Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Jonathan Johansson

by

jonathan

Hans senaste album Klagomuren blev en kritikerrosad uppföljare till debuten En hand i himlen från 2009, men när Jonathan Johansson nu återvänder är det med atmosfärisk musik skriven till Uppsala stadsteaters uppsättning av Dracula förra året då han även gjorde skådespelardebut. Dessutom har hans producent och samarbetspartner Johan Eckeborn fått ta större plats. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp Jonathan Johansson i hans källarstudio vid Rådmansgatan i Stockholm.

Du har sagt att Ett språk för dom dömda är fristående från dina tidigare album, kan du utveckla lite kring det?

Det är definitivt fristående, det här har ju ingenting med mig att göra om man säger så. Det här är skrivet till den här pjäsen. Så för mig är det viktigt att markera att det jag har påbörjat med En hand i himlen och Klagomuren kommer fortsätta och det vill jag ändå se som en del av en större helhet som utgår från mig personligen. Det här är någonting annat. Inte bara för att jag har skrivit musiken och texten till en pjäs, utan också för att Johan Eckeborn – samma producent som var med på En hand i himlen och Klagomuren – har tagit ett större helhetsansvar för musiken. Det är hans baby som jag har skrivit lite texter till.

På vilka sätt tycker du att det här albumet skiljer sig musikaliskt från det du gjort tidigare?

Det är inte popmusik i samma bemärkelse. De andra plattorna är utformade efter en klassisk estetik då man bygger upp en dramaturgi på ett album som har sina hits, midtempolåtar och ballader. Men det är ändå skrivet utifrån en vilja att det ska finnas någon slags självklarhet i det. Det här är ganska krävande, ganska långsam musik. Vi har inte behövt följa några regler eller någon popcannon överhuvudtaget. Det här är summan av det arbetet vi gjorde på teatern. Sedan är det inte så långt ifrån – det är ju inte ljusår ifrån det andra – men det är lite kärvare.

Skulle du säga att det närmar sig konstmusik?

Alltså, även om det nästan bara är traditionella låtar så kommer det ju aldrig att spelas på P3.

Skulle du kunna berätta lite om hur du först kom i kontakt med det här projektet, och varför du tackade ja?

Som jag förstod det så var det egentligen Martin Lyngbo, den danska regissören, som hade koll på oss. Han hade fått ett uppdrag att få gästregissera i Uppsala eftersom han är en big shot i Danmark. Jag tror att han hade sett mig när jag spelade med The Knife i deras opera. Han hade hört våra plattor, vi har ju en stor publik i Danmark, framför allt så har det skrivits väldigt mycket om Klagomuren i Danmark. Det var helt bisarrt, jag fick ett mittuppslag i deras största dagstidning – vad heter den – alltså DN i Danmark. Det var gigantiska intervjuer och alldeles för bra betyg. De tokhyllade den, så jag tror att han hade snappat upp oss, och tyckte väl att vi var rätt folk för den här sortens musik. Så initiativet kom från hans håll. Linus Thunström ringde sedan från Uppsala och frågade om vi ville göra det här. Jag tyckte inte vi skulle göra det, Johan tyckte visst vi skulle göra det. Jag tyckte vi hade för mycket att göra, jag ville bara gå in och göra nästa platta. Jag var redan väldigt trött eftersom vi hade turnerat så mycket.

Hur såg din arbetsrelation till Johan ut under den här processen jämfört med hur det brukar se ut?

I vanliga fall sitter vi tillsammans i ett sådant här rum och bråkar om minsta detalj, men den här gången fanns det inte energi till det. Vi var väldigt trötta på varandra efter förra skivan och ville inte utsätta vårt samarbete för den friktionen. Så jag jobbade på min kammare och han på sin. De enda gångerna jag sa ifrån var när det verkligen inte fungerade. Annars spelade jag in enkla ackord och sångmelodier som jag skickade till honom och han förhöjde det. Eller så skickade han en full produktion till mig som jag skrev text och melodi till. Det var ett helt annat sätt än hur vi brukar göra, det var intressant att göra så, väldigt lätt i jämförelse.

Tror du att arbetet med Ett språk för dom dömda har påverkat hur du vill att ditt tredje soloalbum ska se ut?

Jag har ju redan skrivit klart nästa soloalbum, fast jag har inte börjat spela in det överhuvudtaget. Som en direkt reaktion mot det här så har jag gjort en helomvändning. Det känns som vi verkligen har vridit ur den här depptrasan. Jag är helt kall inför det nu. Det får räcka. Även om vi var inne och snuddade på det redan på Klagomuren, men efter det här är det verkligen så att vi måste göra någonting annat. Vilket vi kommer göra också. Jag vet ju inte vad som hade hänt om vi inte hade gjort det här, då kanske vi hade fortsatt på samma spår. Nu går inte det, det är omöjligt.

