Intervju

Sedan de bildades i början av 90-talet har danska alternativrockarna i Kashmir hunnit släppa sju album. När de 1999 slog igenom på stor front med det sexfaldigt Grammys-belönade albumet The Good Life stod de inför valet att mala på och göra liknande skivor, men istället har de förnyat sig själva för varje släpp. Deras senaste album heter E.A.R – en förkortning för Eternally Amplified Restlessness som syftar till bandets musikaliska rastlöshet. Kulturbloggen mötte upp Henrik Lindstrand, deras svenska multi-instrumentalist, i samband med en intim klubbspelning på Debaser Slussen den 4 maj.

Hade ni någon särskild bild av vad ni ville åstadkomma när ni påbörjade arbetet med E.A.R.?

Henrik: Man kan nog inte säga att vi hade ett specifikt sound i åtanke, vi hade mer en tanke av att inte vara så bundna vad det gäller genrer. Det var inte så viktigt för oss att ha en röd tråd. På vår förra skiva – Trespassers – då var vi ganska fokuserade på att göra en helstöpt skiva som hade ett genomgående sound. Vi jobbade med en producent – Andy Wallace – som var med och skapade ett speciellt sound. När vi började med E.A.R. försökte vi upplösa alla formler som handlar om komposition. Vi ville frigöra oss från normala vers-refräng-uppbyggnader. Vi kunde hämta inspiration från ljudkollage ute på stan. Så om något ville vi utmana formeln för hur vi normalt gör musik.

Kashmir har funnits som band sedan 1991. Ser man tillbaka på era album så har de ju lite olika inriktningar. Har ni medvetet försökt undvika att fastna i en viss sfär?

Henrik: Absolut, det ligger i bandets DNA. E.A.R. står för Eternally Amplified Restlessness och det är lite av en rubrik för vad vi handlar om som band. Vi är hela tiden i rörelse på väg mot någonting nytt. Vi är väldigt nyfikna på vad vi kan göra musikaliskt. På varje skiva är det som att vi väljer ut vissa element som vi känner att vi fått en stark koppling till, sedan bygger vi vidare på det. Det är klart att det är en enorm skillnad på den första skivan och var vi hamnade nu. Den första skivan jag var med och spelade in var Zitilites som kom 2003 och jag tror att man kan säga att det var där som det nuvarande Kashmir blev etablerat. De två första skivorna var ju radikalt annorlunda. Trion – som de var innan jag kom med – blev signade när de var väldigt unga och de byggde upp en underground-rörelse i Danmark. De spelade mycket på små klubbar och det gjorde att vi fick fotfäste bland unga kids. På The Good Life som kom 1999 blev det väldigt brett. Soundet var bredare och låtskrivandet handlade mer om vuxna teman. Humorn som präglade de första albumen var borta och det blev lite mer allvarligt. Det är väl från och med då som vår melankoliska ådra varit ett genomgående tema. Oavsett om vi försöker hitta andra grepp – vissa texter är ju positiva – så har vi någon slags skandinavisk melankoli i vår DNA.

Ledsingeln från albumet heter Seraphina. Skulle du kunna berätta lite om hur den låten kom till?

Henrik: Det var en låt som jag och Asger som spelar trummor började med. Vi satt själva i studion och var sugna på att göra någonting groovy. Något beat-orienterat och lite långsamt. Först hade vi egentligen tänkt att det skulle vara en instrumental låt, sedan hade jag den hemma hos mig i min studio och spelade lite trumpet. Då kom jag på det där huvudtemat. Vi byggde liksom ett pussel – och så har vi gjort med många låtar på skivan – vi tillät oss att bygga det i olika riktningar. Så kom Kasper in ganska sent i processen och hörde vad vi hade gjort. Han blev extremt hooked på melodin och stämningen. Han gick ut i köket i våran studio och skrev texten väldigt snabbt, sedan spelade vi in det. Det man hör på skivan är faktiskt andra tagningen, alltså tio minuter efter texten är skriven och även om den inte är perfekt så behöll vi den eftersom vi tyckte att den hade precis rätt uttryck. Temat i texten är avsked. Det kan vara med en flickvän, en släkting eller en relation man har haft som tar slut av den ena eller den andra orsaken. Men istället för att gräva ner sig och tänka för mycket negativt försöka ta fram de positiva sakerna man har haft gemensamt. Det är en textrad som går ”don’t mourn the dead but celebrate the life they gave” som inkapslar temat.

