi är även influerade av Rufus Wainwrights lekfulla arrangemang – jag beundrar hans förmåga att göra musik som är fantasieggande.

När ni spelade på Berns som förband åt Deportees använde ni en rätt så intressant instrumentation, kan ni beskriva den lite närmare?

Jonas: Det som är speciellt är det vi översatt från skiva till livetappning. På Berns använde vi en riktig xylofon och mycket slagverk. Den slagverksrigg jag spelar på innehåller ett mackjärn, en söndersågad cymbal, en stor plåtbit, en träplanka och en antik kobjällra. Utöver det är det den vanliga sättningen med klaviatur, bas, trummor och gitarr.

Carl: Det är framför allt en skillnad mellan live och skiva. På skivan har vi stråkinstrument, blås och väldigt mycket olika slagverk, för att förvalta skivans sound till ett livesound krävs det att vi jobbar om det på olika sätt.

Vilka känslor försöker ni beskriva med er musik?

Carl: Skivan tog sin början i en sorg. Incitamentet till att Jonas började skriva låtar var att Karin – hans mamma – gick bort i cancer.

Jonas: Skivan har en sorglig utgångspunkt men sorg är motsägelsefullt. Det kan även ge upphov till andra känslor som uppgivenhet, längtan, hopp, kärlek och ilska så skivan är snarare en explosion av känslor. 2006 då min mor låg sjuk och jag började skriva låtar igen för första gången på länge blev musiken ett sätt för mig att fortsätta umgås med människor. Ur det växte en nitton-spårig dubbelskiva.

Kan ni beskriva arbetsprocessen som legat bakom skivan?

Jonas: Det är nitton låtar på skivan och hur de har skrivits har gått till på nitton olika sätt. Det är absolut så att jag skriver musiken och att Carl skriver texter antingen på egen hand eller tillsammans med mig men med låtarnas arrangemang har det mesta hänt när jag och vår trummis HenrikNybom – som även var min medproducent – suttit och lyssnat på inspelade grunder. Det är svårt att beskriva låtskrivarhantverket men det börjar väl ofta med att jag skriver en grund, sen gör vi text och arrangerar.

Carl: Textskrivandet är min roll och det har gått till som så att Jonas kommit med musik som jag skrivit något till. Ibland pratar vi om någon viss känsla vi vill förmedla och skriver en text tillsammans.

Kommer ni inte känna en tomhet nu när skivan är färdig?

Jonas: Den känslan har inte kommit till oss ännu. Hittills har vi bara känt upprymdhet över att musiken ska bli tillgänglig för folk utanför den invigda kretsen.

Carl: Hittills har vi fått grymt fin respons från alla håll och kanter så det är svårt att känna tomhet.

Vilka är era planer härnäst?

Jonas: Nu när skivan är färdig kommer det bli svårt att hålla sig från att inte spela live – i sommar vill vi komma ut och spela så mycket som möjligt.

Carl: Eftersom det är ett dubbelalbum tänker vi ha en dubbel releasefest – en i Stockholm och en i Umeå.

Är det något mer ni vill tillägga?

Carl: Vi vill tacka Jonas storebror Måns Lundberg som mixat skivans alla hundratals kanaler. Han har även producerat Deportees två senaste skivor.

Poptjejer som vågar ta för sig – Kulturbloggen möter Love Generation

by

Kvinnliga trion Cornelia, Melanie och Charly går tillsammans under namnet Love Generation. De träffades via en casting där de noggrant valdes ut till demonproducenten RedOnes handplockade svenska band. På lördag – den 18:e februari – ska de tävla i Melodifestivalen för andra året i rad.

Låten de ska framföra i årets upplaga av Melodifestivalen heter Just a Little Bit och beskrivs av Melanie som ”en glad slap in the face”. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp poptjejerna på deras skivbolag Universals kontor i Stockholm.

Hur träffades ni?

Charly: Vi träffades via en casting där vi plockades ut. Efter två intensiva sommarturnéer och en semestervecka lärde vi känna varandra. Sedan har vi klaffat och blivit bästa vänner.

Ni har varit med i Melodifestivalen en gång tidigare, kommer ni ha nytta av det?

Cornelia: Ja, det tror vi. Vi var så ny förra året. Nu vet vi hur det är när man kommer dit. Vi är mer redo och färdigrepade. Sedan förra året har vi genomgått en stor resa – om det då var en presentation så kan vi nu gå mer på djupet.

Hur skulle ni beskriva låten ni tävlar med i år?

Melanie: Som en glad slap in the face. Låten är drivande, hoppfull och minst lika explosiv som förra årets. Förra året var en presentation, nu är det en musikalisk djupgång.

Charly: Nu finns det större utrymme för våra personligheter, oss som sångerskor och ytterligare lite mer show.