Hade du någon speciell relation till Dracula innan du hoppade på det här projektet?

Jag hade ju bara sett den här Coppola-filmen som kid och mindes att jag tyckte den var fet då, så när jag fick det här uppdraget såg jag om den. Men den var ju inte fet, den var faktiskt riktigt usel. Vampyrtrenden har ju varit enorm och allt det där har ju sköljt över en vare sig man vill det eller inte. Jag fick bara sätta mig ner och läsa boken. Satt med papper och penna och antecknade idéer. Sedan bestämde sig regissören att skriva manus helt utifrån boken i den bemärkelsen att han klippte ut meningar, så språket på teatern var samma språk som i boken som är skriven på slutet av 1800-talet, så det var ju ett väldigt ålderdomligt språk vilket innebar att jag försökte förhålla mig till det. Jag var tvungen att fortsätta på ett spår där, språket var ganska högstämt liksom. Det har också fått sina konsekvenser. Det har ju inte varit så mycket substantiv — såsom mobiltelefoner och Ryan Air — jag har använt väldigt få sådana markörer innan, men som en direkt reaktion på det här, där jag har skrivit om röda läppar och katedraler, så har jag reagerat mot det. Men det är lite vanskligt att prata om nästa album, den är ju inte ens påbörjad och mycket kommer hända i processen. Det är ändå definitivt så att det här har fått sina klara konsekvenser.

Var det några specifika symboler eller känslor i boken som du försökte förmedla musikaliskt?

Det är en bra bok, det måste man ge den. Den är suggestiv. Man sugs in i den. Det har vi försökt ta med in i musiken. Att verkligen skapa det här lockande. Boken är utformad som en korrespondens med dagböcker, loggböcker och brev. Hela boken är upplagd som skrift, så det är inga dialoger, vilket är ett smart literärt knep. Det tog jag med mig in i textbearbetningen. Vissa låtar är uppbyggda som att någon har upplevt något och sedan skriver ner det i efterhand.

Om jag har uppfattat det rätt så är Dracula själv inte med i pjäsen?

Precis, Dracula spelas av alla. Som en kör. Dracula i pjäsen är såklart det främmande. Den andre. Hotet.

Går det att likna vid dagens samhälle?

Han försökte verkligen göra den twisten. Vad händer med människor som bestämmer sig för att gå över alla gränser för att förgöra ett främmande hot till vilket pris som helst. Det var själva — alltså jag kan ju inte terminologin för scenkonsten — men det var ju visionen. Hur vi sedan lyckades med det vet jag inte. Jag försökte såklart skriva utifrån det perspektivet också. Jag har ju inte skrivit in någon konkret ond person, något monster liksom, utan ett obestämt hot som gör att man blir fucked up i huvudet. För det är det som händer — att alla blir galna till slut.

Titeln är ju en rad ur låten Sjuhundra stråkar. Hur kommer det sig att ni valde just den titeln? Tycker du att den låten representerar resten av albumet?

Jag önskar att jag hade ett självklart svar på den frågan. Den låten är skriven utifrån Mr Renfields perspektiv. En sinnessjuk människa som likt en lärjunge slaviskt följer Dracula. För honom är Dracula frälsningen. Han är en religiös fanatiker. Han är beredd att gå över alla gränser för att fullfölja grevens idé. Som vilket religiös fanatiker som helst ser han honom som det stora ljuset. Så den låten är bara bild på bild på bild av att falla över ett stup, ner i någonting som är större än en själv. Ett språk för dom dömda sammanfattar ju vad jag försökt göra, att skriva till den här märkliga världen. Ge röst åt den världen. Arbetsnamnet för skivan var Transsylvanien, det hade varit fett tråkigt.

Avslutningsspåret Den brända jorden – som var den första låten ni släppte från albumet – har även fått en musikvideo. Kan du berätta lite om den låten, och hur den videon kom till?

Det är själva avslutningen på pjäsen som är en lång, utdragen jakt. När de bestämmer sig för att döda Dracula helt enkelt. De beger sig utanför sitt eget lands gränser, som ett annat USA tränger de sig in i Irak för att förgöra ”den onde”. Jag skulle skriva den stora europeiska krigssången. Jag skulle sammanfatta hela visionen i den här låten. Västerlandets syn på sig själva som bärare av ljuset, sanningen och rationaliteten, som går in i något mörkt och okänt — såsom de såg på allting som låg utanför Europas gränser. Allt utanför Europas gränser var barbariskt och djuriskt. Den skulle sammanfatta den psykologiska kurvan: vi går in här för att det är rätt, för att vi vet att vi har rätt och för att om vi inte gör det så kommer vi förgöras, så vi måste gå över alla gränser. Vi måste bloda ner våra händer. Vad händer med de människorna som utför det arbetet? Det är en sång om våld och hur våld förändrar människor, för har du någon gång gått över den gränsen så är du inte densamma. Så jag försökte ta in det i videon utan att bli övertydlig. Så det finns ett våldstema i videon också, men annars så är det ju — som jag ser det — en suggestiv och vacker video. Fast man ska inte prata om sådant, då krackelerar det.