Två albumspår har ordet ”Peace” i sin titel medan en låt heter Piece of the Sun. Var dessa titlar något ni medvetet hade uttalat på förhand?

Henrik: Det var en av grundstenarna när vi började med skivan. Vi hade satt massa dogmer för hur vi skulle jobba; den skulle spelas in på tolv månader, den skulle innehålla tolv låtar och det fick max vara tolv spår på varje låt. Sedan skulle skivan heta Peace 12, men som det ofta är med kreativa projekt började musiken ta kontrollen. Vi började skriva alla möjliga texter och helt plötsligt hade vi mycket mer material så vi övergav själva idéen om Peace 12 men några titlar hängde kvar hela vägen. För oss var det en fantastisk kreativ katapult att ha de här ramarna för hur vi skulle göra. Det var mycket lättare att få inspiration och kickstarta kreativiteten på något sätt, vilket fungerade väldigt bra för oss även om vi inte höll det hela vägen in i mål.

Vissa låtar är mer lågmälda än vad vi är vana vid, det pianobaserade kontrasterar liksom det rockiga från era tidigare album. Var det en ambition att bitvis göra musiken mer avskalad?

Henrik: Det kan man säga, eller avskalat, för att vara konkret så är det väldigt lite distad gitarr på skivan vilket är det man traditionellt kanske brukar associera med rock. Vi var väldigt intresserade av att jobba med hypnos i musiken. I många låtar har vi tillåtit att stämningar kan få stå still och inte röra sig så mycket, till exempel en låt – Pedestals – som är nio minuter lång. Det började som en fri improvisation mellan Kasper och mig, han spelar gitarr men det låter inte riktigt som en gitarr och jag spelar på en gammal synth. Det var en del av lusten att göra någonting som kanske inte hade så många olika skiften. Om vi hittade en skön sonisk bild kunde vi låta den stå och låta folk få absorbera den och få egna idéer och tankar. Det tycker jag har varit en av de viktigaste utvecklingarna för bandet på den här skivan – att våga låta det stå förhållandevis avskalat och löst.

Skulle du säga att sättet ni skriver låtar har utvecklats genom åren? 

Henrik: Det blev en radikal utveckling till den här skivan i och med att Kasper föreslog idén med Peace 12 som även innebar att alla kunde komma med idéer som kunde användas som byggstenar till låtar. Tidigare har Kasper varit primus motor när det gäller låtskrivandet. Kasper och jag har co-write:at mer och mer genom åren men på E.A.R. har vi suttit i alla möjliga olika konstellationer och skrivit. Det var ganska roligt att två personer kunde börja på en låt och sedan lämna den vidare till andra personer i bandet. Jag tror det är viktigt för är ett band som hållit på i flera år att det fortfarande känns lekfullt. Det får inte bli för slentrianmässigt, det är kanske återigen det här med vår rastlöshet musikaliskt, att vi hela tiden vill försöka förnya oss och utmana hur vi gör musik.

Vad skulle du säga ger upphov till förnyelse – är det så att ni kommer över ny musik som ni inspireras av eller lyssnar ni fortfarande på samma gamla musik bara att ni kommer på andra saker ni vill göra?

Henrik: Det handlar om så mycket mer än att höra ny musik. Det är klart att man genom livet får nya influenser – man hittar nya artister och man gräver sig tillbaks i historien och lyssnar på klassisk musik – men det kan ju lika gärna vara att livet förändras. Vi har familjer allihopa så vi är andra individer nu än när vi var tjugofem år. Jag har två barn själv, det livet jag har nu ger mig andra förutsättningar att skapa musik. Jag har aldrig riktigt förstått band som kan låta likadant genom många år – det är ingen kritik – vi kunde ju ha valt att efter The Good Life då 1999 mala på och göra liknande skivor. Vi hade kanske hittat ett sound, det gick bra och vi började få fotfäste internationellt – så gick det fyra år innan vi dök upp igen med Zitilites och då hade vi verkligen rivit ner allting och börjat om från början. Det har varit dåligt rent kommersiellt men det har varit nödvändigt för oss. Det har verkligen varit på de konstnärliga premisserna.