Kan ni beskriva ert samarbete med RedOne?

Cornelia: Vi är RedOnes handplockade tjejgrupp från Sverige så vi arbetar exklusivt med honom. Han står för hela vår musikaliska resa. I studion är han bra på att få ut det bästa av oss som artister utan att försöka att få oss att låta som någon annan artist. Han är positiv, varm och får folk att känna sig bekväma i hans närvaro. Även utöver det musikaliska är han en positiv energikälla – man känner aldrig av hans framgång.

Vad gör ni resten av året när ni inte tävlar i Melodifestivalen?

Charly: Vi jobbar ihjäl oss jämt. Efter turnén så spelade vi in i Paris. Vi har även experimenterat med vad Love Generation är.

Cornelia: Det är en resa som har skett väldigt naturligt. Vi har lärt känna varandra och blivit en mer samlad enhet som grupp utan att ha forcerat något i vårt artistiska letande.

Hur gick det till när ni bestämde er för att tävla i Melodifestivalen i år igen?

Cornelia: Vi spelade in Just a Little Bit i början av sommaren och tänkte ge ut den som singel för att den kändes så mycket ”som oss”. Under resans gång fick vi frågan om vi ville delta i Melodifestivalen igen genom vårt skivbolag Universal. Först var vi tveksamma men sedan ändrade vi oss eftersom vi kände att att det skulle ge oss en chans att designa ett helt dansnummer. Melodifestivalen är ju den största scenen man kan göra någonting sånt på i Sverige så skivbolagen vågar lägga in kapital. Enbart på vårt nummer läggs det ner fyra gånger mer än på en vanlig musikvideo – det är kul med sådana resurser.

Vad är viktigast – musiken eller dansnumret?

Cornelia: För oss är det 50%. Vi tycker det är viktigt att respektera att publiken som är där kommer ha förväntningar på oss och vill bli bjudna på underhållning. På så vis är den visuella upplevelsen lika viktig som musiken.

Charly: Vi är stolta över att representera något nytt i Sverige – poptjejer som vågar ta för sig. I utlandet finns det många starka kvinnor och vi hoppas kunna ta in det i Sverige. Det är kul att vara med i den här vågen. Innan har det varit vanligt med tjejer som är lite timida men många som kommer nu representerar någonting annat.

Vilka är era ambitioner?

Cornelia: Vi har funderat mycket på vad Love Generation står för. Även om det var ett namn som fanns på projektet redan innan vi hade castats så känns det som att det passar in väldigt bra på oss. Vi är tre tjejer med en kärlek för varandra och vi försöker sprida den kärleken vidare. Det finns så många förvrängda ideal som gör att folk mår dåligt i sig själva. Vi vill att folk ska sluta svälta sig själva bara för att Kissie gör det. Vi försöker sprida en ny hippie-våg 2012.

Charly: Det finns så många artister idag som är allvarliga och melankoliska. Ambitionen för oss är att man ska känna att det är kul att leva och få kraft av det. Så länge vi lyckas med det är jag mer än nöjd. Med Melodifestivalen är ambitionen att åter en gång få köra på med gasen i botten. Vi vill göra vår grej utan att ursäkta oss för det.

Hur stor sannolikhet är det att ni vinner den europeiska tävlingen sedan?

Charly: Vi bygger vårt nummer internationellt ur perspektivet att det ska fungera på stora scener. Är det bra så är det bra – det är upp till vad svenska folket tycker. Jag tror att vår låt hade uppskattats i Eurovision. Det brukar ju gå bra för poppiga låtar med en påkostad show. Vi måste bara dit först.

Kulturbloggen möter Chrysta Bell

by

Någonstans mellan Lana Del Rey och Portishead hittar vi David Lynchs egna sångerska. Tillsammans med den legendariske filmregissören skrev Chrysta Bell sitt debutalbum This Train som gavs ut förra året och i mars uppträder hon på trendiga musikfestivalen South by Southwest (SXSW) i Austin – men dessförinnan passade hon på att besöka Sverige för två korta visiter i Malmö och Stockholm. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp Chrysta Bell några timmar innan hennes spelning på Fasching i Stockholm.

När väcktes ditt musikintresse?

Min mor var sångerska så jag har alltid haft musik i hemmet. Enda sedan jag var liten har jag haft en egen skivspelare i mitt rum. Den första skivan jag förälskade mig i var Michael Jacksons Thriller medan min mor gillade musikaler och var engagerad i den lokala teaterscenen. När jag var sju år hände någonting betydelsefullt – min mor gifte sig med en ljudtekniker. Jag växte praktiskt taget upp i en musikstudio. Min omgivning var alltid full av musiker. Även om de flesta spelade in reklamvinjetter så närdes jag av skapandet av musik. Musiken var allt jag visste och jag ville bygga mitt liv kring det. Som tur är har jag alltid haft mina föräldrars stöd så det har aldrig funnits några andra planer att falla tillbaka på.