Med det här albumet i ryggen kommer ni även åka ut på en turné, hur tror ni att låtarna kommer översättas live?

Det vet vi inte än. Vi har inte börjat repa och vi har inte bestämt vilkka musiker vi ska ha med oss, men vi ska ha många. Det blir lite av ett ekonomiskt kamikaze-projekt. Jag och Johan kommer inte tjäna ett spänn på det, vi kommer bränna alla intäkter på löner, men vi ska försöka göra någonting spektakulärt som vi aldrig kommer få göra annars. Så vi kommer satsa ganska hårt på scenografi och bara göra något magiskt som får brinna en vecka och sedan aldrig mer finnas. Det är fett att kunna göra det. Det är så skönt att vi är överens där. Some things you do for money, some things you do for free. All tid vi lägger ned på hela det här projektet, vi fattar ju att vi inte kommer tjäna några pengar, men man ska inte tjäna pengar på allt.

Kulturbloggen möter MGMT

by

mgmt8

De var inte ens klara med sina studier när de bildade det som då hette The Management. Ett namnbyte, ofrivillig stjärnstatus och tre album senare slår jag mig ner med bandets sångare och ena hälft Andrew VanWyngarden i ett av rummen på Cirkus i Stockholm där de gör sig redo för sin första Sverigespelning på tre år.

Jag läste något om att ni improviserade mycket under arbetet med ert nya album — några låtar, som Mystery Disease och I Love You Too, Death — känns ju väldigt experimentella. Hur gick det till när ni förvandlade det ni improviserade till riktiga låtar?

Med Mystery Disease var det en del improvisation, men ackordföljden och melodin hade redan cirkulerat i mitt huvud ett tag. I Love You Too, Death grundar sig däremot i stort sett helt och hållet på improvisation. Grunden till den låten kom från en två-tre timmar lång improvisation som vi sedan byggde vidare på. Det började med att vi loopade massa percussions, sedan var vi studion och bad Dave [Fridmann, som var med och producerade albumet] att micka upp. Vi hade ett piano som vi klistrade ned tangenterna på för att försöka skapa drones, vi försökte göra allt möjligt kul. Vi hade aldrig riktigt försökt skriva en låt på det sättet tidigare, så det var spännande för oss. Vi ville bara att låten skulle ha en successivt ökande känsla.

Vad var det svåraste med att göra så att improvisationerna fick någon slags låtstruktur?

Det var bara något psykologiskt, att vi var tvungna att acceptera att alla de där olika delarna tillsammans kunde kännas kaotiska, att det är allt det där kaoset som är låten, att den inte behöver vara någonting annat. Jag vet inte hur jag ska förklara det — låtarna fick existera på det sättet vi skapade dem — de behövde inte innehålla en refräng om vi inte ville det. Det var befriande.

Hur tillgängliga siktade ni på att vara med det här albumet, och hur känner ni gentemot era äldre låtar som Kids och Time to Pretend idag? Har ni medvetet försökt distansera er från den typen av pop?

Det var avsiktligt på så sätt att det inte hade känts naturligt eller ärligt om vi hade fortsatt försöka göra fler låtar som dem, men de låtarna är stora och betydelsefulla för vilka vi är som band och trots att de skrevs för nästan tio år sedan känns de lika mycket som en del av oss som våra nya låtar. Men innan vi gick in i studion hade vi varken någon målsättning att göra ett tillgängligt eller obskyrt album, det här är bara vad som kom ut efter alla olika sessions.

Det känns som att ni ofta blandar mörker med någon slags lekfullhet. Skulle du kunna berätta lite om de olika teman som tas upp på albumet?

Både Ben och jag söker efter de där ögonblicken när ljud och melodier kan ha en glad ton medan texterna utforskar någonting mörkare, mer ondskefullt. Albumet har kanske tre olika övergripande teman: det första handlar om att se tillbaka och reflektera över de erfarenheter vi haft med bandet — en slags nostalgisk, bitterljuv känsla — som på Alien Days, A Good Sadness och An Orphan of Fortune; sedan har albumet en mer konspiratorisk sida, att vi vill göra folk medvetna om alla de fruktansvärda saker som händer runt omkring oss; det tredje är mer ambitiöst och riktar sig mot större livserfarenheter som kärlek och att konfrontera döden.

