”De som lyssnat på första skivan kommer känna igen sig i melodierna och variationen mellan mjukt och hårt” berättar Per Lidén, låtskrivare och gitarrist i Renegade Five, när han beskriver bandets nya skiva NXT GEN som skrivits parallellt med en turné med Dead by April och ges ut via Universal Music den fjärde april. Vidare förklaras att musiken i takt med bandets utveckling bivit mer aggressiv.
Sedan släppet av debutskivan Undegrounded Universe för tre år sedan har bandet dessutom rekryterat en trio nya medlemmar i form av Daniel Johansson (sång), Jimmy Lundin (bas) och Marcus Nowak (trummor) varav Daniel och Jimmy deltog i intervjun.
Var har ni hittat inspiration till nya skivan?
Per: Inspirationen har kommit från två håll. Dels har jag försökt beskriva lite mer extrema livshändelser – sådant som Daniel kan skrika ut – och sedan är musik inspirerande i sig.
Daniel: Det vi lyssnat på har också spelat in. På sistone har vi börjat lyssna mer på riffbaserad, och på så sätt gitarrbaserad, musik – ett exempel är Foo Fighters. Sedan är Linkin Park som har mycket dynamik i sin musik en influens.
Per: Att vi har börjat lyssna på mer gitarrbaserad musik hör ihop med att vi blivit mindre symfoniska och mer aggressiva.
Daniel: Jag tror även det har att göra med vår utveckling. Vi har blivit mer rytmiskt invecklade och använder oss av olika taktarter. Sedan är skivan mixad i In Flames studio med deras producent Roberto Laghi vilket satt sina spår.
Vilka är era ambitioner?
Per: I början gick de väldigt fort. Vi fick uppmärksamhet och blev Grammis-nominerade men det är först nu vi kan ta avstamp och bli etablerade. Nu när vi släpper album nummer två har vi läge att komma ut och spela i andra delar av världen.
Hur stora är ni utomlands jämfört med i Sverige?
Per: Sverige är kärnmarknaden men vi har även en publik utomlands – framför allt i Tyskland.
Jimmy: Vår musik sprider sig över nätet. Vi kan se vilka som gillar oss på Facebook och det finns inga tydliga mönster. Det är jämna skurar lite varstans. Såväl i USA och Kairo som Ryssland och Tyskland finns det folk som gillar oss.
Per: När man kommit så långt att man kan åka iväg och ge konserter, då har man kommit långt. Sedan vill vi alla bli lika stora som Rolling Stones men så länge vi kan åka till ställen och spela är det kul.
Kan ni beskriva arbetsprocessen bakom nya skivan?
Per: Oftast börjar det med en enkel låtidé som sedan arrangeras upp för att få till det där rytmiska vi vill ha vilket är svårt att göra i en replokal. Vanligtvis sitter en person ensam och grejar med det. Sedan har vi stråkarrangemang och andra musikaliska aspekter som måste växa fram innan låten är färdig och vi kan gå in i en fin studio och förhoppningsvis få till det. Ibland tappar man bort sig under arrangemangets gång men det är något som behövs för att få en bra och lyxig produktion. Det som kan hända är att man kan arrangera bort sig, att det blir slätstruket och man tappar glädjen. Det gäller att hitta en balans mellan rock’n’roll och lyx.
Daniel: Oftast blir det till det bättre. Titelspåret på nya skivan är ett exempel på en låt som låter helt annorlunda efter att vi har arrangerat den.
Hur skulle ni beskriva bandets utveckling sedan släppet av debutskivan?
Per: Först och främst så har folks bytts ut. I början gick det rätt fort. Det blev mycket spelningar, bland annat med Mustasch och Dia Psalma, och två av medlemmarna hade familjer. Så nu har vi bytt ut dem med de här två [Daniel och Jimmy, författarens anm.]. Vi döpte till och med nya skivan till NXT GEN för att markera medlemsbytet och att de här två är yngre och tillhör en ny generation. Nu har vi spelat ett år tillsammans med den nuvarande uppsättningen och vi strävar efter mer perfektion i vårt spel. I början var vi ett gäng kompisar som drog igång Renegade Five eftersom vi ville ha ett band som satsade ordentligt. Vår första spelning var på en klubb i Karlstad, i publiken stod en agent från USA och några veckor senare spelade vi på Viper Room i Los Angeles. Spelning nummer tre var på Whiskey som också är en mytomspunnen klubb och den spelningen var om möjligt ännu bättre än den på Viper Room. Vi spelade med någon hip hop-grupp så det var inför en publik som var helt annorlunda vår vanliga. Under de första låtarna var det knäpptyst, sedan var det någon som ropade ”you guys rock” och då bröts tystnaden. Efter det kändes det som att vi spelade inför vår publik hemma i Karstad.
