– På skivsläppsdagen ska vi göra en grej som vi inte gjort förut: vi ska göra en livesändning på YouTube där bi blir intervjuade och framför rätt mycket av albumet. Så fort man gör någonting live kommer säkert någonting gå fel, så det är lite nervöst att framföra låtar för första gången live inför hela världen. Samtidigt är det spännande, det är ju nu skiftet sker. Plattan är inte våran längre. Den släpps lös för världen och folk får ta den för vad de vill, berättar Placebos svenska basist och medgrundare Stefan Olsdal, som befinner sig i London när han ringer upp Kulturbloggen. Den 16 september ger de ut sitt sjunde studioalbum Loud Like Love och den 1 december är de aktuella med en spelning på Fryshuset i Stockholm.
På vilka sätt skulle du säga att ni har utvecklat ert låtskrivande? Försökte ni ta er an låtskrivandet på ett annorlunda sätt den här gången jämfört med hur ni gick tillväga på exempelvis Battle for the Sun eller B3 EP?
Stefan: Jag kan bara säga att det blir svårare för varje platta. Ju mer man skriver, ju svårare blir det att komma på den där känslan att man gjort någonting som känns relevant. Någonting som man själv blir belåten över eller stimulerad av. Med den här skivan var det rätt många veckor för mig personligen då det kändes som att jag stod och slog huvudet mot en vägg för att försöka få fram någonting som kändes rätt. Men samtidigt, oftast blir det bättre resultat ju mer man jobbar med det. Så det var en jobbig process, men resultatet är vi väldigt nöjda med.
Hur har er syn på bandet förändrats i takt med att ni blivit äldre och mognat?
Stefan: När vi släppte första plattan var jag tjugoett år. För det första är man odödlig och tror att allt man gör är det bästa som någonsin har gjorts. Man är arrogant. Allt hände rätt snabbt, så vi svaldes upp av någon rock’n’roll-bubbla som vi levde vi i, och fullföljde rätt starkt, i många år. Livet ändras och olika ansvar kommer till – familj och hälsa och sånt där – det blir annat fokus. Man kan helt enkelt säga att vi blivit mer fokuserade när vi väl jobbar. Ändå är vi här efter tjugo år och det känns fortfarande att det finns någonting kvar i glaset.
Vad hade ni för visioner när ni påbörjade arbetet med Loud Like Love, och på vilka sätt förändrades er uppfattning av albumet under arbetets gång?
Stefan: Det som var annorlunda med Loud Like Love-inspelningen var att det gjordes bitvis över ett år. Första halvan av plattan spelades in och mixades under 2012. Sedan hade vi – inte ett uppehåll – men vi var tvungna att åka ut på turné och göra promotion för B3 EP. När vi kom tillbaka till studion efter det kände jag i alla fall att jag hade fått ett bra perspektiv av hur plattan höll på att bli – vad det hade skrivits för låtar och vad som fattades. Jag kände att vi hade skrivit ett par starka låtar, så jag kände mig mer öppen och avslappnad för att vara lite mer experimentell och utforska lite andra banor. Om du sätter på andra halvan av plattan märker du att låtarna börjar bli lite längre och långsammare – det är mer studio över det hela och vi använder mer elektronik och loops och sådant där, så vi kunde göra en mer fulländad resa med hela plattan.
Hur kommer det sig att valet av producent föll på Adam Noble och vilken inverkan hade han på ert arbetssätt?
Stefan: Det är alltid väldigt känsligt att släppa in någon utomstående i laboratoriet. Det tog ett tag, vi började jobba med honom under andra omständigheter. Först skulle vi bara göra en eller två låtar, sedan gjorde vi B3 EP med honom. Under den processen kände vi att han var en väldigt talangfull producent, någon vi kände kom överens med alla tre i bandet, det är ju mycket politik i ett band. Han var en bra producent på många sätt. Han är yngre än oss. Han ville väl försöka få tillbaka någon känsla från de första plattorna vi gjorde på 90-talet. Försöka få ur oss ur någon bekvämlighetszon.
Albumets första singel Too Many Friends innehåller raden ”when all that people do all day is to stare into a phone”, hur känner ni inför den här utvecklingen mot att folk blir mer uppkopplade mot internet och sociala medier som Facebook? Skulle ni säga att ni förknippar det med någon känslomässig frånvaro?
Stefan: Vi håller på att genomgå en teknologisk revolution. Teknologin avancerar i ett extremt tempo, det är ett väldigt kraftfullt verktyg som vi har i våra händer just nu och det är svårt att analysera exakt vad det har för impact på våra liv. Vad låten utforskar är det här med social media, där vi har blivit lovade av massa stora företag som säger att med deras applications kommer vi närmre våra vänner och kan utveckla vår vänskapskrets, men jag tror personen i låten känner det motsatta, att han känner sig mer isolerad. Interaktionen mellan människa och människa har försvunnit och man har förlorat sig själv i det hela.
Låten börjar ju med enbart ett piano innan den mynnar ut i en tyngre refräng, vilken ljudbild var ni ute efter – och såg ni låten som en singel – när ni skrev den?
Stefan: Nej, låten började bara med en gitarr. När Brian kom till mig och sjung så var det väldigt enkelt med bara gitarr och sång, sedan var vi i studion med vår producent och försökte hitta ett annat arrangemang och jag minns när jag satt vid ett piano och kom på den där melodin. Då kom Brian in och hoppade upp och ner i glädje och sa ”nu har vi det”. Anledningen till det tror jag är att Brian och jag har en romantisk relation till 80-talspop, så Bonnie Tylers Total Eclipse of the Heart var något slags frö till arrangemanget [skratt].
Öppningslåten har ju också ett ganska storslaget sound, vad försökte ni uttrycka för känslor med den låten och hur kommer det sig att ni sedan döpte hela albumet efter den?
Stefan: Loud Like Love var faktiskt den första låten vi skrev för albumet, det var gnistan som gav oss tillbaka viljan att göra en ny platta. Det hade gått tre år sedan förra, så det var ett ganska stort moment för oss. Det är den mest positiva låten – både textmässigt och musikaliskt – på plattan. Texterna på plattan handlar om kärlek ur olika vinklar, men oftast de mer besvärliga och mörka delarna. Loud Like Love är den låten som firar kärleken, det var då vi kände att vi var tillbaka igen. Det var någon slags positiv energi som vi tog åt oss. Jag kom ihåg när Brian föreslog att Loud Like Love kanske skulle bli en bra arbetstitel, då tänkte jag att någon annan måste ha tagit den tidigare. Så det kändes som en för bra titel för att inte döpa hela albumet efter den.
Tror du att det är först nu när ni funnits som band i tjugo år som ni känt att ni kunnat skriva om kärlek ur så många perspektiv?
Stefan: Kärlek är en så otrolig klyscha när det kommer till populärmusik – ja, musik med text överhuvudtaget – så det krävs väl lite mer mod för att ge sig in och tackla det ämnet på ett sätt som inte känns som en klyscha, men vi kan säga så här: att det är olika characters i varje låt som Brian skriver och han skriver ur en personlig synvinkel, samtidigt som det är så öppet att folk själva kan leva sig in i dem och bilda sina egna characters. Jag ser det ju bara från utsidan, men jag tror att han har mognat som en låtskrivare och att det kändes rätt för honom att skriva på det här sättet nu.