Tidigare har ni ju blickat tillbaka på äldre musik, skulle du säga att det här albumet är en reaktion mot mer samtida musikstilar?

Arrangemangen och instrumentationerna är definitivt mer moderna än vårt förra album. På vårt andra album höll vi oss konsekvent till ett sound som kändes 60-tal eller tidigt 80-tal — vi ville att det skulle låta som att det var ett fullständigt band som spelade — den här gången använde vi istället massa moderna synthar och sequencers. Ben fick användning av det han lärt sig om programmering för att skriva patches och leka runt med ljud. Jag blir förvånad när folk säger att vårt nya album låter 60-tal, för jag tycker inte det låter något alls som det, om något så har den mycket mer av en tidig 90-talskänsla.

Dock innehåller ju albumet en cover på Introspection…

Som uppenbarligen är en låt från 60-talet [skratt]. Men för mig låter albumet snarare som att det är för tjugo än för fyrtio år sedan.

Hur kommer det sig att ni valde att tolka just den låten?

Vi var i studion och bestämde oss för att göra en cover, som ett sätt att fortsätta skapa och testa på nya saker, och det var en låt jag gillade att lyssna på. Min vän hade med den på en mixtape för fem år sedan tillsammans med andra låtar från det bandet, Faine Jade. Jag älskar att hitta små juveler från den eran och Introspection är en sådan. Det vi pratade om tidigare, att musiken är peppande och glad — i den låten är det till och med en tamburin — men sedan kommer refrängen och har en rätt vriden text.

Varför döpte ni albumet till MGMT? Tycker du att det representerar er identitet mer än era tidigare album?

Jag skulle inte att den är mer representativ än våra två föregående album, de är alla på samma plan. Titeln är ett slags internt skämt — vi bestämde oss för att döpa vårt andra album till Congratulations redan 2008, och på ett liknande sätt bestämde vi oss för att det här albumet skulle vara självbetitlat 2010 när vi gjorde press för det förra albumet.

På vilka sätt skiljde sig arbetmetoden den här gången, och hur kom det sig att ni valde att jobba med Dave Fridmann igen?

Vi var nöjda med honom. Vi hade bara gått in i studion en gång tidigare utan att ha haft någonting skrivet i förväg — när vi spelade in Metanoia som vi gav ut 2008. Så det är största skillnaden från de  två andra albumen. Vi hade lite idéer och så, men vi började ändå i stort sett från scratch i studion. Dave fick en större roll den här gången, både med produktionen och när vi behövde råd huruvida vi skulle fortsätta på en idé eller börja på någonting nytt.

Lyssnade ni mycket på det han gjort med Flaming Lips i studion?

Ja — vi är ju båda Flaming Lips-fans — så den här gången spelade Dave upp deras senaste album The Terror vilket var inspirerande. Fast jag tycker att The Terror är betydligt mindre pop-orienterad än vårt album, även om vissa antagligen inte skulle hålla med mig. Det var coolt att höra dem fortsätta experimentera och vara framåtsträvande.

Känner ni er mer självsäkra som band nu än när ni först sajnades av Columbia?

Definitivt, när vi blev sajnade av Columbia såg vi oss själva knappt som ett band. Vi hade inte spelat så mycket live fram tills dess, så det var som att vad som helst kunde hända i det skedet. Nu fungerar saker och ting mycket bättre. Vi har hittat sätt att operera i musikbranschen. Vi känner oss mer bekväma nu.

Hur ser ni på musikbranschen idag?

Vi är glada över det faktum att vårt skivbolag tillåter oss ta vilken riktning vi vill rent musikaliskt, men det är inte den enklaste vägen att gå. Jag säger inte att vi behandlas som mördare eller så, men det är en konstig känsla att vara på ett majorbolag och samtidigt försöka göra den galnaste musiken vi kan utan kommersiell framgång i åtanke. Det positiva är att det är fler band som tar risker och prövar nya saker. Kanske är det fler — åtminstone på majorbolag — än 2006.

Tror du att framgångarna med Oracular Spectacular kan ha fungerat som en bro för fler experimentella och psykedeliska band att nå någon slags mainstream-status?

Kanske, det skulle vara coolt, det skulle glädja mig om så var fallet.

Var tror du att du hade varit idag om inte MGMT hade existerat?

Svårt att säga, men uppenbarligen är musiken väldigt viktig för mig, så jag skulle vilja att det var en del av mitt liv no matter what. Musik, konst och att skriva. Jag skulle nog ha gjort allt i min makt för att inte hamna på ett kontorsjobb.