Hur skulle du beskriva dig själv som musiker?

Som av naturen entusiastisk. Min förmåga att sjunga är långt ifrån medfödd – när jag ser tillbaka på mina tidigaste inspelningar kan jag knappt förstå att jag kunnat fortsätta så här länge. Det är ganska konstigt eftersom jag alltid ställt höga krav på artister jag har gått och sett. Antingen ska de vara bra sångare eller bra låtskrivare – helst både och. Det är min passion, min entusiasm och min … att aldrig ge upp som tagit mig hit.

Vilka är dina ambitioner?

I slutändan det transcendentala utbytet mellan den uppträdande och publiken. Inspelningsprocessen är också värdefull men det är liveupplevelsen, och det visuella utbytet av känslor som uppstår när en person sjunger för en annan, som är min ambition.

Hur kom du i kontakt med David Lynch?

Jag hade en manager som trodde på mig. Han hade skördat framgångar med flera andra band och hade en känsla för att hitta talang. Han tyckte att min musikaliska essens bäst fångades genom att filma in mig när jag sjung så han arrangerade ett möte med agenten Brian Luks. Tio minuter in i mötet sa Brian ”David Lynch kommer att älska dig” från ingenstans – först trodde jag inte han menade den David Lynch. När jag väl bjöds in till Davids hem i Hollywood Hills möttes jag med öppna armar och efter mindre än en halvtimme hade vi börjat skriva vår första låt.

Vilket inflytande har David Lynch haft på din kreativitet?

Enorm – han är en mästare inom områden som regi och ljuddesign. Att få möjligheten att känna energin hos en man som litar på sin vision och är medveten om sin intuition var en ynnest. Han är anmärkningsvärt trogen sin egna konstnärliga stämpel. Det var en sådan gåva att få bevittna delar av hans process. Han visste alltid ögonblicket när ”vi var där”. När vi hade skapat något bra. Han visste även när vi inte var där och när vi var på väg att komma dit. Vad jag beundrar mest med honom är hans förtroende för sin egna vision.

Finns det några likheter mellan dig och David Lynch?

Jag vill tro att vi båda blir som mest exalterade när vi skapar och känner glädje när en sång kommer till liv. Vi älskar båda den känslan av söthet som uppstår då du skapat något som någon annan kommer att känna och för ett ögonblick dela med dig. Vi delar även en glädje över att se lyckan hos andra – han har ju dedikerat hela sitt liv till att assistera andra i deras passion oavsett om det är med sitt filmskapande eller med sin transcendentala meditation.

Vilka är dina musikaliska influenser?

Eurythmics och Annie Lennox, Portishead och Massive Attack och Nina Simone för sin frasering. När jag blickar tillbaka på mitt liv så har det varit mina stora musikaliska hjältar.

Vilka ämnen brukar inspirera dig till att skriva låtar?

Det kommer från massvis med olika platser. Jag var i Paris för några nätter sedan och det var så kallt att det var vackert samtidigt som jag kände mig väldigt lycklig över att vara där. Det enda sättet för mig att uttrycka den känslan var med en melodi. Jag tänkte på Piaf och skrev en melodi som troligtvis inte ens kommer bli en låt. Jag har ett behov av att uttrycka känslor med melodier som jag tror beror på att jag inte har så bra minne. Vissa ögonblick vill jag inte ska försvinna och en melodi kan bevara en liten bit av en känsla så jag kan återkomma till den igen senare.

Kan du beskriva processen bakom arbetet med This Train?

Vanligtvis hade David redan komponerat en grundstomme till en låt – han kan ju spela både gitarr och trummor – när jag kom in och sedan försökte vi skriva texter tillsammans. Ibland plockade David fram något ur sin magiska svarta låda som han har gömt någonstans i sin bostad. Vi brukade diskutera känslan och varifrån låten skulle komma från såväl vokalt och textmässigt innan jag gick in i sångbåset för att försöka tolka texterna. David var väldigt hjälpsam och visste precis när en tagning satt.

Vilken miljö föredrar du när du skrivet låtar?

Så länge det är på natten för jag gillar inte att bli distraherad. Rött vin – inte mycket, bara en klunk – brukar hjälpa. En bra, romantisk ljussättning är också inspirerande. Vanligtvis klär jag upp mig på ett visst sätt även om det bara är jag som är där.

Du har en låt som heter Real Love, vad är sann kärlek för dig?

Sann kärlek är en kärlek och uppskattning till sig själv så som du är sammanbunden med allting: Sökandet och de söta illusionerna. En vacker kamp vi inte vill ge upp.