Frida Sundemo är den före detta läkarstudenten som förutspås bli nästa stora svenska musikexport. Efter att ha snappats upp av brittiska skivbolaget Parlophone har hon hunnit ge ut en EP med titeln Indigo. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp henne på EMI:s skivbolagskontor i Stockholm.
Skulle du kunna börja med att presentera dig själv?
Frida: Jag heter Frida Sundemo, är 27 år och kommer från Göteborg, fast nu bor jag i Stockholm sedan ett och ett halv år tillbaka. Jag pluggade till läkare tidigare, jag har hela tiden skrivit musik parallellt men till slut så var det svårt, det kändes varken rättvist mot studierna eller musiken att försöka kombinera, så då bestämde jag mig för att pausa studierna och flytta upp hit. Då påbörjade jag ett samarbete med Joel Humlén som jag skriver musiken tillsammans med. Det är även han som producerar musiken.
Hur brukar samarbetet mellan er två fungera?
Frida: Vi skriver både musik och text tillsammans. I stort sett alltid gör vi musiken först, ganska ofta sitter vi vid gitarren eller pianot och skriver hela låten innan vi börjar producera något, men ibland kan det också vara ljudet av en ny synth eller ett beat som inspirerar oss. Efter det skriver vi texten. Det kan vara att man har någon känsla för vad texten handlar om, man har en låttitel eller något, men det sista som görs är att skriva hela texten.
Vilka ämnen skulle du säga inspirerar dig till att skriva musik?
Frida: Det som är inom sitt eget huvud, den inre monologen, det är jag väldigt fascinerad av. Man har ju en så stor värld inom sig och att tänka på att alla människor har en minst lika stor värld som de går omkring med, det tycker jag är väldigt häftigt. Att våga dela med sig av det inre, att inte vara rädd för vem man är, mycket på det temat.
Skulle du säga att läkarstudierna har hjälpt dig som musiker på något sätt?
Frida: Ja, verkligen. Jag träffade ju väldigt mycket folk där, framförallt lite längre fram i plugget var jag ute på sjukhus och fick träffa massa patienter. Det har inspirerat mig. Första mötet med en patient är ofta som ett oskrivet blad, sedan får man sätta sig och lyssna på vad den här människan har att berätta och då öppnar sig alltid något fascinerande. Man får ta del av någons liv. Alla människomöten har definitivt inspirerat mig.
Förra året släpptes låten Indigo och nu kommer även en EP med samma namn. Kan du berätta lite om vad låten handlar om och hur du kom fram till titeln?
Frida: Det var faktiskt Joel som kom till studion en dag och hade Indigo som förslag till en titel och jag tyckte det var fantastiskt fint. Så vi utgick från det, först var vi inne på färgtemat men sedan googlade vi lite och då hittade jag något som hette indigobarn vilket handlar om barn som är väldigt speciella, som ofta känner sig missförstådda i samhället, är väldigt kreativa, självständiga och har en stark drivkraft att få ut det de har inom sig. Vi tog vidare det och tänkte att alla har ett litet indigobarn inom sig och att det är någonting värdefullt som man verkligen ska ta vara på och inte låta omgivningen få sudda ut. Temat på hela EP:n handlar om det, att inte vara så rädd.
Brukar ni använda Google för att hämta information när ni skriver låtar?
Frida: Inte som regel, men i det fallet var det ett bra sätt att inspiration.
Varifrån brukar inspiration annars komma när den inte kommer från Google?
Frida: Det är verkligen det mest klyschiga, men allt man är med om – människor, musik man lyssnar på, samtal, filmer – det kan vara vad som helst egentligen. Det kan också vara att man sitter ensam och är helt tyst, det kan ju också vara inspirerande.
Minns du när du började skriva låtar och när intresset för musik först väcktes?
Frida: Det har alltid varit väldigt naturligt, jag började spela piano när jag var liten och sedan började jag spela valthorn i skolan och då skrev jag jättemycket musik för valthorn. Då satt jag med bandspelaren hemma och spelade in stämmor till mig själv. Jag har alltid haft ett behov av att skapa musik, men att sjunga och skriva den här typen av musik som jag gör nu, det kom när jag började gymnasiet. Jag hade inte hittat mitt uttryck innan, men så började jag spela gitarr och då kom allt naturligt. Lite senare fixade jag en hemmastudio och då kände jag ännu mer att bitarna föll på plats, när jag fick hålla på och experimentera med synthar och sådant.
Växte du upp med någon speciell musik i hemmet? Vilket var det första albumet du köpte för egna pengar?
Frida: Det var Very av Pet Shop Boys och jag köpte det begagnat av min brorsa. Jag lyssnade verkligen på mycket av det han lyssnade på, först Pet Shop Boys och Depeche Mode, sedan blev det Weezer och The Strokes. Efter det flyttade jag hemifrån och då frigjorde jag mig från hans musik.
Hur skulle du beskriva dina konserter?
Frida: Jag har inte haft så många än, kanske 6-7 stycken, men nu kommer det bli en del i sommar. Det är ganska mycket trummor på scen, vi är fyra personer i bandet och alla har minst en trumma. Jag vill att det ska vara någon slags resa mellan det drömska och finstämda till det energiska och stora. Det är ett litet äventyr varje gång, man vet aldrig vad som händer.
Jobbar du på att följa upp Indigo med en fullängdare?
Frida: Det finns faktiskt material till ett album, men jag tror ändå det kommer bli så att jag släpper en EP till som nästa steg – eventuellt innan sommaren. I väntan på den perfekta konstellationen av låtar, det är någonting som saknas som jag försöker skapa just nu