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter Chlöe Howl

by

chloe

Chlöe Howl har redan jämförts med såväl Lilly Allen som Foster the People. När jag möter upp henne ett par timmar innan det att hon ska kliva på Popagandas lilla scen lyser hon – iförd Pink Floyd-tröja – upp festivalens pressområde. Innan vi slår oss ner vid ett av borden har hon genomfört åtminstone två akustiska sessions. Inte konstigt att intresset vuxit även här i Sverige, när No Strings började cirkulera på nätet kring årsskiftet fick kritikerna hemma i England omvärdera sina årsbästalistor. Sedan dess har det artonåriga pophoppet charmat oss med ytterligare ett antal låtar med fokus på just de intressanta tonårstexterna, såsom Rumour och den något mer lågmälda I Wish I Could Tell You.

I slutet av förra året släppte du din första singel No Strings, hade du något självupplevt i åtanke när du skrev den?

Jag skrev den låten när jag var sjutton, alltså ett år efter att jag hade blivit sajnad, när jag gick på ett sånt där riktigt hemskt födelsedagskalas. Halvvägs in såg jag hur alla var helt desperata efter att hooka up med någon, men jag säger inte åt någon vad de ska göra – jag ville bara driva med hela den där kulturen.

Den påminner ju en del om Foster the Peoples Pumped Up Kicks, var det avsikten?

Det är basgången, eller hur? Jag bara älskar klatschiga basgångar, men jag kan inte riktigt hållas ansvarig eftersom jag inte spelar bas. När vi skrev låten lyssnade vi mycket på LCD Soundsystem, så vi ville ha en framträdande basgång och det var vad som kom ut. Det var verkligen ingenting vi gjorde medvetet.

Skulle du kunna beskriva din approach till låtskrivande?

Jag skriver alltid om någonting jag har upplevt. Sedan kanske inte låten handlar om själva upplevelsen, men jag tycker att det är väldigt svårt att skriva en låt utan några verkliga referenspunkter.

chloeVad växte du upp med för musik? Var det någon särskild artist som fick dig att vilja hålla på med musik?

Det är en knepig fråga eftersom jag alltid har hållit på med musik, jag skulle aldrig kunna peka ut en person som fick mig att vilja hålla på med musik. Ända sedan dagen jag föddes har jag njutit av musik och snarare än att ha en hjälte har jag föredragit att hitta massor av artister som jag tycker är fantastiska. Jag växte upp med mycket av det det min pappa lyssnade på – såsom The Smiths och New Order – sedan lyssnade min mamma på tjejgrupper som Destiny’s Child och TLC. Så jag fick chansen att lyssna på ett brett spektrum av musik.

Hur länge har du skrivit låtar?

Sedan jag var tretton. Jag menar, jag skrev ju låtar innan dess, men det var då jag började ta det seriöst.

På vilka sätt tycker du att du har utvecklats sedan dess?

Jag har utvecklats mer under de här två åren som jag har varit sajnad. Eftersom jag blev sajnad så ung hade jag mycket att lära. Jag visste inte riktigt hur bra jag var. Sedan fick jag skivkontrakt och folk började introducera mig till massor av saker så jag själv kunde bestämma vad jag ville använda som influenser.

Varför valde du att skriva på för just Columbia och på vilka sätt har de hjälpt dig att utvecklas?

Jag gillar mycket av deras musik, de har många popstjärnor som har någonting egendomligt över sig. Som Katy B, hon ligger på Columbia. Jag har haft tur, de har aldrig sagt åt mig vad jag ska göra. De har låtit mig göra lite som jag vill. De har låtit mig växa och hitta mig själv i min egen takt.

Hur ser planerna ut för den närmsta framtiden?

Jag är så gott som klar med mitt album. Låtarna är färdigskrivna, det är bara några småsaker i produktionen som måste fixas. Det borde vara färdigt till början av nästa år. Sedan kommer jag släppa en till singel senare i år.

Tycker du att låtarna du släppt hittills representerar känslan på resten av albumet?

De representerar tankesättet, att det ofta utgår från en tonårings perspektiv. Det är en bra representation. Men soundet skiljer sig åt mellan låtarna.

När du väl har släppt albumet, vilka är ambitionerna då?

Jag gillar inte att tänka för långt framåt, för om jag sätter upp ett mål som jag sedan inte uppnår skulle jag bli fruktansvärt deprimerad. Jag vill bara vara i en position där jag stabilt kan göra musik när jag känner för det, istället för att tvinga fram det. Det är allt jag vill egentligen.

Kulturbloggen möter Holograms

by

holograms

Ett år efter den självbetitlade debuten är Holograms tillbaka med uppföljaren, Forever, där det postpunk-influerade soundet vidareutvecklats och blivit mer storslaget. Så här lät det när Kulturbloggen några dagar innan skivsläppet mötte upp Andreas Lagerström (sång/bas) samt bröderna Anton och Filip Spetze (gitarr respektive synth) – som tillsammans utgör tre fjärdedelar av bandet – på Clarion Hotel i Skanstull.

Ni gav ju ut ert debutalbum på Captured Tracks, hur kom det sig egentligen att ni blev upplockade av ett amerikanskt bolag?

Andreas: Det var jag som mailade Captured Tracks efter att vi hade spelat in fyra låtar samt en video till ABC City. Då mailade jag videon till dem och på den vägen är det. Mike Sniper som driver Captured Tracks nappade direkt.

Blev ni förvånade när de hörde av sig?

Andreas: Nja, snarare på sättet det gick till – det var väldigt direkt – de mailade tillbaka bara några timmar efter jag hade skickat videon, och en vecka efter hade vi fått ett kontrakt. Det första de sa var att vi inte skulle skicka det till någon annan.

Anton: Jag kommer ihåg att de ringde och sa att de ville att vi skulle turnera i USA två gånger om året, så de hade värsta planerna direkt. Jag visste ju knappt vilka de var innan, jag hade bara hört några band liksom.

Andreas: Jag hade koll eftersom Mike Sniper spelade i ett band som heter Blank Dogs som jag gillar väldigt mycket.

På vilka sätt skulle ni säga att det spelade in att ni gav ut albumet på Captured Tracks istället för ett svenskt independentbolag?

Andreas: Jättemycket tror jag. De första vi skickade till var ju Luxury, de var också de första som svarade överhuvudtaget, de svarade visserligen att de inte hade tid, men det var ändå väldigt gulligt eftersom de faktiskt lyssnade på det. Internationellt har det nog pushat oss rätt mycket, de har ju ändå ett following med folk som köper allt de släpper.

Anton: På första spelningarna var det ju väldigt mycket publik som var Captured Tracks-fans snarare än Holograms-fans.

Andreas: Det var många som kom till våra spelningar med Captured Tracks-tischor, nu tror jag att det är mer som lyssnar på oss inte bara eftersom vi ligger på Captured Tracks. Mike känner ju chefen på Pitchfork, så de lade ut videon på Pitchfork innan vi ens hade tackat ja, liksom för att visa vilken makt han har. Det var hans sätt att säga ”kolla, det här kan jag göra för er”.

Hur länge hade Holograms funnits som band innan ni blev sajnade?

Andreas: Lite mer än ett år va? Vi bildades kanske kring jul 2010, eller i början av 2011.

Anton: Jag tror bara vi hade spelat ute fyra gånger, men vi hade ju spelat i andra band tidigare.

Andreas: Sedan fick vi kontrakt i januari-februari 2012, så det gick snabbt, vi var ju inte riktigt inställda på att vi skulle skriva på ett skivkontrakt.

Vilka visioner hade ni soundmässigt när ni bildade Holograms?

Andreas: Inte så jättetydliga, grejen var att vi hade den här synthen. Så hade vi snackat om att vi ville starta upp ett band tillsammans.

Filip: Ni hade repat någon gång innan jag kom in och körde synth och då minns jag att instruktionerna var att försöka göra så mycket oväsen som möjligt.

Anton: Till en början var vi ju verkligen mer inställda på att bara göra oljud. Vi jammade bara, men sedan har det blivit mer popstruktur på det hela. Vi har letat oss fram, det är ju inte jätteannorlunda, lite mer raffinerat bara.

Ert andra album har ju redan släppts i USA medan den svenska releasen infaller först på onsdag (den 18 september), hur har mottagandet varit hittills och tror ni att den svenska publiken kommer ta till sig albumet på ett annat sätt än den internationella?

Anton: Det tror jag, hittills har det varit blandat. Albumet är ändå jävligt svenskt och jag tror inte att det är så många utomlands som riktigt förstått sig på det – som när vi spelade upp Broder Daniel hemma hos några i Frankrike. Jag snackade även med en kanadensisk journalist som berättade att många har sagt att de tycker vårt nya album är obehagligt, men det tycker vi bara är någonting bra.

På vilka sätt tycker ni att Forever skiljer sig från ert debutalbum?

Andreas: Det är mest soundmässigt, vi hade ju en ganska definitiv idé av hur det skulle låta. Vi ville ha ett större och luftigare sound. Vi skämtade mycket om att vi skulle göra den så extrem som möjligt. Den låter storslagen, det gjorde inte första skivan.

Filip: När man gör sin första skiva så har man de här låtarna som man har gjort på – för oss – ett år, man har suttit i replokalen, så det låter mer exakt som man spelar.

Anton: Nu kan vi göra mycket mer, nu kan vi verkligen sätta en mittpunkt för hur det ska låta. Första skivan har ju också medvetet ett visst sound. Det var mer rått vilket kompletterade låtarna väldigt bra, men låtmässigt skiljer det sig inte så mycket. Det är ju fortfarande vi som har skrivit dem.

Känner ni er som en del av en svensk, eller skandinavisk, punkscen?

Filip: Det finns en stor punkscen, men vi tillhör inte den. Vi har aldrig känt oss som del av någon scen överhuvudtaget.

Andreas: Det är mycket skriverier om en skandinavisk new wave-punkscen, men det är ingenting vi har tänkt på. Vi blir ofta jämförda med Iceage som var före oss, men vi var inte någonstans inspirerade av dem. Det är någonting som folket omkring skapar.

Anton: Punk verkar vara så brett. Det har nog att göra med inställningen. Det är mer ett förhållningssätt, att man vill göra någonting ärligt med energi. Att man spelar kompromisslöst. Det är nog det vi har gemensamt med Iceage.

Ni inleder ju er turné på Strand den 12 oktober, hur känns det?

Anton: Det är underligt att spela i Stockholm eftersom det kommer massa folk som vi inte känner, det är nästan här man blir mest glad när det kommer folk. Det ultimata hade ju varit om det var sista spelningen, då är man ju som tajtast, första spelningen vill man ju ha i en liten håla i Tyskland, då kan man göra bort sig utan att någon bryr sig.

Ni har ju turnerat mycket utomlands och kommit till platser band som hållit på betydligt längre än er fortfarande drömmer om att få komma till, hur skulle ni säga att det har påverkat er?

Andreas: Som grupp har det nog inte påverkat oss så mycket, men som personer är det svårt att behålla sig. Det är inte många svenska band som får turnera i USA.

Filip: Man vill ju säga att man är bortskämd, men samtidigt tycker jag inte att vi är det – vi har ju jobbat som fan allihopa.

Andreas: Bortskämda är vi inte, men det kommer nog ta några år för oss att kunna se tillbaka på det här objektivt.

Har ni börjat tänka på vad ni ska göra efter det att turnén kring det här albumet är över?

Andreas: Jaja, vi har börjat skriva låtar som vi väl får börja repa när vi kommit hem igen. Sedan kanske det blir skitmycket med den här turnén, vi får se.

—

Kulturbloggen möter Placebo

by

placebo

– På skivsläppsdagen ska vi göra en grej som vi inte gjort förut: vi ska göra en livesändning på YouTube där bi blir intervjuade och framför rätt mycket av albumet. Så fort man gör någonting live kommer säkert någonting gå fel, så det är lite nervöst att framföra låtar för första gången live inför hela världen. Samtidigt är det spännande, det är ju nu skiftet sker. Plattan är inte våran längre. Den släpps lös för världen och folk får ta den för vad de vill, berättar Placebos svenska basist och medgrundare Stefan Olsdal, som befinner sig i London när han ringer upp Kulturbloggen. Den 16 september ger de ut sitt sjunde studioalbum Loud Like Love och den 1 december är de aktuella med en spelning på Fryshuset i Stockholm.

På vilka sätt skulle du säga att ni har utvecklat ert låtskrivande? Försökte ni ta er an låtskrivandet på ett annorlunda sätt den här gången jämfört med hur ni gick tillväga på exempelvis Battle for the Sun eller B3 EP?

Stefan: Jag kan bara säga att det blir svårare för varje platta. Ju mer man skriver, ju svårare blir det att komma på den där känslan att man gjort någonting som känns relevant. Någonting som man själv blir belåten över eller stimulerad av. Med den här skivan var det rätt många veckor för mig personligen då det kändes som att jag stod och slog huvudet mot en vägg för att försöka få fram någonting som kändes rätt. Men samtidigt, oftast blir det bättre resultat ju mer man jobbar med det. Så det var en jobbig process, men resultatet är vi väldigt nöjda med.

Hur har er syn på bandet förändrats i takt med att ni blivit äldre och mognat?

Stefan: När vi släppte första plattan var jag tjugoett år. För det första är man odödlig och tror att allt man gör är det bästa som någonsin har gjorts. Man är arrogant. Allt hände rätt snabbt, så vi svaldes upp av någon rock’n’roll-bubbla som vi levde vi i, och fullföljde rätt starkt, i många år. Livet ändras och olika ansvar kommer till – familj och hälsa och sånt där – det blir annat fokus. Man kan helt enkelt säga att vi blivit mer fokuserade när vi väl jobbar. Ändå är vi här efter tjugo år och det känns fortfarande att det finns någonting kvar i glaset.

Vad hade ni för visioner när ni påbörjade arbetet med Loud Like Love, och på vilka sätt förändrades er uppfattning av albumet under arbetets gång?

Stefan: Det som var annorlunda med Loud Like Love-inspelningen var att det gjordes bitvis över ett år. Första halvan av plattan spelades in och mixades under 2012. Sedan hade vi – inte ett uppehåll – men vi var tvungna att åka ut på turné och göra promotion för B3 EP. När vi kom tillbaka till studion efter det kände jag i alla fall att jag hade fått ett bra perspektiv av hur plattan höll på att bli – vad det hade skrivits för låtar och vad som fattades. Jag kände att vi hade skrivit ett par starka låtar, så jag kände mig mer öppen och avslappnad för att vara lite mer experimentell och utforska lite andra banor. Om du sätter på andra halvan av plattan märker du att låtarna börjar bli lite längre och långsammare – det är mer studio över det hela och vi använder mer elektronik och loops och sådant där, så vi kunde göra en mer fulländad resa med hela plattan.

Hur kommer det sig att valet av producent föll på Adam Noble och vilken inverkan hade han på ert arbetssätt?

Stefan: Det är alltid väldigt känsligt att släppa in någon utomstående i laboratoriet. Det tog ett tag, vi började jobba med honom under andra omständigheter. Först skulle vi bara göra en eller två låtar, sedan gjorde vi B3 EP med honom. Under den processen kände vi att han var en väldigt talangfull producent, någon vi kände kom överens med alla tre i bandet, det är ju mycket politik i ett band. Han var en bra producent på många sätt. Han är yngre än oss. Han ville väl försöka få tillbaka någon känsla från de första plattorna vi gjorde på 90-talet. Försöka få ur oss ur någon bekvämlighetszon.

Albumets första singel Too Many Friends innehåller raden ”when all that people do all day is to stare into a phone”, hur känner ni inför den här utvecklingen mot att folk blir mer uppkopplade mot internet och sociala medier som Facebook? Skulle ni säga att ni förknippar det med någon känslomässig frånvaro?

Stefan: Vi håller på att genomgå en teknologisk revolution. Teknologin avancerar i ett extremt tempo, det är ett väldigt kraftfullt verktyg som vi har i våra händer just nu och det är svårt att analysera exakt vad det har för impact på våra liv. Vad låten utforskar är det här med social media, där vi har blivit lovade av massa stora företag som säger att med deras applications kommer vi närmre våra vänner och kan utveckla vår vänskapskrets, men jag tror personen i låten känner det motsatta, att han känner sig mer isolerad. Interaktionen mellan människa och människa har försvunnit och man har förlorat sig själv i det hela.

Låten börjar ju med enbart ett piano innan den mynnar ut i en tyngre refräng, vilken ljudbild var ni ute efter – och såg ni låten som en singel – när ni skrev den?

Stefan: Nej, låten började bara med en gitarr. När Brian kom till mig och sjung så var det väldigt enkelt med bara gitarr och sång, sedan var vi i studion med vår producent och försökte hitta ett annat arrangemang och jag minns när jag satt vid ett piano och kom på den där melodin. Då kom Brian in och hoppade upp och ner i glädje och sa ”nu har vi det”. Anledningen till det tror jag är att Brian och jag har en romantisk relation till 80-talspop, så Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart var något slags frö till arrangemanget [skratt].

Öppningslåten har ju också ett ganska storslaget sound, vad försökte ni uttrycka för känslor med den låten och hur kommer det sig att ni sedan döpte hela albumet efter den?

Stefan: Loud Like Love var faktiskt den första låten vi skrev för albumet, det var gnistan som gav oss tillbaka viljan att göra en ny platta. Det hade gått tre år sedan förra, så det var ett ganska stort moment för oss. Det är den mest positiva låten – både textmässigt och musikaliskt – på plattan. Texterna på plattan handlar om kärlek ur olika vinklar, men oftast de mer besvärliga och mörka delarna. Loud Like Love är den låten som firar kärleken, det var då vi kände att vi var tillbaka igen. Det var någon slags positiv energi som vi tog åt oss. Jag kom ihåg när Brian föreslog att Loud Like Love kanske skulle bli en bra arbetstitel, då tänkte jag att någon annan måste ha tagit den tidigare. Så det kändes som en för bra titel för att inte döpa hela albumet efter den.

Tror du att det är först nu när ni funnits som band i tjugo år som ni känt att ni kunnat skriva om kärlek ur så många perspektiv?

Stefan: Kärlek är en så otrolig klyscha när det kommer till populärmusik – ja, musik med text överhuvudtaget – så det krävs väl lite mer mod för att ge sig in och tackla det ämnet på ett sätt som inte känns som en klyscha, men vi kan säga så här: att det är olika characters i varje låt som Brian skriver och han skriver ur en personlig synvinkel, samtidigt som det är så öppet att folk själva kan leva sig in i dem och bilda sina egna characters. Jag ser det ju bara från utsidan, men jag tror att han har mognat som en låtskrivare och att det kändes rätt för honom att skriva på det här sättet nu.